22 december 2007

Preliminärt spelschema Allsvenskan 2008

Jag skulle egentligen ha skrivit det här inlägget för en eller två veckor sedan, kommer inte ihåg när det var Sydsvenskan publicerade det preliminära spelschemat för nästa säsong av allsvenskan (som även fanns på Svenska Fans naturligtvis). Därför gör jag det nu istället, och det passar ju bra eftersom det bara är nästan exakt tre månader kvar till vi får dra på oss vinterstrumporna och gå för att ställa oss i isiga snålblåstar bredvid den där mattan som ska vara grön och av gräs - det återstår att se hur det går med det när premiären nu är ännu tidigare. Sedan tidigare är det ju känt att FF även i år spelar mot AIK på Råsunda i första omgången. Om jag kan vill jag åka dit, men vi får se hur landet ligger. Här kan man se FF:s spelschema om man inte har gjort det, eller så kan man ju ta en titt till och drömma om en bättre placering än i år...

2 april: AIK - KFF
7 : KFF - Ljungskile
10: ÖSK - KFF
14: KFF - GAIS
17: Gif Sundsvall - KFF
20: KFF - Hammarby
23: KFF - HIF
26: Elfsborg - KFF
4 maj: KFF - TFF
7: IFK GBG - KFF
10: KFF - DIF

EM-UPPEHÅLL

2 juli: Gefle - KFF
6: KFF - HBK
13: IFK Nkpg - KFF
20: KFF - MFF
27: MFF - KFF
4 augusti: KFF - AIK
10: Ljungskile - KFF
17: KFF - ÖSK
24: GAIS - KFF
31: KFF - Gif Sundsvall
14 september: Hammarby - KFF
25: HIF - KFF
28: KFF - Elfsborg
5 oktober: TFF - KFF
18: KFF - IFK GBG
26: DIF -KFF
29: KFF - Gefle
2 november: KFF - IFK Nkpg
9: HBK - KFF

21 december 2007

Viasat Sport betygsätter fina gamla skivor 2007



Leonard Cohen, eller Bosse Diktdoktorn som han kallas på svenska, återkommer jämt och ständigt. I år återutgavs hans tre första med några bonusspår. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.
"Det är bra, men jag gillar det inte", sa till exempel en jäktad Tommy Engstrand till Viasat Sports webbredaktion strax innan han skulle kommentera en ointressant match i belgiska cupen, som TV-bolaget kunde lägga till sina en miljard timmar direktsänd sport under 2007.

Kuriöst nog ska detta rekordantal timmar, enligt rykten, ha gjort Claes Runheim (tidigare "Fetisov") så självgod å kanalens vägnar att han beställde 250 Capricciosa för utkörning i tron att han själv, Johan Mjällby och Tomas Nordahl kunde äta upp hela rasket. "Det här är inte i pizza i Italien", ska Nordahl ha flåsat fram innan han skrattade lite nervöst och sneglade på Mjällby som vek ihop sina 83,3 capricciosor och stoppade ned dem i en bag av okänd sort. Runheim (tidigare "Dalai Lama") själv svimmade emellertid när han insåg att hela episoden var att betrakta som en rejäl fadäs, vilken kunde få återverkningar runt hela Vättern. När sedan Glenn Hysén, på direktlänk från Åland, avslöjade att han skulle gå kräftgång från Dakar till viasatstudion, balanserandes 13 ton pyttipanna i en korg på huvudet, brast det för Runheim (tidigare "Söderkåkar") och han glömde säga "vi är strax tillbaka" vid inte mindre än två av de 58 reklamavbrotten under halvtidsvilan. Efter sändningen iakttogs Runheim (tidigare "Mumsfillibabba") av Adolf Fredriks Musikskolas Barnkör när han "...än slank hit, än slank dit, än slank ner på en parkbänk bredvid en fullegubbe", som altarna uttryckte det i ett uppträdande vid skolans julbasar.

Ja, som det kan gå! Som tur är var Bosse Petersson farsa på stan just den här kvällen, vilket förklarar hans frånvaro i såväl studion som bland de 22 bisittarna i kommentatorsbåset. Han ordnade så att Runheim (tidigare "Detfunkarjuattjobbanattetttagliksommenilängdenblirdetjuslitigt") kom hem och fick en kopp must av sin fru (tidigare "Betson"). Slutet gott allting gott! Och, ja förresten, så vitt jag vet så sitter Nordahl fortfarande där i studion och smaskar på sina pizzor!

18 december 2007

Fina skivor 2007 #3

Utan rangordning:

Wilco - Sky Blue Sky

Jag fastnade inte speciellt mycket för A Ghost is Born, men kanske har jag bara inte lyssnat tillräckligt mycket på den. Men Sky Blue Sky gick direkt upp bland de mest spelade i våras...var det väl? Nå, det är ju omöjligt att inte bli på gott humör av det Neil Youngska vedhuggarsolot i slutet av "Impossible Germany" eller hålla med Jeff Tweedy om att man "Hate it Here" samtidigt som man kan snyfta lite åt "Either Way" som är så där hoppfult moloken som bara en countrylåt kan vara (alt-country säger säkert den flitige NME-läsaren och några till, men vad fan liksom...)

Rolan Vega - Documentary

Gamla synthar som hanteras varsamt och sprakar lite samtidigt som de bygger upp filmiska ljudkulisser bör premieras!







Marcus Schmickler with Hayden Chisholm - Amazing Daze

Det här häpnasläppet består av två rejäla stycken musik som yr omkring. Men härligheten hålls ihop och bildar en varm matta med endast små slitage som bara gör den finare.







Joe Colley - Hive

Jamen, samplar man en bikupa så har man naturligtvis gjort en av årets skivor. Nåväl, kanske inte per automatik, men det är för sjutton intressant och med det där surrandet i bakgrunden skapas en förvånansvärt luftig stämning som är mycket skön.






The Cinematic Orchestra - Ma Fleur

Jag gillar TCM och de gör mig inte besviken på årets trippande men ändå svulstiga skapelse. Lite för postigt för en del kanske men jag menar att det är känsla i den här orkestern.

16 december 2007

Jaså, det ska grillas!

Jag blir ju tvungen att redan nu utse The Field till årets skiva, trots min följetong av fina skivor här på bloggsatan. From Here We Go Sublime är så fruktansvärt fantastisk att den måste hyllas för sig. Det som gör den här kusen till en vinnare är naturligtvis dess bitterljuva framtoning. Den går hem ledsen som glad och det skulle inte förvåna mig om t.o.m. en hel del borgare har snurrat den på knätopparna under sommarens seglatser. Synd och bra på samma gång alltså. En tveeggad disk som man kan kasta iväg åt alla håll och kanter utan att stöta sig med funktionärerna. Västarna och sportjackorna samlas vid bålet. De är hungriga men struntar i att klaga på flintan ty den tunna vegetarianen bredvid grillen har just lagt på Good Things End och så slutar kvällen precis så. God.

13 december 2007

Märkliga saker hända

Ibland undrar man ju en del hur saker å ting hänger ihop här i livet egentligen. När landslagstruppen till Costa Rica-resan i januari presenterades idag var en av överraskningarna FF:s Viktor Elm! Naturligtvis sjukt roligt även om det i princip är fråga om en se-och-lära-resa. Men det som känns desto sjukare är ju att detta sker bara nån dag efter min utläggning om landslag, seriesystem och Åshöjden i det förra inlägget. Att det är många oerfarna landslagsspelare med i den här truppen är väl inte så oväntat, men den riktigt kusliga stämningen infinner sig när man ser till att förra gången FF hade med en spelare i A-landslaget var i en viss match mot Mexiko på Malmö stadion 1984! Alltså den verkliga matchen som representerar den fiktiva vilken Edvard i Åshöjden blir uttagen till i TV-serien (se förra inlägget) och som fiktionen har hämtat bilder ifrån! Ooooh, weird beard och lustig skit alltså!

12 december 2007

Fotbollssagor med olika slut

För en vecka sedan släpptes TV-serien Åshöjdens BK på DVD och jag var inte sen att återse denna fotbollssaga om den lilla bollklubben i den nordskånska byn Åshöjden.

Max Lundgrens första roman om Jorma, Edvard, Bagarn, Blåbärskungen och de andra kom redan 1967, i början av 1980-talet blev berättelsen en serie i Buster och 1985 kom TV-serien. Den här fantastiska berättelsen om hur det lilla oorganiserade Åshöjden BK börjar klättringen i seriesystemet med hjälp av nyinflyttade f.d. landslagsspelaren Bagarn Olsson präglas naturligtvis av fotbollsskildringar men det är även en skildring av vägen från barn/ungdom till vuxen och en lektion i föreningsteknik. Det senare ges det bl.a. prov på när Bagarn uppmuntrar Jorma och de andra ungdomarna att ta över makten i klubben genom att bli medlemmar och rösta in en "egen" ordförande på årsmötet, vilken givetvis är ingen mindre än Bagarn själv. Bagarn spelas av Björn Nordqvist som faktiskt är en f.d. mittback med proffsmeriter från bl.a. PSV och 115 A-landskamper under 1960-70-talen, vilket skådespeleriet skvallrar om även om han klarar sig med godkänt.
Med Bagarn som ordförande och tränare blir det andra bullar i föreningen. Hård träning och en entusiasm som bara oskuldsfulla ungdomar kan uppbringa gör att man lämnar gärdsgårdsserien och springer igenom division efter division samtidigt som även samhället utvecklas och nya tider inleds när Europavägen dras förbi.
Som sig bör i en ungdomsberättelse måste drömmarna hållas vid liv, vilket naturligtvis innebär att man får tänja en smula på det mått av realism som historien ändå har. Sannolikheten för en sådan här klättring är väl inte den högsta direkt även om det antagligen skulle kunna inträffa (och kanske har gjort det också, vad vet jag?). Men den största skrällen är när lagets anfallsstjärna Edvard (spelad av Johan Hedenberg som sedan blev känd för den äldre TV-publiken i och med sin medverkan i en av Sveriges första tvåloperor - Varuhuset) tas ut till landslagstruppen mot Mexiko på Malmö stadion av förbundskapten George "Åby" Ericsson! Åshöjden BK spelar då i trean. Kanske är det en sådan fullkomlig idiotuttagning som det snart är dags för i dagens verkliga svenska landslag för att få ordning på försvarsspelet? En roligt skön detalj är att Åby och TV-sportens gamla kalenderbitare Bo Hansson spelar sig själva. Hur det går i landskampen för Edvard? Han startar och kvitterar till slutresultatet 1-1 naturligtvis - en matchavgörande balja hade väl blivit lite väl magstarkt.

Visst är det osannolikt, men som sagt så måste man ju hålla drömmarna vid liv och det är just det som gör berättelsen så bra. Denna rena optimism och vilja att lyckas och samtidigt ha roligt präglar serien samtidigt som ett visst mått av lutheransk arbetsetik och hyllningar av kollektivet naturligtvis pyr strax under den omedelbara texten. Ingen får bli större än laget och det knorras när Bagarn vill förstärka med spelarköp inför spel i division tre. Man värvar en spelare med landslagsmeriter från Hammarby till en priset av en bil och löfte om ingenjörsjobb i det växande samhället. Likheterna med Åtvidaberg FF och dess intima förhållande till ortens framgångsföretag Facit är ganska många och i det här fallet blir de närmast omedelbara. Detta är egentligen inte så märkligt om man ser till att det var vid tiden då Lundgren skrev böckerna (i slutet av 60- talet och början på 70-talet) som Åtvids storhetstid tog fart och kulminerade. I Åshöjden är det Blåbärskungen som är starke man och som måste smörjas för att få resurser till klubben. Men då kommer också kraven på profit och den ideella glädjen över något som har byggts upp från ingenting av kollektivet byts nu delvis mot en insikt att det kostar att ligga på topp och att fotbollen inte längre bara handlar om att kämpa, ha roligt och att vinna. Det handlar också om att driva ett företag som räknar varv i entréns vändkors lika mycket som mål och vunna matcher.

Sensmoralen är tydlig och naiv men man får tänka på att det är en ungdomsberättelse som skrevs för 40 år sedan. Vad som dock är intressant är att se på dagens fotboll och hur det har blivit hundra resor värre avseende sportens numera legitima sängkamrat ekonomin, än vad man antagligen kunde föreställa sig vid den tiden. Nu slutar ändå Åshöjdens BK ganska så lyckligt där en ljus framtid skymtar vid horisonten.
Men alla fotbollssagor har inte lika lika lyckliga slut. Snart är det dags att öppna ännu ett transferfönster och i vanlig ordning försöker somliga ställa upp det på vädring för att kunna känna om det osar fläsklägg eller oxfilé. Nu ska det göras affärer om hundratals miljoner kronor för enskilda spelare medan andra utan kontrakt kan gå vart de vill utan att ett rött öre måste betalas klubbar emellan. Det senare naturligtvis tack vare Jean-Marc Bosman. Belgaren som härsknade till när hans klubb i belgiska div 1 ville ha betalt för hans övergång till franska Dunkerque trots att kontraktet hade gått ut och drog klubben samt i förlängningen hela det europeiska fotbollssystemet inför rätta.

Europadomstolen gav honom rätt och numera är det inte ovanligt att spelare går som Bosman när transferstöket tar vid efter julstöket. Men hur många är det som idag ägnar en tanke åt Jean-Marc som fick gå ifrån hus och hem för att betala den kostsamma processen, och som nu tydligen lever på arbetslöshetsersättning och bor i sin mors hus efter att hans fru dessutom har lämnat honom? Inte många skulle jag tro. Därför kan vi väl ägna Jean-Marc en tanke under julhelgen och den efterföljande avtalscirkusen som han betalade ett högt pris för att förändra. Låt vara att han inte var någon storspelare men hade verkligheten bara varit lite mer lik Åshöjden skulle han nog åtminstone ha fått jobb på Bagarns motell.

11 december 2007

Fina skivor 2007 #2

Utan rangordning:

Valgeir Sigurdsson - Ekvilibrium

Gnistrande och sprakande av mannen bakom lilla fina bolaget Bedroom Community. En musikalisk massaved som bildar ett snyggt arrangerat notark med gäster i form av bl.a. Will Oldham (ständigt denna Gammelskinka), Nico Muhly och Warren Ellis.





Vic Chesnutt - North Star Deserter

Ärligt talat så har väl gamle Vic inte känts så intressant de senaste åren och jag har inte ägnat de skivor han ändå har släppt någon egentlig uppmärksamhet. North Star Deserter är överraskande nog släppt av Constellation och då spetsade ju en annan öronen. Den är väl inte helgjuten på något sätt men jag gillar det de sysslar med uppe i Montréal och med hjälp av bl.a. Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra + Tra-La-La Band har det blivit en fin skiva som både tar vara på Vics härliga röst och brakar på lite granna ibland.

Jeff Greinke - Winter Light

Det låter som titeln och konvolutbilden ger en föraning om. En tass som ilar över skaren på den packade snön som täcker havsängen. Vänta! Det kommer ljud där underifrån. Det är små klingande stämmor som har lagt sig i en luftficka för att invänta våren. Jeff Greinke har plockat upp dem i sin korg och varsamt burit in dem till sin stugvärme där han har förvällt dem och skapat en ljuvlig ljudsufflé.



Hans Appelqvist - Sifantin och mörkret

Plockepinn! Men det är jobbigt att det är barn med och spelar ibland. De blir lätt lite tjatiga. Men det går bra ändå. De akustiska instrumenten lättar upp stämningen och det är en varm skiva som klingar vidare efter att man har tryckt på stopp.




Evan Bartholomew - Borderlands

Stråkarna förstärker de elektroniska plongen (inte så mycket pliing) som berättar hur det känns att gå in i den där dimman som sveper in över gränsen och inte veta riktigt var man är. Jag tänker på farbröderna Reich, Riley och Glass som antagligen rör sig ute i den där dimman utan att riktigt synas. Men om man lyssnar kan man höra hur deras minimala lågskor (intellektuella sandaler, månne?) klafsar över våta tuvor. Evan Bartholomew har inte heller gummistövlar men han följer stigen lite mer.


Eric Malmberg - Verklighet & beat

Han kan ju spela på sin orgel så fint! På nya skivan är det mer orkestreringar och bl.a. gästar landets förre orgelnestor Bo Hansson. Stämningsfulla, närmast sakrala, stycken blandas med rejäl upptempo och en frenesi som man inte är bortskämd med när så mycket musik ges en ordentlig omgång av ångstrykjärnet innnan det hängs upp i fönstren för att främst synas och inte så mycket för att höras.



The Field - From Here We Go Sublime

Det dunkar så fint från maskin. En fiskesmack? Nej, en elektrisk trumma som har bäddats in i ett mjukt bomullsbad och som nu studsar mot en ljudvägg där det hänger mattor vävda av synthar och samplingar.





Magnolia Electric Co. - Sojourner

En liten låda med skivor och DVD. Mycket låtar som ojämnar ut sig men stundtals är det riktigt bra. DVD:n har jag inte sett. Även om det inte är en handske som sitter perfekt så är det ju härligt med lådor.
(Fyra solar av Bengt Frithiofsson i Nyhetsmorgon på TV4!! "Det är rustikt och något rostigt men med ett överskott som man kunde lämnat på botten av fatet. En sötma smyger sig in längs med gommen - den överraskar mig - FYRA SOLAR!!!" Dock ska Steffo Törnqvist ha fått sura uppstötningar.)

The Sea and Cake - Everybody

Jag älskar ju Tortoise och följdaktligen ogillar jag inte The Sea and Cake som ju har John McEntire som god man. Kanske inte det bästa alstret så jag förstår om ett och annat skeptiskt ögonbryn höjs. Säga vad man vill men en fantastisk ljudbild kan de få till i Chicago.





Robin Guthrie & Harold Budd - After the Night Falls & Before the Day Breaks

Åh, vad det är härligt framför brasan. Här kan man kura och inte göra någonting. De här gubbarna kan det där med stämning och att låta lite bli mycket. Kväll, natt, gryning - man vandrar med dem på de här små mästerverken.

05 december 2007

Fina skivor 2007 #1

Utan rangordning:

Robert Wyatt - Comicopera

För att...Robert Wyatt antagligen har en disktrasa i sin ofta fuktade strupe som har samlat ihop all smärta och skönhet som han nu vrider ur till sista droppen. Farbror'n har soul!




Angus & Julia Stone - A Book Like This

För att...Det här syskonparet från Australien har gjort en popskiva som jag egentligen inte borde tycka om speciellt mycket eftersom det handlar om gitarrbaserade stycken enligt konstens alla regler, vilket vanligen borgar för tråkiga skivor som man har hört på tok för många gånger tidigare, men som ändå innehåller flera örhängen som helt enkelt är prov på att även fyrkantiga ramar kan vara snyggt ibland.



Bonnie 'Prince' Billy - Ask Forgiveness

För att...jag inte ska bli tjatig (se tidigare inlägg) så säger jag bara ständigt denna William!








Erik Enocksson - Farväl Falkenberg O.S.T.

För att...den här musiken räddade en i övrigt relativt medioker indiefilm med sina avskalade men själfulla små tassande slingor.







Goldmund - Two Point Discrimination

För att...man vågar göra så lågmäld och anspråkslös musik som Goldmund (eller Enocksson för den delen) i en så högljudd värld. Tänk vad mycket två händer kan åstadkomma med piano och dator.





Grinderman - s/t

För att...Nick Cave överraskade mig fullständigt med den här uppsättningen vänner som skramlar på med gitarr, bas och trummor i sparsmakade arrangemang som minner om tidiga Bad Seeds eller till och med The Birthday Party. Även om singeln "No Pussy Blues" fläskar på med lite väl mycket gubblukt så finns det en del bra spår. Den stora frågan är väl dock hur de tänkte när det gäller omslaget: "Nä, fan grabbar, om vi skulle ta å smälla i med en neonapa på framsidan! Det borde väl göra susen?!"


Dungen - Tio bitar

För att...den här skivan sent om sider fick mig att sluta avfärda Dungen som populistiska JC-rockers vilket naturligtvis är helt felaktigt och bara visar hur något man får för sig kan byggas upp till en sanning för en själv. I själva verket är de tjänstemän på länsantikvarieämbetet där de har tagit på sig såna där vita tyghandskar som man har när bläddrar i Vasabiblar och lyft fram härliga gamla fragment från 1970-talets svenska folkrock som de sedan har pusslat ihop med moderna soundbits till en samtida fresk över naturens barn i innerstaden.


Nick Lowe - At my Age

För att...det är så jävla gutt med gamla gubbar som levererar sådan makalös känlsa och övertygar med berättelser från sina ofta trassliga liv utan att försöka inbilla sig själva och andra att de är fräsiga ungtuppar som "kör hårt".





Rafael Anton Irisarri - Daydreaming

För att...de där varsamt processade pianoslingorna letar sig in i mitt hjärta på stigar så ensliga som Daydreaming låter.
Kallt är fan det nya varmt.








Christian Fennesz & Ryuichi Sakamoto - Cendre

För att...de konstruerar en sanslöst vacker och spännande ljudvärld som är en musikalisk öppen spis att kura framför. Medtag: Pläd samt te.