Ämtligen ska vi få lyssna till Kjell!
Jag kan inte bärga mig, Fredde å jag väntar naturligtvis lystet på såväl gammalt som nytt.
Maskinerna är våra vänner - men är du, MF?!

Välkommen till min filmstuga! Nå, en del TV blir det också...

Jag har gjort slag i saken och sjösatt en pinfärsk bloggarrackare som avlastar den här bloggen från allt tjat och prat om film och television! Välkommen in!

Ja! Självklart vill jag prova Film & Television
Jag förbinder mig inte till några köp men är intresserad av att bli lovad guld och gröna skogar och sedermera blåst på allt jag äger och har!

Omedelbar uppföljning

"Har man kalkon till påsk nu också, älskling? "




Den avslutande delen av En fråga om liv och död lämnade tyvärr en fadd eftersmak i sin förvandling från närgånget drama, där den stora otäcka världen knackade på hos den välmående småborgerliga familjen, till uppskruvad action, där familjefadern kavlar upp skjortärmarna för att spränga en del av den organiserade brottsligheten som polisen inte lyckats med de senaste åren. Löjeväckande stereotypt och fantasilöst blir dessvärre omdömet för denna miniserie som började lovande men som till slut körde vilse någonstans mellan förnuft och känsla.

Problematiken återfinns främst på manusnivå där Håkan Lindhé verkar ha haft svårt att bestämma sig för vad för slags film han vill göra. Slutresultatet har blivit en mycket ojämn berättelse som inte håller i tre timmar. Om du tar de sista 90 minuterna och lägger till en komprimerad version på en 20-30 minuter av den första delen som anslag, så har du en svensk kriminalfilm som det har gått tjugo på dussinet av de senaste åren.
Den taffliga dialogen är som hämtad från vilken film som helst med det ständiga vedträt Ben Affleck, och klichéerna flyger extra tätt i samtalen mellan huvudpersonen David Bendricks och polisen Leander.

Att utan vidare skicka iväg familjen, ordna så en grovt kriminell man blir skadad och hamnar på din arbetsplats på akuten för att pressa honom på information genom hot om avklippt könsorgan, arrangera sin egen död och leta rätt på en gangsterboss som förmodas vara död är inga problem för den här akutläkaren från Göteborg, som med andra ord visar sig vara Sveriges Richard Kimble. Om Lindhé inte inledningsvis hade anlagt en viss realism kunde de väl lika väl ha målat Ragnerstam grön och kallat rollen för David Banner istället.

Mot slutet av filmen har de för många logiska luckorna och det irriterande förutsägbara berättandet rivit upp så stora hål i manus att inte ens Göran Ragnerstam i huvudrollen förmår att ösa på och hålla den här skorven sjöduglig. Men utan honom så hade den här ekan som vill vara en färja aldrig ens lämnat kajen.

"Har vi förlorat äggen nu igen, älskling?" Göran Ragnerstam bär upp Håkan Lindhés miniserie En fråga om liv och död som SVT visar under påskhelgen.



Fredagskvällen bjöd på den första av två delar av kriminaldramat En fråga om liv och död, eller "pskykologiska thrillern" som TV-tablåerna och kvällstidningskrönikörerna antagligen skulle uttrycka det - hur en thriller nu skulle se ut om den inte var psykologisk? De övernitiska och ack så redundanta beskrivningarna finns överallt runtomkring oss och underbygger ett slags tabloidisering av dramatiska verk.
Nåväl, nu ska det handla om det här årets påskspektakel från SVT Drama som visade sig vara en historia som vi har hört förut. Dock inte i goda vänners lag på Ewert Ljusbergs och Margareta Kjellgrens TV-pub, men desto oftare i filmer och TV-serier från fr.a. Amerika. En snabb redovisning av konceptet känns nog därför mer än bekant: Svenne Banan lever hyfsat kärnfamiljsliv. Han hamnar i onåd hos ett gäng tjyvar och banditer. Dom hotar honom. Dom utsätter hans familj för fara. Farbror Polisen verkar först snäll men visar sig snart bara vilja få fast banditerna. Till vilket pris som helst. "Han är fan inte klok", säger Svenne Banan. "Hela samhället är fan sjukt!" Ilskan och frustrationen växer och familjelivet knakar ordentligt i fogarna. "Lika bra å ta saken i egna händer", resonerar Svenne Banan och kastar sig in i en potentiell våldsspiral.

Ja, visst är det en historia som är lika gammal som hämnden själv. Men det behöver inte betyda att det är dåligt och ointressant. Det är inget fel på återvinning så länge man inte blandar ihop innehållet i behållarna. Ty då blir det ju bara gamla vanliga sopor.
Håkan Lindhé, som står för manus och regi, kan dock sin källsortering och inte minst så lärde han antagligen ett och annat under sitt förra projekt om Norrmalmstorgsdramat, där han grävde djupt på Återvinningscentralen.
Det mest uppenbara problemet är naturligtvis att utländska förpackningar inte alltid går att få ner i det svenska systemet. Därför blir t.ex. domstolssekvensen stående där på marken mellan containrarna medan åklagarens klyscha "Får jag påminna om att du vittnar under ed!" rinner ut och klibbar fast på asfalten.
Men En fråga om liv och död undviker skickligt att hamna i händerna på Sopspioner som undertecknad genom att ha engagerat personer med ordentliga fackkunskaper, framför allt Göran Ragnerstam i huvudrollen. Han skulle själv kunna bära miniseriens tvådelade retursäck på sina axlar men får hjälp med det tunga upplyftet från en duktig ensemble. Dessutom är det ett snyggt oblekt foto med god känsla för miljöerna.

Sammanfattningsvis är En fråga om liv och död ett gott hantverk som lägger det mesta i rätt behållare. Än så länge i alla fall. När den andra och sista delen sänds 21.00 på SVT1 ikväll får vi se om de orkar köra de stora sakerna hela vägen till Miljöcentralen, och om några glödlampor, gamla mobiltelefoner och en uppladdningsbar rakapparat hamnar i den sprängfyllda soppåsen.
Skulle ni ha missat hela det här påskägget så ges en ny chans i slutet av april!

All over Gothenburg some hope and some despair

Morrissey bjöd under lördagskvällen på en fin konsert i Scandinavium där huvuddelen av materialet hämtades från pinfärska "Ringleader of the Tormentors" och succén "You are the Quarry".
Ribban sattes omedelbart högt med den makalösa inledande trojkan "First of the Gang to Die", "Still Ill" och den nya kioskvältaren "You Have Killed Me", och resten av kvällen kunde i stort sett leva upp till den nivå som detta satte. Dock blev väl publikens generella förtjusning över den klaviaturledda allsången av "Helan går" litet väl överdriven, och fick mig nästan att undra om jag hade hamnat på Frölundas semifinalspel. Nåväl, ibland når publikfrieri oanade höjder. Det var i alla fall en underhållande konsert med gamle fine Moz i högform.

Nu är det dags för ytterligare några filmtexter som jag har försökt hålla relativt korta så att man orkar läsa dem. Men det är svårt när det alltid finns så mycket att diskutera och så många ord som måste skrivas.
Den här gången bjuder jag på en blandning av tyskt och svenskt som väl knappast har skådats sedan Zara Leander brände ner till nazisterna och blev stjärna på anrika filmbolaget UFA som de hade lagt rabarber på.

Djävulens öga, Ingmar Bergman, 1960
En underbar liten historia om hur Djävulen (Stig Järrel) plågas av en vagel i ögat eftersom den unga kvinnan Britt-Marie (Bibi Andersson) på jorden är på väg att gifta sig som oskuld. För att förhindra detta potentiella segertåg för konkurrenten i himmelen sänder han Don Juan (Jarl Kulle) på uppdraget att förföra kvinnan och upprätthålla människans moraliska förfall.

En historia vars ämne vid första anblicken lätt kan te sig en smula moraliserande förvaltas oerhört väl av Bergman och den strålande ensemblen, vilket resulterar i en fryntlig kärlekskarusell runt ett nav av frågan om hur livet egentligen ska levas. Kulles gestaltning av en fördömd Don Juan på dekis i Skärselden som lever upp och får ompröva sin lättjefulla uppfattning av kärleken och erotiken är utmärkt tragikomiskt balanserad. Nils Poppe glänser som den unga kvinnans godtrogne prästfar som bjuder hem Don Juan och hans medhjälpare Pablo (fint spelad av Sture Lagerwall) och fångar en djävul i sitt skåp.

Bergman använder sig av ett episodiskt berättande där filmen delas in i akter som presenteras på ett pseudovetenskapligt sätt av Berättaren (Gunnar Björnstrand), vilken har en härligt ironisk övertro på sagans sedelärande förmåga.

Var uppmärksam på den syrliga slutsekvensen där höjdpunkten är Allan Edwalls demon med djävulskt god hörsel (jämför Max Schreck som Nosferatu!) som lyssnar sig till det lyckliga slutet!

Aguirre – Guds vrede/Aguirre: Der Zorn Gottes, Werner Herzog, 1972
Kolonialismen är grunden i flera av Herzogs filmer och det här är kanske den bästa av dem. I likhet med Fitzcarraldo (1982) utspelar sig berättelsen i Amazonas djungel där européerna drar fram utan hänsyn till indianerna och naturen som är deras hem. Men medan Fitzcarraldo porträtterar kolonialismens påtvingande av ”riktig” kultur genom en ensam mans storvulna plan om att föra den italienska operan till djungeln, så tar Aguirre sin utgångspunkt i det uppenbara erövrandet och skoningslösa skövlandet av människan och hennes omgivning.

Klaus Kinski gör sin kanske bästa rolltolkning som conquistadoren Don Lope de Aguirre som genom myteri tar ledningen över en expedition som färdas på Amazonasfloden för att finna det mytiska El Dorado och erövra dess påstådda rikedomar. Filmen tar oss allt djupare in i djungeln och Aguirres tilltagande vansinne, präglad av en megalomani som närs av förakt för medmänniskan och Gud, vilket leder till en kamp mot den goda ursprungliga naturen som slår tillbaka på inkräktarna. Aguirres självbild som den slutgiltiga härskaren över världen blir en närmast parodisk symbol för den eurocentrism som alltför ofta gör sig gällande än idag, vilket extrapoleras genom kolonisatörens arrogans över sin omgivning som till slut även blir hans undergång.

Aguirre – Guds vrede har ett närmast poetiskt men ändå omedelbart bildspråk där mäktiga panoreringar över den obesegrade naturen blandas med kamerans närgångna slingrande omkring människorna. Genom detta skapar Herzog ett berättande som skulle kunna jämföras med t.ex. Andrej Tarkovskijs suggestiva estetik i Stalker (1979). Men om den senare filmen sätter ett visst hopp till att människan kan återskapa sig själva i den sammanbrutna omgivningen som de har orsakat, så gör den förra snarare tvärtom i sin tro på naturens kraft och förmåga att besegra den moderna människans galenskap.

Den stämningsfulla musiken av krautbandet Popul Vuh – ambientpionjärerna som ofta har stått för musiken i Herzogs filmer – ger det stilla berättandet med bilden i centrum ytterligare en dimension.

Kinskis sjuka uppspärrade blick och förryckta yranden i slutet av filmen, där han ensam driver omkring på en flotte som har belägrats av en flock apor, är ett tragikomiskt crescendo av yppersta klass. Bara det är nästan anledning nog att se Aguirre – Guds vrede.

Woyzeck, Werner Herzog, 1978
Soldaten Franz Woyzeck (Klaus Kinski) deltar i ett näringsexperiment som får ödesdigra konsekvenser när hans diet av främst gröna ärtor börjar tära på verklighetsuppfattningen och driver honom mot vansinnets brant. Det här är en fint berättad undergångshistoria där mycket sägs mellan raderna och uppmanar till eftertanke om bl.a. människovärde och samhällens hierarkiska strukturer. Vi kommer nära huvudpersonen utan att riktigt få grepp om honom vilket överensstämmer med den situation som han befinner sig i och skapar ett visst fönster mot den groende galenskapen. Det här förmedlas mycket bra av ett fint kameraarbete som exempelvis innebär ett uppmärksamt betraktande av rollfigurerna som ofta dröjer sig kvar och tänjer ut de välspelade scenerna, vilket ger filmen ett makligt men effektfullt tempo. Berättandet eskalerar lite väl fort mot slutet och jag hade gärna sett att Herzog drog ut ytterligare på Woyzecks oundvikliga väg mot sammanbrott i stil med filmens generella tempo. Dock kan det tolkas som ett uttryck för hans subjektiva upplevelse av sin omvärld som ter sig mer och mer obegriplig och får okontrollerbar fart i en neråtgående spiral av sinnenas förvridna intryck. En sådan läsning gör det snabbare berättandet mer acceptabelt men kanske skulle det i så fall ha accentuerats ännu mer genom ett djupare intåg i Woyzecks huvud.

Det är en berättelse som drivs av individens allt trassligare irrfärd in i depression och ångest, och vi som tycker om Joy Division får naturligtvis en extra klump i halsen eftersom det sägs att det var Woyzeck som Ian Curtis såg på innan han tog sitt liv. Det är där tankarna hamnar i den tablå som utgör den fint lågmälda slutscenen där allt är över och stillheten råder i såväl berättelse som berättande.

Cobra Verde, Werner Herzog, 1987
Werner Herzogs och Klaus Kinskis sista samarbete är en i grunden intressant berättelse om den brasilianske 1800-talsbanditen Francisco Manoel da Silva (Kinski), alias Cobra Verde, som får anställning hos en förmögen plantageägare, gör hans döttrar gravida och därför skickas iväg på ”uppdrag” (varifrån man räknar med att han inte ska återvända) till Östafrika för att återuppta slavhandeln. Väl där lyckas Verde sätta fart på den här sortens ruljangs som större delen av övriga världen äntligen har givit upp, men bedras och utnyttjas av såväl sina uppdragsgivare i hemlandet som av lokalbefolkningen med en sinnessjuk kung i spetsen.

Som så ofta i Herzogs filmer spelar människans omgivning, och speciellt naturen, en viktig roll för såväl historien som det visuella berättandet vilket märks i foto och mise-en-scene. Tyvärr saknas dock den närvaro i relationen mellan kamera, subjekt och omgivning som brukar utmärka Herzogs filmer, vilket bl.a. Aguirre – Guds vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982) är goda exempel på. Istället får jag känslan av att både Herzog och Kinski går lite på tomgång och inte verkar riktigt engagerade – kanske var de inte tillräckligt goda ovänner för att uppbåda den energi som annars oftast finns i deras samarbeten och som skildras fint av Herzog själv i dokumentärfilmen Min bäste ovän - Klaus Kinski (Mein liebster Feind – Klaus Kinski, 1999).
Det ska emellertid sägas att jag hade oturen att se en DVD-version som var illa dubbad till engelska och i efterhand förbannade jag mig själv för att inte ha kontrollerat om det tyska ljudspåret fanns tillgängligt. Det hade inte räddat filmen men borde åtminstone ha gett dialogen ”rätt” Herzog-känsla.