Stoffes Blogg Explosion

I skog och park

2008-03-17T20:07:00.002+01:00

Mitt favoritställe sedan ett par månader är Hisingsparken. Ett stort område med bl.a. damm (göl?), mossar, motionsslingor och som syns på bilden en och annan bergsknalle som ger en härlig överblick av den täta skogen som omsluter hela härligheten. Dessutom finns en kraftstation där man kan lyfta stockar - har aldrig sett nån begagna dem men jag ska hålla ett öga på detta fenomen.

Vilken löjlig Silly Season

2008-01-12T21:27:00.000+01:00

Man hade ju en å annan förhoppning när det omtalade fönstret öppnade i januarivärmen, men fy fan vilken tam trading - jag som trodde att fotboll handlade om business och börsen - ack, så fel jag hade! Fast ändå inte kanske...

Det roligaste är väl i alla fall att halvdanskarna trodde att de kunde få lill-Elm - det är väl inte för inte de kallar sig himmelsblå, det är ju där uppe de befinner sig! Bara synd för dem att de inte kan omvandla det till att gälla tabellen också.

Men va fan är det hetaste annars? Majstorovic till Besiktas eller? Nä, men allvarligt talat så är det på ett sätt rätt gutt att folk stannar ett tag där de är, men man vill ju ha lite intressanta omkastningar!

Ja, gott folk nu är det bara två och en halv månad kvar till avspark, men bara typ två till supercupen. Inte cp-intressant direkt men va fan det är ju ändå härligt!

Preliminärt spelschema Allsvenskan 2008

2007-12-22T18:45:00.000+01:00

Jag skulle egentligen ha skrivit det här inlägget för en eller två veckor sedan, kommer inte ihåg när det var Sydsvenskan publicerade det preliminära spelschemat för nästa säsong av allsvenskan (som även fanns på Svenska Fans naturligtvis). Därför gör jag det nu istället, och det passar ju bra eftersom det bara är nästan exakt tre månader kvar till vi får dra på oss vinterstrumporna och gå för att ställa oss i isiga snålblåstar bredvid den där mattan som ska vara grön och av gräs - det återstår att se hur det går med det när premiären nu är ännu tidigare. Sedan tidigare är det ju känt att FF även i år spelar mot AIK på Råsunda i första omgången. Om jag kan vill jag åka dit, men vi får se hur landet ligger. Här kan man se FF:s spelschema om man inte har gjort det, eller så kan man ju ta en titt till och drömma om en bättre placering än i år...

2 april: AIK - KFF
7 : KFF - Ljungskile
10: ÖSK - KFF
14: KFF - GAIS
17: Gif Sundsvall - KFF
20: KFF - Hammarby
23: KFF - HIF
26: Elfsborg - KFF
4 maj: KFF - TFF
7: IFK GBG - KFF
10: KFF - DIF

EM-UPPEHÅLL

2 juli: Gefle - KFF
6: KFF - HBK
13: IFK Nkpg - KFF
20: KFF - MFF
27: MFF - KFF
4 augusti: KFF - AIK
10: Ljungskile - KFF
17: KFF - ÖSK
24: GAIS - KFF
31: KFF - Gif Sundsvall
14 september: Hammarby - KFF
25: HIF - KFF
28: KFF - Elfsborg
5 oktober: TFF - KFF
18: KFF - IFK GBG
26: DIF -KFF
29: KFF - Gefle
2 november: KFF - IFK Nkpg
9: HBK - KFF

Viasat Sport betygsätter fina gamla skivor 2007

2007-12-21T21:51:00.000+01:00

Leonard Cohen, eller Bosse Diktdoktorn som han kallas på svenska, återkommer jämt och ständigt. I år återutgavs hans tre första med några bonusspår. Och reaktionerna lät inte vänta på sig.
"Det är bra, men jag gillar det inte", sa till exempel en jäktad Tommy Engstrand till Viasat Sports webbredaktion strax innan han skulle kommentera en ointressant match i belgiska cupen, som TV-bolaget kunde lägga till sina en miljard timmar direktsänd sport under 2007.

Kuriöst nog ska detta rekordantal timmar, enligt rykten, ha gjort Claes Runheim (tidigare "Fetisov") så självgod å kanalens vägnar att han beställde 250 Capricciosa för utkörning i tron att han själv, Johan Mjällby och Tomas Nordahl kunde äta upp hela rasket. "Det här är inte i pizza i Italien", ska Nordahl ha flåsat fram innan han skrattade lite nervöst och sneglade på Mjällby som vek ihop sina 83,3 capricciosor och stoppade ned dem i en bag av okänd sort. Runheim (tidigare "Dalai Lama") själv svimmade emellertid när han insåg att hela episoden var att betrakta som en rejäl fadäs, vilken kunde få återverkningar runt hela Vättern. När sedan Glenn Hysén, på direktlänk från Åland, avslöjade att han skulle gå kräftgång från Dakar till viasatstudion, balanserandes 13 ton pyttipanna i en korg på huvudet, brast det för Runheim (tidigare "Söderkåkar") och han glömde säga "vi är strax tillbaka" vid inte mindre än två av de 58 reklamavbrotten under halvtidsvilan. Efter sändningen iakttogs Runheim (tidigare "Mumsfillibabba") av Adolf Fredriks Musikskolas Barnkör när han "...än slank hit, än slank dit, än slank ner på en parkbänk bredvid en fullegubbe", som altarna uttryckte det i ett uppträdande vid skolans julbasar.

Ja, som det kan gå! Som tur är var Bosse Petersson farsa på stan just den här kvällen, vilket förklarar hans frånvaro i såväl studion som bland de 22 bisittarna i kommentatorsbåset. Han ordnade så att Runheim (tidigare "Detfunkarjuattjobbanattetttagliksommenilängdenblirdetjuslitigt") kom hem och fick en kopp must av sin fru (tidigare "Betson"). Slutet gott allting gott! Och, ja förresten, så vitt jag vet så sitter Nordahl fortfarande där i studion och smaskar på sina pizzor!

Fina skivor 2007 #3

2007-12-18T20:11:00.000+01:00

Utan rangordning:

Wilco - Sky Blue Sky

Jag fastnade inte speciellt mycket för A Ghost is Born, men kanske har jag bara inte lyssnat tillräckligt mycket på den. Men Sky Blue Sky gick direkt upp bland de mest spelade i våras...var det väl? Nå, det är ju omöjligt att inte bli på gott humör av det Neil Youngska vedhuggarsolot i slutet av "Impossible Germany" eller hålla med Jeff Tweedy om att man "Hate it Here" samtidigt som man kan snyfta lite åt "Either Way" som är så där hoppfult moloken som bara en countrylåt kan vara (alt-country säger säkert den flitige NME-läsaren och några till, men vad fan liksom...)

Rolan Vega - Documentary

Gamla synthar som hanteras varsamt och sprakar lite samtidigt som de bygger upp filmiska ljudkulisser bör premieras!

Marcus Schmickler with Hayden Chisholm - Amazing Daze

Det här häpnasläppet består av två rejäla stycken musik som yr omkring. Men härligheten hålls ihop och bildar en varm matta med endast små slitage som bara gör den finare.

Joe Colley - Hive

Jamen, samplar man en bikupa så har man naturligtvis gjort en av årets skivor. Nåväl, kanske inte per automatik, men det är för sjutton intressant och med det där surrandet i bakgrunden skapas en förvånansvärt luftig stämning som är mycket skön.

The Cinematic Orchestra - Ma Fleur

Jag gillar TCM och de gör mig inte besviken på årets trippande men ändå svulstiga skapelse. Lite för postigt för en del kanske men jag menar att det är känsla i den här orkestern.

Jaså, det ska grillas!

2007-12-16T04:33:00.000+01:00

Jag blir ju tvungen att redan nu utse The Field till årets skiva, trots min följetong av fina skivor här på bloggsatan. From Here We Go Sublime är så fruktansvärt fantastisk att den måste hyllas för sig. Det som gör den här kusen till en vinnare är naturligtvis dess bitterljuva framtoning. Den går hem ledsen som glad och det skulle inte förvåna mig om t.o.m. en hel del borgare har snurrat den på knätopparna under sommarens seglatser. Synd och bra på samma gång alltså. En tveeggad disk som man kan kasta iväg åt alla håll och kanter utan att stöta sig med funktionärerna. Västarna och sportjackorna samlas vid bålet. De är hungriga men struntar i att klaga på flintan ty den tunna vegetarianen bredvid grillen har just lagt på Good Things End och så slutar kvällen precis så. God.

Märkliga saker hända

2007-12-13T18:17:00.000+01:00

Ibland undrar man ju en del hur saker å ting hänger ihop här i livet egentligen. När landslagstruppen till Costa Rica-resan i januari presenterades idag var en av överraskningarna FF:s Viktor Elm! Naturligtvis sjukt roligt även om det i princip är fråga om en se-och-lära-resa. Men det som känns desto sjukare är ju att detta sker bara nån dag efter min utläggning om landslag, seriesystem och Åshöjden i det förra inlägget. Att det är många oerfarna landslagsspelare med i den här truppen är väl inte så oväntat, men den riktigt kusliga stämningen infinner sig när man ser till att förra gången FF hade med en spelare i A-landslaget var i en viss match mot Mexiko på Malmö stadion 1984! Alltså den verkliga matchen som representerar den fiktiva vilken Edvard i Åshöjden blir uttagen till i TV-serien (se förra inlägget) och som fiktionen har hämtat bilder ifrån! Ooooh, weird beard och lustig skit alltså!

Fotbollssagor med olika slut

2007-12-12T11:43:00.000+01:00

För en vecka sedan släpptes TV-serien Åshöjdens BK på DVD och jag var inte sen att återse denna fotbollssaga om den lilla bollklubben i den nordskånska byn Åshöjden.

Max Lundgrens första roman om Jorma, Edvard, Bagarn, Blåbärskungen och de andra kom redan 1967, i början av 1980-talet blev berättelsen en serie i Buster och 1985 kom TV-serien. Den här fantastiska berättelsen om hur det lilla oorganiserade Åshöjden BK börjar klättringen i seriesystemet med hjälp av nyinflyttade f.d. landslagsspelaren Bagarn Olsson präglas naturligtvis av fotbollsskildringar men det är även en skildring av vägen från barn/ungdom till vuxen och en lektion i föreningsteknik. Det senare ges det bl.a. prov på när Bagarn uppmuntrar Jorma och de andra ungdomarna att ta över makten i klubben genom att bli medlemmar och rösta in en "egen" ordförande på årsmötet, vilken givetvis är ingen mindre än Bagarn själv. Bagarn spelas av Björn Nordqvist som faktiskt är en f.d. mittback med proffsmeriter från bl.a. PSV och 115 A-landskamper under 1960-70-talen, vilket skådespeleriet skvallrar om även om han klarar sig med godkänt.
Med Bagarn som ordförande och tränare blir det andra bullar i föreningen. Hård träning och en entusiasm som bara oskuldsfulla ungdomar kan uppbringa gör att man lämnar gärdsgårdsserien och springer igenom division efter division samtidigt som även samhället utvecklas och nya tider inleds när Europavägen dras förbi.
Som sig bör i en ungdomsberättelse måste drömmarna hållas vid liv, vilket naturligtvis innebär att man får tänja en smula på det mått av realism som historien ändå har. Sannolikheten för en sådan här klättring är väl inte den högsta direkt även om det antagligen skulle kunna inträffa (och kanske har gjort det också, vad vet jag?). Men den största skrällen är när lagets anfallsstjärna Edvard (spelad av Johan Hedenberg som sedan blev känd för den äldre TV-publiken i och med sin medverkan i en av Sveriges första tvåloperor - Varuhuset) tas ut till landslagstruppen mot Mexiko på Malmö stadion av förbundskapten George "Åby" Ericsson! Åshöjden BK spelar då i trean. Kanske är det en sådan fullkomlig idiotuttagning som det snart är dags för i dagens verkliga svenska landslag för att få ordning på försvarsspelet? En roligt skön detalj är att Åby och TV-sportens gamla kalenderbitare Bo Hansson spelar sig själva. Hur det går i landskampen för Edvard? Han startar och kvitterar till slutresultatet 1-1 naturligtvis - en matchavgörande balja hade väl blivit lite väl magstarkt.

Visst är det osannolikt, men som sagt så måste man ju hålla drömmarna vid liv och det är just det som gör berättelsen så bra. Denna rena optimism och vilja att lyckas och samtidigt ha roligt präglar serien samtidigt som ett visst mått av lutheransk arbetsetik och hyllningar av kollektivet naturligtvis pyr strax under den omedelbara texten. Ingen får bli större än laget och det knorras när Bagarn vill förstärka med spelarköp inför spel i division tre. Man värvar en spelare med landslagsmeriter från Hammarby till en priset av en bil och löfte om ingenjörsjobb i det växande samhället. Likheterna med Åtvidaberg FF och dess intima förhållande till ortens framgångsföretag Facit är ganska många och i det här fallet blir de närmast omedelbara. Detta är egentligen inte så märkligt om man ser till att det var vid tiden då Lundgren skrev böckerna (i slutet av 60- talet och början på 70-talet) som Åtvids storhetstid tog fart och kulminerade. I Åshöjden är det Blåbärskungen som är starke man och som måste smörjas för att få resurser till klubben. Men då kommer också kraven på profit och den ideella glädjen över något som har byggts upp från ingenting av kollektivet byts nu delvis mot en insikt att det kostar att ligga på topp och att fotbollen inte längre bara handlar om att kämpa, ha roligt och att vinna. Det handlar också om att driva ett företag som räknar varv i entréns vändkors lika mycket som mål och vunna matcher.

Sensmoralen är tydlig och naiv men man får tänka på att det är en ungdomsberättelse som skrevs för 40 år sedan. Vad som dock är intressant är att se på dagens fotboll och hur det har blivit hundra resor värre avseende sportens numera legitima sängkamrat ekonomin, än vad man antagligen kunde föreställa sig vid den tiden. Nu slutar ändå Åshöjdens BK ganska så lyckligt där en ljus framtid skymtar vid horisonten.
Men alla fotbollssagor har inte lika lika lyckliga slut. Snart är det dags att öppna ännu ett transferfönster och i vanlig ordning försöker somliga ställa upp det på vädring för att kunna känna om det osar fläsklägg eller oxfilé. Nu ska det göras affärer om hundratals miljoner kronor för enskilda spelare medan andra utan kontrakt kan gå vart de vill utan att ett rött öre måste betalas klubbar emellan. Det senare naturligtvis tack vare Jean-Marc Bosman. Belgaren som härsknade till när hans klubb i belgiska div 1 ville ha betalt för hans övergång till franska Dunkerque trots att kontraktet hade gått ut och drog klubben samt i förlängningen hela det europeiska fotbollssystemet inför rätta.

Europadomstolen gav honom rätt och numera är det inte ovanligt att spelare går som Bosman när transferstöket tar vid efter julstöket. Men hur många är det som idag ägnar en tanke åt Jean-Marc som fick gå ifrån hus och hem för att betala den kostsamma processen, och som nu tydligen lever på arbetslöshetsersättning och bor i sin mors hus efter att hans fru dessutom har lämnat honom? Inte många skulle jag tro. Därför kan vi väl ägna Jean-Marc en tanke under julhelgen och den efterföljande avtalscirkusen som han betalade ett högt pris för att förändra. Låt vara att han inte var någon storspelare men hade verkligheten bara varit lite mer lik Åshöjden skulle han nog åtminstone ha fått jobb på Bagarns motell.

Fina skivor 2007 #2

2007-12-11T13:45:00.001+01:00

Utan rangordning:

Valgeir Sigurdsson - Ekvilibrium

Gnistrande och sprakande av mannen bakom lilla fina bolaget Bedroom Community. En musikalisk massaved som bildar ett snyggt arrangerat notark med gäster i form av bl.a. Will Oldham (ständigt denna Gammelskinka), Nico Muhly och Warren Ellis.

Vic Chesnutt - North Star Deserter

Ärligt talat så har väl gamle Vic inte känts så intressant de senaste åren och jag har inte ägnat de skivor han ändå har släppt någon egentlig uppmärksamhet. North Star Deserter är överraskande nog släppt av Constellation och då spetsade ju en annan öronen. Den är väl inte helgjuten på något sätt men jag gillar det de sysslar med uppe i Montréal och med hjälp av bl.a. Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra + Tra-La-La Band har det blivit en fin skiva som både tar vara på Vics härliga röst och brakar på lite granna ibland.

Jeff Greinke - Winter Light

Det låter som titeln och konvolutbilden ger en föraning om. En tass som ilar över skaren på den packade snön som täcker havsängen. Vänta! Det kommer ljud där underifrån. Det är små klingande stämmor som har lagt sig i en luftficka för att invänta våren. Jeff Greinke har plockat upp dem i sin korg och varsamt burit in dem till sin stugvärme där han har förvällt dem och skapat en ljuvlig ljudsufflé.

Hans Appelqvist - Sifantin och mörkret

Plockepinn! Men det är jobbigt att det är barn med och spelar ibland. De blir lätt lite tjatiga. Men det går bra ändå. De akustiska instrumenten lättar upp stämningen och det är en varm skiva som klingar vidare efter att man har tryckt på stopp.

Evan Bartholomew - Borderlands

Stråkarna förstärker de elektroniska plongen (inte så mycket pliing) som berättar hur det känns att gå in i den där dimman som sveper in över gränsen och inte veta riktigt var man är. Jag tänker på farbröderna Reich, Riley och Glass som antagligen rör sig ute i den där dimman utan att riktigt synas. Men om man lyssnar kan man höra hur deras minimala lågskor (intellektuella sandaler, månne?) klafsar över våta tuvor. Evan Bartholomew har inte heller gummistövlar men han följer stigen lite mer.

Eric Malmberg - Verklighet & beat

Han kan ju spela på sin orgel så fint! På nya skivan är det mer orkestreringar och bl.a. gästar landets förre orgelnestor Bo Hansson. Stämningsfulla, närmast sakrala, stycken blandas med rejäl upptempo och en frenesi som man inte är bortskämd med när så mycket musik ges en ordentlig omgång av ångstrykjärnet innnan det hängs upp i fönstren för att främst synas och inte så mycket för att höras.

The Field - From Here We Go Sublime

Det dunkar så fint från maskin. En fiskesmack? Nej, en elektrisk trumma som har bäddats in i ett mjukt bomullsbad och som nu studsar mot en ljudvägg där det hänger mattor vävda av synthar och samplingar.

Magnolia Electric Co. - Sojourner

En liten låda med skivor och DVD. Mycket låtar som ojämnar ut sig men stundtals är det riktigt bra. DVD:n har jag inte sett. Även om det inte är en handske som sitter perfekt så är det ju härligt med lådor.
(Fyra solar av Bengt Frithiofsson i Nyhetsmorgon på TV4!! "Det är rustikt och något rostigt men med ett överskott som man kunde lämnat på botten av fatet. En sötma smyger sig in längs med gommen - den överraskar mig - FYRA SOLAR!!!" Dock ska Steffo Törnqvist ha fått sura uppstötningar.)

The Sea and Cake - Everybody

Jag älskar ju Tortoise och följdaktligen ogillar jag inte The Sea and Cake som ju har John McEntire som god man. Kanske inte det bästa alstret så jag förstår om ett och annat skeptiskt ögonbryn höjs. Säga vad man vill men en fantastisk ljudbild kan de få till i Chicago.

Robin Guthrie & Harold Budd - After the Night Falls & Before the Day Breaks

Åh, vad det är härligt framför brasan. Här kan man kura och inte göra någonting. De här gubbarna kan det där med stämning och att låta lite bli mycket. Kväll, natt, gryning - man vandrar med dem på de här små mästerverken.

Fina skivor 2007 #1

2007-12-05T19:32:00.000+01:00

Utan rangordning:

Robert Wyatt - Comicopera

För att...Robert Wyatt antagligen har en disktrasa i sin ofta fuktade strupe som har samlat ihop all smärta och skönhet som han nu vrider ur till sista droppen. Farbror'n har soul!

Angus & Julia Stone - A Book Like This

För att...Det här syskonparet från Australien har gjort en popskiva som jag egentligen inte borde tycka om speciellt mycket eftersom det handlar om gitarrbaserade stycken enligt konstens alla regler, vilket vanligen borgar för tråkiga skivor som man har hört på tok för många gånger tidigare, men som ändå innehåller flera örhängen som helt enkelt är prov på att även fyrkantiga ramar kan vara snyggt ibland.

Bonnie 'Prince' Billy - Ask Forgiveness

För att...jag inte ska bli tjatig (se tidigare inlägg) så säger jag bara ständigt denna William!

Erik Enocksson - Farväl Falkenberg O.S.T.

För att...den här musiken räddade en i övrigt relativt medioker indiefilm med sina avskalade men själfulla små tassande slingor.

Goldmund - Two Point Discrimination

För att...man vågar göra så lågmäld och anspråkslös musik som Goldmund (eller Enocksson för den delen) i en så högljudd värld. Tänk vad mycket två händer kan åstadkomma med piano och dator.

Grinderman - s/t

För att...Nick Cave överraskade mig fullständigt med den här uppsättningen vänner som skramlar på med gitarr, bas och trummor i sparsmakade arrangemang som minner om tidiga Bad Seeds eller till och med The Birthday Party. Även om singeln "No Pussy Blues" fläskar på med lite väl mycket gubblukt så finns det en del bra spår. Den stora frågan är väl dock hur de tänkte när det gäller omslaget: "Nä, fan grabbar, om vi skulle ta å smälla i med en neonapa på framsidan! Det borde väl göra susen?!"

Dungen - Tio bitar

För att...den här skivan sent om sider fick mig att sluta avfärda Dungen som populistiska JC-rockers vilket naturligtvis är helt felaktigt och bara visar hur något man får för sig kan byggas upp till en sanning för en själv. I själva verket är de tjänstemän på länsantikvarieämbetet där de har tagit på sig såna där vita tyghandskar som man har när bläddrar i Vasabiblar och lyft fram härliga gamla fragment från 1970-talets svenska folkrock som de sedan har pusslat ihop med moderna soundbits till en samtida fresk över naturens barn i innerstaden.

Nick Lowe - At my Age

För att...det är så jävla gutt med gamla gubbar som levererar sådan makalös känlsa och övertygar med berättelser från sina ofta trassliga liv utan att försöka inbilla sig själva och andra att de är fräsiga ungtuppar som "kör hårt".

Rafael Anton Irisarri - Daydreaming

För att...de där varsamt processade pianoslingorna letar sig in i mitt hjärta på stigar så ensliga som Daydreaming låter.
Kallt är fan det nya varmt.

Christian Fennesz & Ryuichi Sakamoto - Cendre

För att...de konstruerar en sanslöst vacker och spännande ljudvärld som är en musikalisk öppen spis att kura framför. Medtag: Pläd samt te.

Bra nu

2007-11-27T19:48:00.000+01:00

# Världens bäste Bonny. På ep:n Ask Forgiveness spelar Will Oldham andras låtar igen. Men den här gången har han skitit i att be om lov - han ber om förlåtelse preventivt istället. Åtminstone om man ska tro skivetiketten. Naturligtvis är det hur bra som helst när den skraltiga gitarren kraxar i kapp med den där ensamma rösten som säger så mycket.

# Afrikanskt elektrifierat tumpiano. Innan EM-kvalmatchen mot Spanien satt Fredde, Tati och jag själv och diskuterade huruvida s.k. world music finns eller ej. Det är ju tveklöst en mycket konstruerad genre, antagligen mer än vad genrer är i allmänhet, som ska ha uppstått omkring ett skivbolag i London då man behövde en samlande term för vissa skivor (har jag för mig). Jag hävdade att det ändå finns en viss stil som kan kallas för world music och som ofta förekommer på folkmusikfestivaler samt i SVT-program som skildrar dessa. Även om det som andra hävdade egentligen borde förstås som 'folkmusik' kort och gott så tycker jag nog att man kan urskilja en viss sorts musik som världsmusik - det må så vara att den är skapad mer eller mindre medvetet utifrån det konstruerade begreppet.
Nå! Konono No1 är i alla fall en rejäl uppvisning i konsten att spela tumpiano, eller likembé, som man själv har elektrifierat med hjälp av delar från gamla skrotbilar. Huruvida det är world eller inte ger jag blanka fan i när det svänger så frestande! Rytmsektionen spelar på traditionella instrument samt bildelar och med sig har man tydligen även ett sjusärdeles sound-system. Gruppen är från ett område omkring gränsen mellan Kongo och Angola och bildades för drygt 25 år sedan. Congotronics är dock från 2004.

# Japanska tongångar. Hisato Higuchi plonkar på gitarren och kvider, stönar och viskar och det känns som om man står på en gata i Tokyo precis efter man har varit i ett buddhistiskt tempel. Åtminstone tänker jag mig att det skulle kännas så. Musiken på nysläppta Butterfly Horse Street förmedlar en bild man har av Japan och Tokyo, där Higuchi bor, som oerhört civiliserat men ändå med små fickor av utlevelse och spontanitet. Tänk exempelvis på karaoke och animé, vilket inte har något i övrigt att göra med den här musiken. Nån jämförde honom med Loren Connors a.k.a. MazzaCane, som också släppt skiva på Family Vineyard men även på Häpna tillsammans med David Grubbs, och det är väl inte helt fel. Sen är det ju konvolutet som är sanslöst vackert också!

En bortglömd jubilar

2007-11-27T00:26:00.000+01:00

Det var som tusan, ropade jag till mig själv när jag insåg att jag den här månaden har häckat i det här cyberredet i två år! Eftersom jag helt har missat detta får jag väl fira loss en smula nu i slutet av november och kanske till och med fortsätta en bit in i december. Jag inleder nu hyllningarna med en burlesk kaka som tillverkades utanför Kalmar med hjälp av en okänd ko och diverse naturmaterial. Hipp hipp - hurra!

Äntligen - ny bok av Konnys Conny

2007-11-24T10:57:00.001+01:00

Ja, det var riktigt goda nyheter att "Adjektivexpressen" Konnys Conny är på väg med ett nytt verk! Mannen som också har kallats "världens smartaste idiot" och "författaren från helvetet" har legat på latsidan sedan den förra boken Fågelskatan, vilkens framsida illustrationen nedan är hämtad från, kom ut 2004.

Nu är det alltså dags för nytt och i vanlig ordning när det gäller Conny så är det inte helt klart vad det hela kommer att handla om. Dock gör envisa rykten gällande att boken kommer att heta Prästen och postrocken och bl.a. behandla det tidiga postverkets förhållande till den starkt framväxande mejeriindustrin - speciellt ystning då kan man tänka...Men jag skulle inte bli förvånad om den sluge Conny har nån annan mening inbakad i den där titeln. Man får vänta och se! Planerat släpp under våren 2008.

Höst på Ramberget

2007-11-23T11:10:00.000+01:00

Så här såg det ut nere vid Keillers park på allas vårt favoritberg Ramberget för ungefär tre veckor sedan. Nu känns det bara mörkt och trist, inte bara ute men även inne.

Lägg märke till att inget gängkrig syns på bilden trots att den är tagen i Göteborg. Vi kan inte med säkerhet veta varför. Kanske satt de i sina skumma kulor och smidde ränker. Kanske var de och handlade mjölk, smör och bröd. Kanske odlade de en hobby för att bryta av vardagstristessen som blir extra påtaglig så här års.

Mannen som bara ville meta

2007-11-07T17:39:00.000+01:00

Jaha, gott folk för ett par veckor sedan såg jag äntligen "Inland Empire" av konstighetsminister Lynch. Men är hans alster egentligen så konstiga som så ofta påskins? Det beror givetvis på vad man utgår ifrån och vad man väljer att sätta in dem i för perspektiv. Generellt skulle jag vilja säga att det inte är så jävla krångligt i mäster Lynchs verk - om man inte själv vill ha det så. Och här hittar vi redan en kärna i en "förståelse" av hans skapelser, nämligen att mycket av filmens eller TV-seriens berättelse och dramaturgi ligger i betraktarens tolkningar. Visst finns det väl en inbyggd rörelse i berättelserna eftersom de är just berättelser som någon berättar. Men vad Lynch har specialiserat sig på är att göra slarvsylta av vårt djupt rotade tolkningssystem av den västerländska traditionella dramaturgin och inte erbjuda åskådaren att lösa en enkelbiljett till berättelsen från A genom B till C. Istället styckar han skoningslöst upp narrativet i en sjusärdeles massa bitar, antingen utan märkning eller med en kryptisk sådan, och skickar sedan iväg dem till berättelsens fyra hörn innan han sjasar iväg oss ut på en odyssé efter betydelser och upplevelser av hans verk.
Att tala om Lynchs förhållande till dramaturgi och narratologi är naturligtvis att ge sig in i Cheops pyramid (i sann Lynchanda får ni själva välja att tolka metaforen som den riktiga byggnaden eller det pedagogiska matematikdatorspelet som fanns på 3- & 486:orna i Skansenskolans datasal de IT-arma åren innan informationssamhället bröt ut på allvar) och irra omkring tills man själv inte vet var man började. Eller åtminstone ta sig an en diskussion som har material så det det räcker och blir över för en bok. Kärnan i den boken skulle i alla fall nödvändigtvis vara Lynchs bruk av metaperspektiv som tycks ha satt naglarna i vår käre regissör då han gång på gång återkommer till denna typ av berättar-/stilgrepp.
I korthet innebär metabegreppet att berättelsen har minst en annan berättelse, eller nivå, som vi också får ta del av - d.v.s. en berättelse om en berättelse. Dock har Lynch naturligtvis varit framme med potatisstöten och mosat till även det här berättandet, vilket innebär att hans alster inte sällan har fler än två nivåer, eller berättelser, som vävs samman mer eller mindre. Men det som gör det extra intressant är att han inte gör det helt tydligt vilket inbördes förhållande nivåerna har till varandra, utan blandar istället friskt om i narrativet där man kastas mellan de olika diegeserna (som förenklat betyder just olika nivåer i berättandet och berättelsen). På så sätt ges vi inte en historia på silverfat utan får möjlighet att själva konstruera mycket av inte bara berättelse utan också själva berättandet. För mig är detta storheten i Lynchs verk, även om han också erbjuder intressanta rollfigurer och till viss del dialog (jag tänker här framför allt på Twin Peaks). Alldeles för få regissörer, manusförfattare och producenter idag litar på sina publiker och att de kan "använda" berättelsen efter egen förmåga. Vilket känns ganska märkligt med tanke på den (påstådda?) interaktivitet som det har talats om framför allt sedan nätets genombrott. Och vi i publiken accepterar allt som oftast detta förhållande och är i värsta fall helt beroende av att upphovspersonerna inte bara lägger fram våra kläder utan också klär på oss, snyter oss och öppnar dörren för oss. Med andra ord har vi blivit så matade med ett färdigförpackat berättande att det blir svårt att ta till oss något som bryter mot detta mönster, vilket är fallet med Lynch. Det är naturligtvis synd för det är en otroligt intressant tankevärld som skapelser som Lynchs öppnar upp och det är väl egentligen det som är åtmistone en av konstens grundvalar. Dessutom kan det vara viktigt att inse att man inte alltid kan eller behöver förstå precis allting. Inte sällan är ju resan själva målet, eller som man uttryckte det i inledningen av varje episod av Bank für alle: "Kära vänner, i fiktionen precis som i verkligheten är det så att man inte alltid förstår".

Häromdagen såg jag också äntligen Du levande och den var lika fantastisk som jag hade trott och hoppats på. Med tanke på diskussionen ovan är Roy Andersson ytterligare ett strålande exempel på en regissör som har utvecklat ett berättande som inte till punkt och pricka följer en traditionell dramaturgi. Att han anklagas för att vara för långsam är bara skitsnack som följer av okunnighet, brist på tålamod och rädsla för såväl det annorlunda som att se inåt och konfronteras med sina egna tankar och värderingar. Det sistnämnda är enligt min mening en annan av konstens uppgifter som alltför sällan dyker upp i såväl det allmänna samtalet som i själva konsten. Men vad annat är att vänta när det mesta utom att visa lökar eller pung i TV-övervakade hus betecknas som svårtillgängligt och avskrivs som pretentiöst? Fan vet om inte Lasse Åberg kan uppfattas som avant-garde i dagens Sverige...

Till sist måste jag ju berätta att jag ytterligare ett äntligen har sett Control som var bra och får tjäna som exempel på att ett traditionellt berättande inte per definition behöver vara dåligt. Dock hade jag nog väntat mig lite mer av bildspråket och fotot, även om det är snyggt i jämförelse mycket annat, med tanke på Corbijns sanslösa portfolio. Jag har ingen klar analys att bjuda på eftersom jag inte har tänkt igenom det så noggrannt, men den lider väl lite av den vanliga problematiken med adaptioner där man kan uppleva att filmen känns något tunn eftersom man lärt känna figurerna i bokens mer fylliga format. I det här fallet förstärks naturligtvis den känslan av att filmen skildrar en mytomspunnen person, ett mytomspunnet band samt den mytomspunna Manchesterscenen. Å andra sidan kan det vara så att man nickar av igenkänning, vilket i och för sig känns lite effektsökande, men det är väl upp till betraktaren och dennes tolkningsram...

Tågresa

2007-10-21T23:13:00.001+02:00

Om ett par dagar åker jag till Stockholm ett tag. Det ska bli kul. Jag har inte varit där på ungefär sex år. Jag tar tåget. Jag brukar ta med mig ett par frukter på tåget om man blir sugen på något. Det brukar jag bli. Ofta har jag även köpt en flaska vatten. Helst vanlig Ramlösa men om inte det finns så tar jag Loka. Det viktiga är att det är vanligt kolsyrat vatten. På tåget köper jag ofta en kopp te. Innan köpte jag alltid kaffe men nu dricker jag nästan alltid te så då köper jag det. På det tåget jag ska åka finns det restaurangvagn. Det har det inte gjort på de tågen jag har åkt de senaste 10-15 åren. Det blir spännande. Jag ska sitta vid fönstret så då kan jag titta ut och se på allt vi åker förbi. Det är bra. Jag har inte åkt den här vägen förut. Då är det jag ser nytt för mig. Det blir kul.

Om man skulle ta och göra något

2007-10-09T22:20:00.001+02:00

Ibland blir man trött av själva livet.

Stoffe på berget

2007-09-11T12:36:00.000+02:00

Ramberget som du alltid håller på och tjatar om?
Ja, men också ett musikaliskt berg plus en.

Nu gillar nämligen jag också A Mountain of One. Jag blev glatt överraskad av de progressiva ekona och imponerades av den sparsmakade sången. Min rädsla för ytterligare ett 80-talsdoftande häftighetsprojekt visade sig obefogad. Visst sipprar det ut somliga kännetecken från pastelldeceniett men på ett sätt som känns genomtänkt och inte alls handlar om att göra en reklamjingel till JC. Så, ja, i det här fallet har du rätt Tati...

Orgel med orkester

2007-09-10T23:13:00.000+02:00

Nya Eric Malmberg är mycket bra och väsensskild från förra skivan - det smärre mästerverket "Den gåtfulla människan". Den här gången brassas det på med orkestreringar och sväng, vilket också titeln skvallrar om. Bland musikanterna märks bl.a. Johan Berthling, Jari Haapalainen samt legendaren Bo Hansson. Vilken fin musik Häpna släpper ut trots allt!

I'm back and I'm maybe not so proud - but pretty, pretty, pretty good!

2007-09-07T14:05:00.000+02:00

På söndag (9/9) börjar säsong 6 av Curb Your Enthusiasm. Äntligen, tänker jag naturligtvis och omfamnar hösten!

Bearded Wyatt found at a merry-go-round in south east England

2007-08-29T16:03:00.000+02:00

Nä, men vad kan man säga? Så jävla god! Nya albumet Comicopera är lysande och släpps på Domino i början av oktober!

Det trettioåriga jobbet

2007-08-28T19:04:00.000+02:00

Boxen "Works: 1965 - 1995" presenterar Steve Reichs arbeten under trettio år över 10 skivor, och är precis så fantastisk som minimalism, avant-gardism, konstmusik, eller vad man nu vill kalla det kan vara. Smaskiga orkesterstycken tar plats bredvid upphuggna loopar och bildar en fullständigt galet bra helhet som man bara vill ligga och försvinna i. Och det gör man också. Och avbryts bara av en stunds skrattande från datorn tillbaka till soffan när FF hittat tillbaka och "tråkat" till sig tre sjukt välbehövliga pinnar mot DIF.

Dagligvaruhandelns topp tre v. 34

2007-08-21T10:43:00.000+02:00

#1 Fruktavdelningen: Efter en tids icke orsaksbundet ratande av frukt har jag nu återfunnit charmen med persikor, nektariner och plommon. Äpple finns kvar i min korg, men fungerar för tillfället snarare mest som inslag i sallader än som handfrukt. Jag gör här också en distinktion som kan tyckas något vidlyftig när jag räknar in nötter i Fruktavdelningen. Men betänk att åtminstone nötter, samt övrigt "naturgodis", på lösvikt ofta förekommer i mer eller mindre direkt anslutning till Fruktavdelningen. Med detta i beräkningarna är förstaplatsen ingen överraskning eftersom min nya kombinationsätning består av bananchips i yoghurt samt salta cashewnötter. De gifter sig oerhört fint!
(Observera att Grönsaksavdelningen INTE ingår i denna kategori!)

På Fruktavdelningen händer det mesta: "Seså, ät nu upp soläpplet så vi slipper betala för det!"

#2 Kolonialvaror: Konserverad mat i alla dess former är som alla vet oftast väldigt billigt, enkelt att förvara och har cp-lång hållbarhet. Kolonialvarans stora akilleshäl är givetvis att den ofta kan smaka sula och vara rent ut sagt dålig vid själva tillagningen. Men fördelarna får här lysa igenom och dessutom kan det ju alltid vara en nagel i ögat på saluhallspuritaner som vurmar för de färska råvarorna.

Vi fick mycket nya, spännande varor hos bodknodden när stölderna av länder/landområden tog fart redan i och med inkvisitionen.

#3 Mejerier: Att Mejerier återfinns på veckans tredjeplats beror framför allt på att jag här räknar in ägg. De senaste veckorna har mitt äggätande eskalerat och från att tidigare har fokuserat på stekt och scramblat ("äggröra") har nu kokt tagit över som främsta form av tillagat ägg i mitt hushåll. Bland de främsta fördelarna märks äggets mångsidighet, roliga form och konsistens samt goda smak. Men, och jag kan inte understryka det här nog, det måste vara från frigående höns och helst ekologiska! Vid sidan av ägg är det främst mjölken som drar upp Mejerier till en topplacering.

När dissikerade du ett ägg senast?

På rivieran

2007-08-16T15:17:00.000+02:00

På rivieran är det lugnt och skönt. Här kan man sitta och se ut över stad, hav och skog. Det blåser men det är bara bra, så länge det inte är för mycket. Men å andra sidan har man ju smakat på Fåken så lite fårad är man ju ändå! På rivieran kan man ha det fint.

Tur att jag har nära till Hisingens rivieraberg - Ramberget.

Krampkänning

2007-08-12T19:28:00.000+02:00

Usch och fy vilken match det blev mot de blåvita kamraterna. Måste bli revansch i cupfinalen (om nu inte semin går käpprätt åt helvete)!

Vadå - Jag dyster?

Anfallschocken som kom av sig

2007-07-18T23:02:00.000+02:00

Ikvälll kan FF mycket väl ha gjort sin sämsta match för säsongen - möjligen undantaget av när man torskade hemma mot jumbon Trelle. Hammarby var förvisso riktigt bra stundtals och återigen skakade rumsteringen i backlinjen hela laget. Både Bagaren och Sorin var ju avstängda men ska det verkligen behöva vara ett så stort problem som det föreföll vara för laget i Allsvenkans topp? Visst, Ari är borta och vad som än sägs och skrivs så är han uppenbart saknad eftersom ingen har klivit fram tillräckligt som targetplayer för att ta emot de långbollar som FF bevisligen vill alternativt känner sig tvingade att spela.

Kvällens match kunde dock ha slutat rejält orättvist efter stolpnicken av David Elm i 90:e. Det hade jag jublat åt. Inte på sportsliga grunder utan tvärtom på de osportsliga som i det här fallet stavas Sleyman (eller nåt liknande, jag orkar inte ens kolla stavning på det jävla stolpskottet). Efter den våldsamt satsande hockeytacklingen med knä i magen på Santin skulle han givetvis ha fått se rött även från domaren, men Ingvarsson nöjde sig med det gula och Hammarby kunde fortsätta som om inget hade hänt i andra medan FF fick se en blek Santos istället för en brännhet Santin på topp. Ok, hade det stannat vid detta kunde man antagligen ha stannat vid att vara lite småtjurig som brukligt är vid förlust. Men tyvärr skulle Hammarbyidioten slå till igen. Denna gång i matchens sista minut genom en skum situation med Santos när FF panikspelade upp bollar för att söka nå en kvittering. "Armbåge" i en duell, assisterande går in och Santos blir utvisad! Ingen tung förlust skrattar den skadeglade, men jag ska säga att om Slädmannen fick vara kvar på plan efter att ha spelat Amerikansk fotboll med Santin så skulle väl Santos tilltag på sin höjd vara värt gult det med.

Nåväl, det här är inga bortförklaringar - FF var verkligen skitdåliga (ungefär som Svenne-Rubins på Borgholms Sol & Vatten Festival ca 1998 då jag gav dem fingret och en raggare i publiken rasade mot mig). Men klagar Hammarby på Fredriksskans gräs så kan väl jag klaga på att somliga av dem beter sig som idioter. Så: Skit på dig Solstol eller vad du nu heter.

Eller vad säger ni Ölands-/Kalmar-stockholmare som jag antar/hoppas var där?

Idiot-Henry

2007-06-21T15:48:00.000+02:00

- It hurts to breathe.

- Of course it does.

Skivomslag man vill kliva in i #3

2007-06-18T22:36:00.000+02:00

Bonnie 'Prince' Billy - Strange Form of Life (EP)

En fors som samtidigt verkar dåna och viska där den smeker sig fram genom jord, berg, mossa och gräs. Det ser ut som ett bra ställe att vara på. Där kunde man nog trivas. Där kunde man nog andas. Men jag skulle verkligen försöka att inte skräpa ner. Det lovar jag. På hedersord.

Tilläggstiden - en hjälpare och en stjälpare

2007-06-17T22:54:00.000+02:00

Det har varit en mörk fotbollssöndag idag. Först förlorade FF snöpligt mot Blåvitt och sedan snöt Real titeln mitt framför näsan på Barca. Naturligtvis vill man leta efter saker att skylla på och gärna finna det hos en fullkomligt undermålig plan som blivit massakrerad av monstertruckar, hos domare eller hos den gamla turen som inte helt sällan dyker upp lägligt för motståndarna, vilka även ofta har fått bättre lottning, några extra dagars vila eller bättre uppladdning. Sedan finns givetvis det allestädes närvarande vädret som en outtömlig källa av bortförklaringar att ösa ur när ingenting annat tycks hjälpa. Men sällan är det väl som vi själva egentligen tror på dessa desperata uttryck för besvikelse och misströstan. Oftare kan vi finna svaret i den bistra sanning att vårt lag var för dåliga helt enkelt. För dåliga på plan generellt eller i en viss situation spelar ingen roll. Men för dåliga när det gällde. För dåliga på att vara bra, som det antagligen skulle hetat hos Lönnå i Lekande lätt.

Men vad som än händer i en match, hur än planen och vädret ser ut och hur än motståndarna ställer upp så finns det en sak som är universell och som gäller för varenda fotbollsmatch. En sak som förenar knattefotboll med elitfotboll. En väsentlig detalj som kan kännas igen i dammet på en korpmatch såväl som på Ullevi eller Camp Nou. Matchen är inte slut förrän domaren blåser av. Även om vi väl alla minst nån gång har förbannat en domares sätt att räkna sekunder och minuter åt ena eller andra hållet i slutet av en match så kan vi nog också erkänna att det inte spelar någon roll att klaga över det. Det är ju trots allt också en del av matchen och därmed också tid som ska spelas. Men trots detta så verkar tilläggstiden ibland mest ses som en typ av formalia. Det förefaller som om vi alla - publik som spelare - ser skylten med extratid och matchuret men samtidigt tänker vi att "Jaha, det var det det. Nu skulle det smaka med en vurre till på vägen hem!"

Naturligtvis ser vi också motsatsen när ett lag kämpar frenetiskt för att trycka in en balja som kan rädda skinnet på dem i den där viktiga matchen. Men det är alltför sällan känns det som. Det sker nästan bara i just de där viktiga matcherna. Har fjärdedomarens skylt med den närmast obligatoriska ettan i första halvlek och trean i den andra blivit en markör som talar om att det nu är dags att sluta spela på allvar och istället vänta ut domarens kvittrande signal? Nej, inte om man ser på händelserna i dag och på det som ledde fram till en av dem.

För Kalmars del började det strålande med en Ari på språng och en träff i överliggaren efter elva minuter. Blåvitt skapade inte mycket och FF etablerade ett litet tryck på den grönare delen av Ullevis bedrövliga matta som var IFK:s planhalva. Från ingenstans dök så ledningsmålet upp när Ari dundrade in 1-0 från stillastående strax utanför straffområdet. Äntligen tänkte vi och jublade. Men i anfallet efter visade sig Kalmars för dagen värsta fiende - det egna försvaret. Kvittering och tungt att tappa ledningen omedelbart. Blåvitt fick smak och minuterna innan halvtid visade sig FF återigen oförmögna att få bort bollen ur det egna straffområdet, vilket blev den bestående bilden av lagets försvarsspel. Ledningsmål för IFK och jobbigt att gå till paus med en sådan avslutning. I andra tog göteborgarna över allt mer och med kvarten kvar kändes tillställningen mer död än stora delar av gräset. Men så slog Lasse till med en synnerligen kvalificerad frispark som pressade sig in vid första stolpen. Utjämnat och folk började lämna arenan. Killen snett framför prövade lyckan med en klyscha: "Ja, oavgjort är väl egentligen det mest rättvisa resultatet." Nu var väl matchen slut? Nej, för att det var ju så att man skulle lägga till tre minuter för byten och någon enstaka skada. Ett tu tre så hade Blåvitt naglat sig fast på Kalmars planhalva och fick till en hörna. För lång, men tyvärr tog den på en kalmarspelare. Ny hörna. Var är markeringen? Se upp! Fan också!! Segermål för IFK i 92:a och FF verkade undra vad som hänt. Vi får verkligen hoppas att Bagarn är tillbaka mot Malmö för det här försvarsspelet leder inte till någon topplacering. Allra minst i årets getingbo till Allsvenska.

Nederlag nummer två i afton var väl i och för sig ganska väntat men ändock smärtsamt - Barcelona förlorade ligatiteln till Real på inbördes möten. Men det hela avgjordes egentligen förra helgen när Real hämtade in underläge och fick oavgjort, men alltså tappade poäng, vilket gav Barca chansen eftersom guldkalven Messi fick med sig målet av Guds hand när han kopierade Maradona för andra gången den här säsongen och sedan satte en pytts till. 2-1 och så skulle man bara spela av de där tilläggsminuterna för att sedan kunna jogga hem ligan den här helgen mot jumbon Gimnastic. Men så släpper man in 2-2 i 93:e och så var årets sista chans till en titel i praktiken borta från horisonten. Visst jublade jag när Mallorca ikväll tog ledningen mot Real men i ärlighetens namn trodde jag nog inte att det skulle hålla i 80 minuter mot ett Real med skarp guldvittring. Det gjorde det natuligtvis inte heller även om madridlaget var riktigt härligt usla under större delen av matchen. En retsamt instudsande kvittering och så avgjorde man tyvärr med två mål till. Då hjälpte det föga att Barca bjöd upp till målkavalkad och krossade Gimnastic med 5-1.

Nej, den där tilläggstiden är en lurig fan. Men ibland är den ju bra också - om vi gör mål...

Adios Amigos

2007-06-13T16:59:00.001+02:00

Inför sista episoden i måndags kände jag mig mycket nervös och jag ville sluka den med hull och hår, men samtidigt inte eftersom det sedan skulle vara ohjälpligt över. Stämningen var minst sagt bitterljuv och inte blev det bättre efter ungefär en timmes sista umgänge med New Jerseys finaste banditer. Även om jag kan tycka att slutet inte kändes helgjutet, kanske t.o.m. något ogenomarbetat, så var det fint. Ja, det var det...fint.

Skivomslag man vill kliva in i #2

2007-06-10T01:43:00.000+02:00

Ja, jag vet inte...men trenchcoat, snugga och apambulans gör mig knäsvag. Egentligen vill jag nog inte kliva in i det här omslaget lika mycket som jag vill vara det.

Skivomslag man vill kliva in i #1

2007-06-08T19:46:00.000+02:00

Saint Etienne - Tiger Bay (1996 Reissue)

Det här konvolutet får mig att drömma om livet på en pinne vid en riviera. Men inte en glassig pinne med flådiga fordon och svart kavaj-kväll på kasinot, utan mer en stillsam tillvaro med utsikt över havet, vin, kvinnor och sång av typen som Tiger Bay innehåller. Stämningen som det här omslaget för in mig i är inte helt olik den som förmedlas av bilden på baksidan på Cohens Songs From a Room. Förvisso i kombination med diverse utsagor om livet på Hydras klippor - och kanske är det där som min förtjusning och romantisering av det här motivet tar sin början?

De är lite tokiga med alla sina ljud. Men det är väl därför jag gillar dem alla så mycket.

2007-06-06T13:29:00.001+02:00

Andrew Chalk - Goldfall

Ghosts On Water - s/t

Vikki Jackman - Of Beauty Reminiscing

Frequency In Cycles Per Second & Maurizio Bianchi -
Chaotische Fraktale + Letzte Technologie

Snart har sagan nått sitt slut

2007-06-04T20:27:00.000+02:00

Såg nyss näst sista episoden av The Sopranos och är nu sjuk av oro! Det här kan väl aldrig sluta väl? Men man hoppas ju...

Några exempel på vad som snurrar runt därhemma om dagarna och nätterna

2007-05-24T22:27:00.000+02:00

Tjikago och folket

2007-05-17T23:02:00.000+02:00

Funeral Dirge Ov Thee Crowe King med Cloud Temple är en mycket fin gitarr-och-sångskiva med vissa ambienta inslag av konstnären och musikern John Miller från Chicago. Om jag inte förstått saken helt fel ska han även dölja sig bakom Black Moss som sysslar med aningen mörkare ambient. (Den högintressanta "Den uendelig skog" från förra året är ett synnerligen spännande alster bestående av två spår där endast distpedal och en trasig förstärkare används. Tyvärr är den tydligen gravt limiterad till 25 ex, så då är det tur att det finns internet.) Dessutom sköter han spakarna på etiketten Bickering Bray som gett ut en dubbel 3" cd-R med Cloud Temple, vilken jag tyvärr inte har hört.

Och Häpna klöser mig som vanligt där det kliar:

Marcus Schmickler with Hayden Chisholm - Amazing Daze

Nu känns allt bara tomt och lite fult. Men fint runtomkring.

2007-05-15T14:20:00.000+02:00

Freddes 30-årsfest var mycket rolig och allt fortlöpte enligt planen, d.v.s. att man blev mycket glad framåt kvällen (det sista jag minns är att Fidde räcker över gitarren och ber mig spela lite Höglund - dock är jag vid det laget på tok för packad och får snart ge upp).

Men efter ungefär en och en halv vecka med många händelser- förutom 30-årskalabaliken i Biskopsgården har jag varit i Prag, gjort om hemma och varit förkyld - har vardagen nu blivit en pina (igen) och jag kan knappt göra nånting. Ytterst illa vald tidpunkt med en magisteruppsats som hugger i hälarna dag efter dag och det faktum att det snart är slut med pluggandet vilket innebär att den bistra verkligheten griper tag i en hux-flux. Nåväl, är det inte det ena så är det det andra som han sa. Man får väl se vad som händer och hur det gör så.

Upp till fest emot kvalen

2007-05-11T01:39:00.000+02:00

Ja, vid det här laget har det väl inte undgått någon att Fred (a.k.a. Fidde) fyller gubbe om några dagar och har bjudit in till tabberas för att salutera denna begivenhet! Jag var tvungen att hissa en flagga för den preparerade kartan som jubilaren själv har ordnat till i Paint och sänt ut! Framför allt fick det mig att inse att det fotoshoppas för mycket och paintas på tok för lite!!

Och nu ett smakprov på hur det kan komma att se ut bland groggar, svängande ben och hurrarop på lördag:

Sometimes They Come Back

2007-04-21T12:29:00.000+02:00

Den här gången är det dags för den gode Cohens gamla fina tre första skivor att i moderna ordalag få en makeover och draperas i nytt ljud (vilket det vanligen stoltseras med genom teknisk mumbojumbo - gärna genom en sticker på framsidan). Naturligtvis har man också gjort den obligatoriska källarstädningen och hittat några alster att slänga in som extraspår. Detta brukar ju som ni vet allt som oftast resultera i demoversioner (vilka inte sällan förefaller vara inspelade på en klockradio), alternativa versioner som kan vara allt från demoversioner till riktigt bra arrangemang av utgivna låtar, samt det klassiska sol-och-vårar-knepet med s.k. "outtakes" som i allmänhet innebär att vi får höra misslyckade och avbrutna tagningar - det bästa är om musikerna här också tjatar lite så där kärvänligt med varandra som bara musiker i en studio kan, eller något ovanligare tjurar ihop helt och hållet (jmf Blixa under en inspelning med The Bad Seeds: "There's NO guitar in the HEADPHONES!!").

En fjärde kategori av bonusspår vid återutgivningar är den så kallade "previously unreleased" där vi faktiskt får chansen att höra något nytt. Dock är det värt att slänga in en brasklapp eftersom den här varianten mycket väl kan vara en ulv i fårakläder och bara dölja inspelningar av de tre ovanstående kategorierna som inte har släppts på skiva innan. Dessutom kan spåren mycket väl ha släppts innan men då på icke-officiella skivor eller numera även florerat på nätet. Alltså kan vi inte vara helt säkra på att få höra något nytt utan bör istället oftast utgå ifrån att vi inte kommer att få göra det. Både för att inte bli så besvikna vid lyssning och med tanke på att (de fem stora) skivbolagen endast hava en uppgift och en uppgift allena här på jorden: Dollares.

Nå, tillbaka till allas vår kanadick utan hockeyrör.

Songs of Leonard Cohen innehåller två nya gamla låtar som jag tror är helt osläppta tidigare - jag har i alla fall inte hört dem tidigare. "Store Room" och "Blessed Is the Memory" har starka samband med de övriga låtarna på albumet och valdes väl helt enkelt bort av utrymmes- eller kvalitetsskäl. Dock måste jag säga att de båda är fina sånger som det känns bra att höra. Naturligtvis skrivs det här med en jättereservation för att undertecknad tycker om Cohen lite för mycket för att hålla huvudet kallt och sålunda kan mitt omdöme ha grusats av att jag faktiskt fick höra nya låtar från hans finaste timmar.

På Songs From a Room bjuds vi alternativa versioner av två sånger: "Like a Bird (Bird on a Wire)" och "Nothing to One (You Know Who I am)". Båda har något annorlunda takt och mer framträdande basspel än de traditionella versionerna. Det är väl i ärlighetens namn inte så bra så man firar med en extra kopp te av ren och skär lycka, men som entusiast är det väl "kul å höra" som det brukar heta.

På den uppkäftiga tredje plattan har man lagt till blott ett spår vilket är en alternativ version av "Dress Rehersal Rag". Den här gör mig dock gladare än versionerna på Songs From a Room och den skiljer sig också mer från originalet med annorlunda frasering och instrumentering. Bland annat hör vi en elgitarr spela en slinga som inte överlevde till den slutliga versionen men som ger sången en helt annan klang, och dessutom innehåller det piano med en intressant basgång. Vidare finns det inga stråkar med och det hela är lite mer jazz än skivversionens dystra aire.

Så där ja, det var lite nygammalt och som jag har skrivit tidigare verkar det här årets nostalgiska inledning hålla i sig.

Loopningar och rop

2007-04-17T13:38:00.000+02:00

Det blir gott om tut i luren när Mats Gustafsson är i farten. Den här gången i lag med Yoshimi (Boredoms, OOIOO) i en inspelning på Malmö konserthus 2005 som resulterade i Words on the Floor. Det här alstret var faktiskt riktigt utmanande att lyssna till vilket måste ses som ett mycket gott betyg. Förutom lite loopar är det bara Gustafssons saxofoner och Yoshimis märkliga men hänförande trakterande av sin röst som de två spåren består av. Tankarna går mot ett slags (semi-)akustisk noise som byggs omkring två personers lungkapacitet, vilket får mig att sitta och spänt lyssna till i stort sett varenda liten variation i det här utmanande mötet mellan två sätt att ta ton. KA-KIA-KO-KOO!

På gräsplanerna intet nytt

2007-04-12T01:13:00.000+02:00

Vaktis passade på att utföra några arbeten på Anfield Road under kvällens kvartsfinal i Champions League.

Visst tråkade det till sig rejält på Anfield men det var väl inte helt oväntat. Även om PSV kunnat ställa upp med ordinarie elva hade de knappast räckt till mot ett Liverpool i medvind. Nu är det dock slut på sötebrödsdagarna när Chelsea väntar i semin. Men de senare har å andra sidan mycket i skallen just nu - vittring på ligaseger samt FA-cup till helgen. Ska Liverpool räcka hela vägen och befästa sin position som det segerrikaste laget i Mästarcupen/Champions League? Inte så värst högt odds menar jag.

Milan skärpte till sig och visade att gammal är äldst även om Bayern naturligtvis gjorde ett tappert försök med målvaktsnestorn Kahn. Men inte ens en sydtysk Nick Nolte look-a-like hjälpte när gamle målspottaren Inzaghi balanserade på offsidelinjen. Utan att ha sett hela matchen verkade aldrig Milans avancemang hotat och semin mot United blir sannerligen något att se fram emot!

På hemmaplan drar det ihop sig för FF att möta Brommapojkarna på just hemmaplan. Två lag som sjuder av självförtroende efter första omgångens bataljer - men på Fredrikskans har väl inte nykomlingarna något att hämta?

Härliga fotbollstider

2007-04-11T01:12:00.001+02:00

Jävligt gött mos i premiärhelgens påskägg...

...men borde inte Roma anat oråd när de körde förbi den här skylten strax utanför Old Trafford...

...och hur många tar Mourinho?

Pour Le Printemps!

2007-03-31T10:19:00.000+02:00

Jag vill utbringa en skål för våren - en årstid som jag gillar nästan lika som hösten eftersom det är en sån underbar brytningstid. Så heres to you, Våren - cheers me old mate!

Ett och annat som just nu knyter ihop somliga av livets trådar:

Wilco - Sky Blue Sky. Den satan blir ju bara bättre å bättre! "Impossible Germany" är det tidiga sjuttiotalets Neil Young & Crazy Horse...

Uppsats. Ett magisteralster som ser på miljöjournalistiken i svenska TV-nyheter under 2006. Det ska ta mig tusan bli riktigt kul att återigen få gräva ner sig bland syften och frågeställningar, metoder och material, variabler och data samt analyser, analyser, analyser!

Kyuss - Diskografi. Även om en del av framför allt de tidiga spåren kan kännas lite stentvättade för bilburen ungdom är ändå huvuddelen härligt nerstämd stonerrock. Det vittnar nog mer om vad som komma skulle med Queens of the Stoneage än med Fu Manchu, men med goda grötiga 10-20 minutersspår (som undertecknad är svag för) är det en rejäl vitamininjektion som gifter sig fint med solen!

Allsvenskan. Nu är det snart dags. Fredagssportens inslag om Ari fick väl oss alla att drömma om målkalas och en bättre placering än vad förra säsongens avslutning bjöd på!

Svenska rallyt. Egentligen hör det inte alls hit. Jag tycker inte ens om rally. Weird and strange, huh? What is this thing doing here? Maybe I can get it off if I try to bend a little right...here! What?! No, help, its coming right at me! NO! What are you doing - I have a wife and kids, please have mercy! NO - Don't...AAARRRGH!![SILENCE] Buck: Goddamn you, Svenska rallyt! I swear I'll get you, if it's the last thing I'll do!

Apparently Billy's Bonnie is kind of a 'Prince'. Vad kan jag säga? Karlsatan spottar ju ur sig sjuor som ett kängband och tolvor som en house-DJ! Men bra är det ju - jävligt bra!

Brittiska flottan har siktats vid Vinga fyr så det får räcka så långt! Cheerio!

P.S. Idag är det smygstart på den svenska fotbollssäsongen när svenska mästarna Elfsborg gör upp om Supercupen mot svenska cupmästarna Helsingborg. Ett "va?!" har väl sällan varit mer befogat än inför den här doldismatchen. Rättighetsskojarna Kentaro ligger bakom höga priser och dålig marknadsföring - Mer läsning.

2007-03-25T23:58:00.000+02:00

Will-Emil

Det fortsätter...

2007-03-25T19:15:00.000+02:00

...att vara ett nostalgiskt skimmer över detta välsignade år. Ny dinosaur i maj - men man kan ju tjyvlyssna lite så länge om man inte har alltför höga hästar parkerade på moralplan.

Uppdrag: Härligt

2007-02-27T22:46:00.000+01:00

De är tillbaka i svensk TV och den bitterljuva nostalgi som har inlett det här året verkar inte avta än på ett tag.

Att leva gott - att leva på...

2007-02-24T18:32:00.000+01:00

Existens-maximum!
Var det tidig ironi? Var det ett försök att infiltrera de nyvakna yuppie-svinens gryende nonchalanta samhällsinställning? Eller var de bara blasé av naturen? Ingen vet väl riktigt längre, men Existens-maximum och Iskalla Killen Full Av Mänsklig Värme är sena Roxy Music på svenska - khakikostym undantaget - och i fråga om förekomst i vinylbackar märkta med 10-20 kr är de väl närmast Sveriges svar på John Hiatt eller möjligen Leo Sayer. Hursomhelst är det trevlig musik som påminner om en lång söndagspromenad - man känner sig sådär lagom förnöjd efteråt.

Bekännelse av nostalgi och kärlek

2007-02-17T03:10:00.000+01:00

Fy fan! - Vad bob hund har betytt mycket för mig.

Nåt nytt, nåt gammalt och nåt elektroniskt

2007-02-02T18:40:00.000+01:00

I dagarna förvärvade jag några härliga musikskivor vars gemensamma nämnare är att de alla handlar om uppbyggnader av ljudlandskap. Dels med hjälp av diverse elektronisk och digital utrustning, dels genom att ta vara på en del av alla de läten som naturen omringar oss med.

#A: Terry Riley - Poppy Nogood and the Phantom Band All Night Flight

Underbart repetitiv minimalism inspelad i Buffalo 1968 där Riley själv trakterar sopransaxofon, orgel och - naturligtvis - sin Time-Lag Accumulator (ungefär ett loopsystem med två bandare).

#B: Tim Hecker - Radio Amor

Ganska så drönigt sprakande från 2002 nu återutgivet på Alien8 Recordings. Kanske något under Harmony in Ultraviolet men ändock så fint!

#C: Seaworthy - Map in Hand

Australien kan! Fältinspelningar är viktiga beståndsdelar och det är precis så vackert som omslaget skvallrar om.

Annars är det The Dark Side of the Moog* som får mycket speltid i min startelva och bildar ett slags malande outtröttligt anfall med 70-tals-John Cale. En medveten strategi att hålla isär forwards på varsin kant alltså, även om den senare stundtals drar sig in mot mitten. Dock väljer jag att varva med Explosions in the Sky och The Flaming Stars i cupspelet eftersom de båda har visat att de fortfarande är hungriga och har något att ge laget. Anfallet blir då å ena sidan mycket beroende av ett högt huvudspel i boxen, men å andra sidan täcker de båda upp bra i defensiven med sina sammantaget gedigna back-kataloger.

*The Dark Side of the Moog är det projekt som Pete Namlook och Klaus Schulze, ibland m.h.a. Bill Laswell, startade 1994, och om jag har räknat rätt har det resulterat i nio skivor hittills - den senaste 2002. Det rör sig om ett meditativt tillstånd i Ambientland med vissa utflykter till Krautistan, kanske inte helt oväntat med den gode Schulzes bakgrund och det instrument som titeln saluterar.

Välkommen tillbaka, herr Chans!

2007-01-25T20:59:00.000+01:00

Ja, nu var det ju verkligen cplänge sedan jag skrev nåt här så det är lite härligt att vara tillbaka, och det hoppas jag även att mina två-tre läsare tycker!

(Anledningen till inlägget kan ha triggats av den senaste tidens överhängande nostalgiska känslosvall, som skett på gott och ont, eller bara att det fanns nåt att skriva en smula om.)

Nåväl, jag ska fatta mig kort så att det inte blir någon slags nystartchock.

#1: MKV-D har precis dragit igång och en magister skymtar vinkandes borta vid horisonten där universitetsstudierna glider över i verklighet.

#2: Den kortdokumentär jag gjorde tillsammans med två kamrater under hösten och vintern blev färdig härom veckan. Den blev bra även om klippningen blev lidande av tidsbrist. Samtidigt är jag inte nöjd men när har man egentligen varit det med något som man själv har framställt (frågan riktar sig förutom till mig själv fr.a. till Fredde Granberg)? Hursomhelst så är naturligtvis biografmaskinisten det handlar om hur härlig som helst och jag hade inte tvekat på detta som utgångspunkt för en längre dokumentär.

#3: Imorgon börjar Göteborg Filmfestival och som vanligt känner jag mig inte speciellt sugen på att gå. Vet inte riktigt vad det beror på men jag misstänker att det har lite med folkchock och viss hets att göra. Icke desto mindre har jag nyss bokat plåtar till ett retrospektiv över gamle fine Carl Johan de Geers kortfilmer. Anledningen till bokningen var att jag gärna ville gå på den första visningen när han är på plats och snackar efter filmerna. Kanske blir det ett par filmer till, vi får se. Möjligen den reviderade versionen av Bogdanovichs Directed by John Ford, Haskell Wexlers Who Needs Sleep?, Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film av Jeff McQueen och dessutom vore det lite kul att se Style Wars: Revisited men den fanns bara i nåt slags paket och det vete faen om jag orkar med.

#4: Återigen har jag fastnat i en gammal TV-serie. Den här gången var det Twin Peaks som pockade på en återupplevelse och visst är den härlig. ("Excuse me, but that's a damn good cup o' coffee!") Men nog kan en bli lite småtrött på när dom börjar mulla omkring i skogen i mitten av säsong två på jakt efter "The White Lodge" och berättelsen fylls ut med longörer av exempelvis inbundne, men ack så knastertorrt tråkige, James äventyr hos en hemmafru.

#5: ["five" (ce/print/cs) number] Snön göre sig icke besvär hos mej! Men jag kan väl tillstå att den ljusar på tillvaron lite.

#6: Postrockiga bekantskaper från landet Nerunder som är överrakskande bra är enmansbandet Lakes of Russia (som möjligen är lite väl under the spell of Explosions in the sky) och The Spheres som bygger upp härligt trevande ljudlandskap. Föresten behöver jag väl knappast säga att nämnda Explosioners nya platta naturligtvis är högvilt i Stoffeland?

#7: Jag kan rekommendera tillägget FoxyTunes till Firefox. En liten kontrollpanel till valfri mediaspelare som ligger nere i webbläsarens stausfält. Det funkar bra och är synnerligen bekvämt!

#8: Så verkar det som om neovintern bjuder in till några lovande konserter.

3/2 Hypo & Edh samt O.Lamm på Koloni @ Galleri Oro (med bl.a. den gode Tilliander som dj)

5/2 Ass, Jean Louis Huhta och Idiot Kid - på samma plejs som ovan

18/2 Jason Molina på Woody West @ Pustervik

So long!

Sopranos, Sopranos, Sopranos

2006-11-20T22:01:00.000+01:00

De senaste dagarna har verkligen gått i den organiserade brottslighetens tecken, åtminstone på min TV. Efter att ha tillskansat mig säsong ett av av världens bästa dramaserie The Sopranos (endast målfoto kunde skilja den från Scener ur ett äktenskap) kunde jag givetvis inte motstå den underbara ynnesten att särskilja mig från omvärlden och bara ta in David Chases magnum opus under ett par dagar.

Eftersom jag inte har sett de gamla säsongerna sen de visades på SVT var det naturligtvis ett kärt återseende och på ett sätt kändes det som om rollfigurerna fick ytterligare dimensioner när man nu såg dem för första gången igen (fast ändå inte, om ni förstår vad jag fikar efter...). Så här i början står Tonys panikattacker som spön i backen och hans labila mor spelar ut Junior mot honom.
En sekvens som jag mindes, och såg speciellt fram emot att återse, är den när Tony är riktigt vilse i pannkakan och bl.a. hallucinerar fram en italiensk skönhet på granngården. Hans tilltagande vansinne skildras i en sekvens där han ligger i sängen, går upp för att knapra piller och sätter sig i duschkabinen och stirrar ut i tomma intet. Över detta spelas "Tiny Tears" med Tindersticks och den gode Stuart & c/o summerar naturligtvis Tonys situation på ett makalöst sätt med den smygande musiken och texten som börjar: "You've been laying in bed for a week now..."
När detta gick på TV kommer jag ihåg att vänkretsen hade hört talas om att en låt med Tindersticks skulle vara med i Sopranos och vi satt som på nålar för att se hur det hela skulle gå till - om jag inte är ute i ogjort väder var det hemma hos Tati och Jonas på Västra Sjögatan i samband med ett intag eftersom programmet då sändes på fredagkvällar.

Jag har dessutom just påbörjat säsong två där Sil är i högform med sina imitationer ur Gudfadern och Tonys beslut att förneka sin mor försvåras av att hippiesyster Janice kommer tillbaka.

Annars lyssnar jag mest på kraut uppblandat med lite punk och metal. Idag var till exempel Dead Kennedys Fresh Fruit For Rotting Vegetables huvudakt i iPod på vagnen till pluggets projektarbete med en dokumentär om Göteborgs biografhistoria. "Holliday in Cambodia" och "Kill the Poor" var bäst. Dokumentärprojektet kan förresten följas här.

Tattis "Favourite Game"!

2006-09-24T06:03:00.000+02:00

Att dra ner persiennerna och smyglyssna på FUCK kan bli ett självbedrägeri, Tatts!

(förlåt, jag kunde inte låta bli.)

Var det länge sedan du stenade ett troll?

2006-09-16T10:22:00.000+02:00

I så fall kan det vara idé att knalla iväg till närmsta arkadhall och knäppa i ett par femmor i ett av de bästa flipperspel som har tillverkats.

Inte helt oväntat så är det klassiska Williams som ligger bakom mitt absoluta favoritflipper Medieval Madness (MM) som anlände till salongerna 1997. Vem kunde egentligen ana att ett flipperspel med medeltidstema skulle kunna bli ett snillrikt bord med inte bara en mycket bra grundidé, utan även oerhört givande och underhållande uppdrag på väg mot målet - att besegra The King of Payne och hans män i Battle for the Kingdom?
Ganska många, antagligen. Framför allt eftersom designteamet bakom det kanoniserade (och överskattade enligt undertecknad) Attack From Mars även har gjort MM, men naturligtvis även tack vare att Williams hade tillverkat flipperspel i närmare ett halvsekel.

Det som gör MM till ett bord man hela tiden längtar efter att återvända till är, som så ofta gällande populärkulturella verk, dess förmåga att knyta an till oss på flera nivåer och leverera en helhetsupplevelse som bygger på delarnas inneboende potential och dess förhållande till varandra, vilket leder till en komplex sammansättning gjord av mottagaren (spelaren i det här fallet). I MM finns det exemeplvis sex uppdrag som är oerhört underhållande i sig och som ska klaras av ett antal gånnger men som också leder fram emot det slutgiltiga målet:

Master of Trolls
Defender of Damsels
Patron of the Peasants
Catapult Ace
Joust Champion
Castle Crusher

Utöver dessa sex sysslor så finns det naturligtvis även en hel del andra småsaker att pyssla med (multiball, stava F-I-R-E i inlanes/outlanes ett vissta antal gånger för videomode, Madness Multiball som erhålls efter att något av de sex uppdragen har klarats första gången, etc.).

Som lök på laxen är såväl ljudeffekter som röster (bl.a. Tina Fey från SNL!) mycket fint infogade i spelet och skänker en extra dimension till helhetsupplevelsen. Inte minst är de bannor man får från de olika regenterna när man river deras borgar riktigt roliga, vilket leder till att man ofta kommer på sig själv med att stå och citera ett flipperspel och det kan ju allmogen tycka lite vad den vill om...

Nåväl, nu längtar jag bara efter att få skaka om spelet lite igen. Det var alltför länge sedan sist.

2006-09-12T22:18:00.000+02:00

Under lövhögarna den senaste brittsommarveckan har främst följande musik ljudit ikapp med vinden som viner genom de allt kalare trädkronorna utanför mina fönster.

# Yo La Tengo - I'm Not Afraid of You and
I Will Beat Your Ass [KLICK-KLACK]

# Bert Jansch - The Black Swan [KLICK-KLACK]

# The Album Leaf - Into the Blue Again [KLICK-KLACK]

# Tim Hecker - Harmony in Ultraviolet [KLICK-KLACK]

# Tristeza - En Nuestro Desafio [KLICK-KLACK]

Återfödsel

2006-08-27T02:23:00.000+02:00

Ett nytt fejs för min blogg var antagligen behövligt för att återvinna lite känsla för den här sortens aktivitet. Jag kan verkligen rekommendera att uppdatera till Blogger beta! Bara de mycket mer användarvänliga redigeringsfunktionerna gör mödan värd. I och för sig är det ingen möda alls och även om det nu skulle vara fallet så skulle det alltså vara värt det.

På tal om betaversioner så tankade jag ner den första sådana av Mozilla Firefox 2. Den verkar helt ok även om det tydligen kunde vara lite tjurigt med de extensions man hade. Dock använder jag knappt några förutom Flashplayer och Adblock så för min del var det i princip bara att tuta å köra. Jag tror att 2:an släpps officiellt till hösten men har du inte testat Firefox så gör dig en själv en tjänst och ladda hem den på stuberten, speciellt om du sitter å sunkar me IE!! Firefox är helt gratis och senaste versionen finns på Mozillas hemsida.

Just nu väntar jag på Tortoiseboxen "A Lazarus Taxon" som innehåller tre skivor med remixer, b-sidor, etc, plus en DVD med videor och liveframträdande. Ska bli riktigt kul att få lite nygammalt från Chicagoskolans finaste! Dessutom var den CP-billig: endast 19 dollares!

Till råga på allt så är det dessutom en härlig reaspurt på Dotshop, så nu hoppas jag bara att lite CSN-klöver kan trilla in i tid för att hinna fynda!

2006-08-23T00:50:00.000+02:00

Sagor & Swing In i skogen

Jag har fan börjat gilla skogen mer och mer.

Nu är hösten här! (I princip...)

2006-08-20T21:07:00.000+02:00

http://www.lambchop.net/
http://www.thealbumleaf.com/

Och i år var det Cityslang som började kratta löv. Lambchop på Trädgår'n (tyvärr) den 14:e oktober!

2006-08-10T22:55:00.000+02:00

"Good evening, sir. Can I do everything for you while you wait?"
Varför jag hade anställt denna lilla engelska var fortfarande en gåta som nu åter for genom mitt huvud samtidigt som jag passerade in genom min gedigna ekport. "Lönn!" minns jag att jag tänkte under de första två åren på mitt residens. "Lönn torde passa en sån här skön byggnad i bästa rokokostil!" Jag var förstås minst sagt pretentiös på den tiden, men vad annat kan man vänta av en liten sprätt som det flög in stekta sparvar i truten på så fort den öppnades. "Lönn är det ädlaste av oädla träslag och dessutom är det inte fult. Inte ens när en smutsig arbetarhand stryks över den!" brukade jag gå på och sucka djupt när folk i min omgivning inte tycktes vilja förstå det geniala med detta virke. En gång när jag befann mig på min sedvanliga promenad runt godsets utmarker var där en slusk som sa att han hade arbetat med trä i hela sitt, eländiga antar jag, liv och att det "minsann inte var så mycket att orda om"! Efter att jag hade häpnat en god stund piskade jag den satan med mitt ridspö som jag praktiskt nog allt som oftast bar med mig. "Tur för er, pöbelsvin, att jag inte är här i jaktaffärer med min bössa på axeln!" röt jag så läpparna fladdrade och blodet steg i ansiktet. De gånger som jag i efterhand har tänkt på det så tror jag att rösten sprack minst två gånger, vilket antagligen var anledningen till att slusken förstod vad det var för en liten dununge till friherre som han hade att göra med. Ett tu tre så hade han vänt på steken och slängt upp mig i en av de granar som min farfars far hade odlat till kungens silverbröllop. Jag satt som förstenad och undrade vad som hade hänt och jag minns att jag tänkte på döden. Snart var han i full färd med att hugga ner kungens celebra ceder (eller om det var ide eller bara en vanlig julgransjävel, jag vet inte så noga). Det tog den av arbete starke mannen ungefär femton hugg innan trädet började knaka och sedan snabbt föll till marken med mig hängande från en gren som en annan kotte. "Bah! Du eländiga troll!" bölade jag och sökte bryta mig loss från grenens alltför familjära famntag. Men det var lönlöst och jag började böna och be om en räddning från den opolerade främlingen som jag nu såg var barfota. "Jag ska inte bara köpa er nya stövlar utan även hatt, promenadkäpp och damasker!" lockade jag men möttes bara av två tysta smala ögon som plirade ner mot min risbädd. "Vafalls?! Nåväl, vi säger väl en hel kostym och ytterrock också!" Inget hände och jag sket lite i byxan. Skulle jag bli liggande här? Hur länge? Kunde någon någonsin hitta mig här? Skulle slusken vaka över omgivningen och skrämma bort eventuella räddningsförsök? Hur länge kunde jag klara mig under en gran och framför allt - hur mycket vatten kan man suga ur mossa och vilka näringsämnen innehåller egentligen kåda? Frågorna yrde runt i min arma skalle och snart svartnade det för ögonen. När jag vaknade till var det ljust men den lätta dimman talade om att det var gryning. Utan att tänka på min belägenhet vred jag mig sakta runt som för att ställa mig upp men inte förrän halva ryggen var uträtad insåg jag till stor förvåning att jag var befriad från grangrenens grepp. När jag stod och stirade på det stora trädet som för inte så länge sedan hade svajat majestätiskt emot himlen upptäckte jag att mina storstövlar var försvunna och att jag stod mitt ute i skogen i strumplästen. När jag välvde lite på fötterna och spretade med tårna som för att känna efter om mina ögon talade sanning kände jag något som skavde i strumpskaften. Jag förde sakta ner händerna och lät fingrarna krafsa runt kring anklarna. "Penningar!?" utbrast jag så högt att det ekade litet mellan träden och i ögonvrån skymtade jag en hare fara i väg som en skottspole från en rotvälta strax bredvid. Jag betraktade de prydligt ihopvikta sedlarna och till ännu större förvåning märkte jag att det stod skrivet något på en av dem. "Tänk att en sån som jag kan skriva till en sån som ni. Tänk att en sån som ni inte kan besegra en sån som mig. Tänk att en sån...v.g.v...som jag fick mig ett par stövlar till ett bra pris från en sån som ni. Tänk att en sån som ni var fångad av en sån som jag - som släppte er lös." Jag stod länge och bara läste sedeln om och om igen. Sedan började jag gå hemåt. "Aldrig mer ska jag tala om en port av lönn!" ropade jag till den susande skogen.

Livet som katt

2006-07-20T14:55:00.000+02:00

Nu har jag redan varit i mitt sommaride i lite mer än en månad. Det är livet på en pinne. Det är som det ska vara - tror jag. För man kan ju aldrig veta riktigt säkert hur saker och ting är eller borde vara. Det var ganska länge sedan jag kände mig dragen, eller till och med tvingad av samhällets normer, att spendera tid i solen bara för att den finns där så kort tid och sätter det här landets invånares kalla huvuden i brand.
Istället lurar jag som en katt i skuggan, hel- eller halvsovande, i väntan på en svalare tillvaro och utvilad inför kvällarnas och de långa nätternas inbjudande blåa ljus. Det är lätt att inte göra något men ännu lättare att inte göra något åt att inte göra något. Lättast är det ändå att göra något.

Så därför gör jag något utan att göra för mycket och i väntan på något annat så finns det inte mycket annat att göra. Dock vet jag att det är jag själv som bär ansvaret och den som måste sitta i den beekväma fåtöljen när inkvisitionen kommer.

Något som kan gestalta det här resonemanget är gårdagskvällens allsvenska match mellan ÖIS och Kalmar FF på Gamla Ullevi, vilken jag sneakade mig in på med hjälp av ett lånat ombudskort från Svenska Spel. Det passade onekligen min korthusekonomi bättre än Örgrytes dito. FF bjöd på en strålande inledning när ÖIS spelade med öppna kort och pressade högt som tusan, vilket resulterade i en skön 3-0 ledning efter 27 minuter. ÖIS skraltiga försvarsspel måste naturligtvis delvis tillskrivas frilägesutvisningen på Dick Last efter 5 min, men med ett sådant hönshus får man det givetvis svårt att hänga kvar i högsta serien.
Andra halvlek blev som väntat ett ordentligt sömnpiller med ett bevakande FF och ett stressat ÖIS som antagligen inte bara ägnade en tanke på att man fortfarande är utan vinst i år. ÖIS fick förvisso med sig ett tröstmål efter att FF:s försvar härmat ÖIS backlinje men segern var aldrig hotad.

Det ser bra ut för höstsäsongen och på lördag är det dags att FF tar ett härligt kliv mot UEFA-cupen när man möter holländska Twente på bortaplan med ett 1-0 övertag.

Till sist måste jag säga att årets upplaga av Tour de France är en härligt öppen historia inför söndagens avslutande etapp in till Paris. Årets prestation är tveklöst danske Mikael Rasmussens enastående utbrytning över drygt 175 kilometer som ledde till seger i gårdagens alpetapp. Bergsnestorn Rasmussen kammar säkerligen hem den slutliga bergatröjan även i år medan Lance Armstrongs frånvaro i stort sett har lämnat korsdrag i sammandraget.

2006-04-23T04:32:00.000+02:00

Ämtligen ska vi få lyssna till Kjell!
Jag kan inte bärga mig, Fredde å jag väntar naturligtvis lystet på såväl gammalt som nytt.
Maskinerna är våra vänner - men är du, MF?!

Välkommen till min filmstuga! Nå, en del TV blir det också...

2006-04-20T14:27:00.000+02:00

Jag har gjort slag i saken och sjösatt en pinfärsk bloggarrackare som avlastar den här bloggen från allt tjat och prat om film och television! Välkommen in!

Ja! Självklart vill jag prova Film & Television
Jag förbinder mig inte till några köp men är intresserad av att bli lovad guld och gröna skogar och sedermera blåst på allt jag äger och har!

Omedelbar uppföljning

2006-04-16T00:35:00.000+02:00

"Har man kalkon till påsk nu också, älskling? "

Den avslutande delen av En fråga om liv och död lämnade tyvärr en fadd eftersmak i sin förvandling från närgånget drama, där den stora otäcka världen knackade på hos den välmående småborgerliga familjen, till uppskruvad action, där familjefadern kavlar upp skjortärmarna för att spränga en del av den organiserade brottsligheten som polisen inte lyckats med de senaste åren. Löjeväckande stereotypt och fantasilöst blir dessvärre omdömet för denna miniserie som började lovande men som till slut körde vilse någonstans mellan förnuft och känsla.

Problematiken återfinns främst på manusnivå där Håkan Lindhé verkar ha haft svårt att bestämma sig för vad för slags film han vill göra. Slutresultatet har blivit en mycket ojämn berättelse som inte håller i tre timmar. Om du tar de sista 90 minuterna och lägger till en komprimerad version på en 20-30 minuter av den första delen som anslag, så har du en svensk kriminalfilm som det har gått tjugo på dussinet av de senaste åren.
Den taffliga dialogen är som hämtad från vilken film som helst med det ständiga vedträt Ben Affleck, och klichéerna flyger extra tätt i samtalen mellan huvudpersonen David Bendricks och polisen Leander.

Att utan vidare skicka iväg familjen, ordna så en grovt kriminell man blir skadad och hamnar på din arbetsplats på akuten för att pressa honom på information genom hot om avklippt könsorgan, arrangera sin egen död och leta rätt på en gangsterboss som förmodas vara död är inga problem för den här akutläkaren från Göteborg, som med andra ord visar sig vara Sveriges Richard Kimble. Om Lindhé inte inledningsvis hade anlagt en viss realism kunde de väl lika väl ha målat Ragnerstam grön och kallat rollen för David Banner istället.

Mot slutet av filmen har de för många logiska luckorna och det irriterande förutsägbara berättandet rivit upp så stora hål i manus att inte ens Göran Ragnerstam i huvudrollen förmår att ösa på och hålla den här skorven sjöduglig. Men utan honom så hade den här ekan som vill vara en färja aldrig ens lämnat kajen.

2006-04-15T17:21:00.000+02:00

"Har vi förlorat äggen nu igen, älskling?" Göran Ragnerstam bär upp Håkan Lindhés miniserie En fråga om liv och död som SVT visar under påskhelgen.

Fredagskvällen bjöd på den första av två delar av kriminaldramat En fråga om liv och död, eller "pskykologiska thrillern" som TV-tablåerna och kvällstidningskrönikörerna antagligen skulle uttrycka det - hur en thriller nu skulle se ut om den inte var psykologisk? De övernitiska och ack så redundanta beskrivningarna finns överallt runtomkring oss och underbygger ett slags tabloidisering av dramatiska verk.
Nåväl, nu ska det handla om det här årets påskspektakel från SVT Drama som visade sig vara en historia som vi har hört förut. Dock inte i goda vänners lag på Ewert Ljusbergs och Margareta Kjellgrens TV-pub, men desto oftare i filmer och TV-serier från fr.a. Amerika. En snabb redovisning av konceptet känns nog därför mer än bekant: Svenne Banan lever hyfsat kärnfamiljsliv. Han hamnar i onåd hos ett gäng tjyvar och banditer. Dom hotar honom. Dom utsätter hans familj för fara. Farbror Polisen verkar först snäll men visar sig snart bara vilja få fast banditerna. Till vilket pris som helst. "Han är fan inte klok", säger Svenne Banan. "Hela samhället är fan sjukt!" Ilskan och frustrationen växer och familjelivet knakar ordentligt i fogarna. "Lika bra å ta saken i egna händer", resonerar Svenne Banan och kastar sig in i en potentiell våldsspiral.

Ja, visst är det en historia som är lika gammal som hämnden själv. Men det behöver inte betyda att det är dåligt och ointressant. Det är inget fel på återvinning så länge man inte blandar ihop innehållet i behållarna. Ty då blir det ju bara gamla vanliga sopor.
Håkan Lindhé, som står för manus och regi, kan dock sin källsortering och inte minst så lärde han antagligen ett och annat under sitt förra projekt om Norrmalmstorgsdramat, där han grävde djupt på Återvinningscentralen.
Det mest uppenbara problemet är naturligtvis att utländska förpackningar inte alltid går att få ner i det svenska systemet. Därför blir t.ex. domstolssekvensen stående där på marken mellan containrarna medan åklagarens klyscha "Får jag påminna om att du vittnar under ed!" rinner ut och klibbar fast på asfalten.
Men En fråga om liv och död undviker skickligt att hamna i händerna på Sopspioner som undertecknad genom att ha engagerat personer med ordentliga fackkunskaper, framför allt Göran Ragnerstam i huvudrollen. Han skulle själv kunna bära miniseriens tvådelade retursäck på sina axlar men får hjälp med det tunga upplyftet från en duktig ensemble. Dessutom är det ett snyggt oblekt foto med god känsla för miljöerna.

Sammanfattningsvis är En fråga om liv och död ett gott hantverk som lägger det mesta i rätt behållare. Än så länge i alla fall. När den andra och sista delen sänds 21.00 på SVT1 ikväll får vi se om de orkar köra de stora sakerna hela vägen till Miljöcentralen, och om några glödlampor, gamla mobiltelefoner och en uppladdningsbar rakapparat hamnar i den sprängfyllda soppåsen.
Skulle ni ha missat hela det här påskägget så ges en ny chans i slutet av april!

All over Gothenburg some hope and some despair

2006-04-02T22:52:00.000+02:00

Morrissey bjöd under lördagskvällen på en fin konsert i Scandinavium där huvuddelen av materialet hämtades från pinfärska "Ringleader of the Tormentors" och succén "You are the Quarry".
Ribban sattes omedelbart högt med den makalösa inledande trojkan "First of the Gang to Die", "Still Ill" och den nya kioskvältaren "You Have Killed Me", och resten av kvällen kunde i stort sett leva upp till den nivå som detta satte. Dock blev väl publikens generella förtjusning över den klaviaturledda allsången av "Helan går" litet väl överdriven, och fick mig nästan att undra om jag hade hamnat på Frölundas semifinalspel. Nåväl, ibland når publikfrieri oanade höjder. Det var i alla fall en underhållande konsert med gamle fine Moz i högform.

Nu är det dags för ytterligare några filmtexter som jag har försökt hålla relativt korta så att man orkar läsa dem. Men det är svårt när det alltid finns så mycket att diskutera och så många ord som måste skrivas.
Den här gången bjuder jag på en blandning av tyskt och svenskt som väl knappast har skådats sedan Zara Leander brände ner till nazisterna och blev stjärna på anrika filmbolaget UFA som de hade lagt rabarber på.

Djävulens öga, Ingmar Bergman, 1960
En underbar liten historia om hur Djävulen (Stig Järrel) plågas av en vagel i ögat eftersom den unga kvinnan Britt-Marie (Bibi Andersson) på jorden är på väg att gifta sig som oskuld. För att förhindra detta potentiella segertåg för konkurrenten i himmelen sänder han Don Juan (Jarl Kulle) på uppdraget att förföra kvinnan och upprätthålla människans moraliska förfall.

En historia vars ämne vid första anblicken lätt kan te sig en smula moraliserande förvaltas oerhört väl av Bergman och den strålande ensemblen, vilket resulterar i en fryntlig kärlekskarusell runt ett nav av frågan om hur livet egentligen ska levas. Kulles gestaltning av en fördömd Don Juan på dekis i Skärselden som lever upp och får ompröva sin lättjefulla uppfattning av kärleken och erotiken är utmärkt tragikomiskt balanserad. Nils Poppe glänser som den unga kvinnans godtrogne prästfar som bjuder hem Don Juan och hans medhjälpare Pablo (fint spelad av Sture Lagerwall) och fångar en djävul i sitt skåp.

Bergman använder sig av ett episodiskt berättande där filmen delas in i akter som presenteras på ett pseudovetenskapligt sätt av Berättaren (Gunnar Björnstrand), vilken har en härligt ironisk övertro på sagans sedelärande förmåga.

Var uppmärksam på den syrliga slutsekvensen där höjdpunkten är Allan Edwalls demon med djävulskt god hörsel (jämför Max Schreck som Nosferatu!) som lyssnar sig till det lyckliga slutet!

Aguirre – Guds vrede/Aguirre: Der Zorn Gottes, Werner Herzog, 1972
Kolonialismen är grunden i flera av Herzogs filmer och det här är kanske den bästa av dem. I likhet med Fitzcarraldo (1982) utspelar sig berättelsen i Amazonas djungel där européerna drar fram utan hänsyn till indianerna och naturen som är deras hem. Men medan Fitzcarraldo porträtterar kolonialismens påtvingande av ”riktig” kultur genom en ensam mans storvulna plan om att föra den italienska operan till djungeln, så tar Aguirre sin utgångspunkt i det uppenbara erövrandet och skoningslösa skövlandet av människan och hennes omgivning.

Klaus Kinski gör sin kanske bästa rolltolkning som conquistadoren Don Lope de Aguirre som genom myteri tar ledningen över en expedition som färdas på Amazonasfloden för att finna det mytiska El Dorado och erövra dess påstådda rikedomar. Filmen tar oss allt djupare in i djungeln och Aguirres tilltagande vansinne, präglad av en megalomani som närs av förakt för medmänniskan och Gud, vilket leder till en kamp mot den goda ursprungliga naturen som slår tillbaka på inkräktarna. Aguirres självbild som den slutgiltiga härskaren över världen blir en närmast parodisk symbol för den eurocentrism som alltför ofta gör sig gällande än idag, vilket extrapoleras genom kolonisatörens arrogans över sin omgivning som till slut även blir hans undergång.

Aguirre – Guds vrede har ett närmast poetiskt men ändå omedelbart bildspråk där mäktiga panoreringar över den obesegrade naturen blandas med kamerans närgångna slingrande omkring människorna. Genom detta skapar Herzog ett berättande som skulle kunna jämföras med t.ex. Andrej Tarkovskijs suggestiva estetik i Stalker (1979). Men om den senare filmen sätter ett visst hopp till att människan kan återskapa sig själva i den sammanbrutna omgivningen som de har orsakat, så gör den förra snarare tvärtom i sin tro på naturens kraft och förmåga att besegra den moderna människans galenskap.

Den stämningsfulla musiken av krautbandet Popul Vuh – ambientpionjärerna som ofta har stått för musiken i Herzogs filmer – ger det stilla berättandet med bilden i centrum ytterligare en dimension.

Kinskis sjuka uppspärrade blick och förryckta yranden i slutet av filmen, där han ensam driver omkring på en flotte som har belägrats av en flock apor, är ett tragikomiskt crescendo av yppersta klass. Bara det är nästan anledning nog att se Aguirre – Guds vrede.

Woyzeck, Werner Herzog, 1978
Soldaten Franz Woyzeck (Klaus Kinski) deltar i ett näringsexperiment som får ödesdigra konsekvenser när hans diet av främst gröna ärtor börjar tära på verklighetsuppfattningen och driver honom mot vansinnets brant. Det här är en fint berättad undergångshistoria där mycket sägs mellan raderna och uppmanar till eftertanke om bl.a. människovärde och samhällens hierarkiska strukturer. Vi kommer nära huvudpersonen utan att riktigt få grepp om honom vilket överensstämmer med den situation som han befinner sig i och skapar ett visst fönster mot den groende galenskapen. Det här förmedlas mycket bra av ett fint kameraarbete som exempelvis innebär ett uppmärksamt betraktande av rollfigurerna som ofta dröjer sig kvar och tänjer ut de välspelade scenerna, vilket ger filmen ett makligt men effektfullt tempo. Berättandet eskalerar lite väl fort mot slutet och jag hade gärna sett att Herzog drog ut ytterligare på Woyzecks oundvikliga väg mot sammanbrott i stil med filmens generella tempo. Dock kan det tolkas som ett uttryck för hans subjektiva upplevelse av sin omvärld som ter sig mer och mer obegriplig och får okontrollerbar fart i en neråtgående spiral av sinnenas förvridna intryck. En sådan läsning gör det snabbare berättandet mer acceptabelt men kanske skulle det i så fall ha accentuerats ännu mer genom ett djupare intåg i Woyzecks huvud.

Det är en berättelse som drivs av individens allt trassligare irrfärd in i depression och ångest, och vi som tycker om Joy Division får naturligtvis en extra klump i halsen eftersom det sägs att det var Woyzeck som Ian Curtis såg på innan han tog sitt liv. Det är där tankarna hamnar i den tablå som utgör den fint lågmälda slutscenen där allt är över och stillheten råder i såväl berättelse som berättande.

Cobra Verde, Werner Herzog, 1987
Werner Herzogs och Klaus Kinskis sista samarbete är en i grunden intressant berättelse om den brasilianske 1800-talsbanditen Francisco Manoel da Silva (Kinski), alias Cobra Verde, som får anställning hos en förmögen plantageägare, gör hans döttrar gravida och därför skickas iväg på ”uppdrag” (varifrån man räknar med att han inte ska återvända) till Östafrika för att återuppta slavhandeln. Väl där lyckas Verde sätta fart på den här sortens ruljangs som större delen av övriga världen äntligen har givit upp, men bedras och utnyttjas av såväl sina uppdragsgivare i hemlandet som av lokalbefolkningen med en sinnessjuk kung i spetsen.

Som så ofta i Herzogs filmer spelar människans omgivning, och speciellt naturen, en viktig roll för såväl historien som det visuella berättandet vilket märks i foto och mise-en-scene. Tyvärr saknas dock den närvaro i relationen mellan kamera, subjekt och omgivning som brukar utmärka Herzogs filmer, vilket bl.a. Aguirre – Guds vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982) är goda exempel på. Istället får jag känslan av att både Herzog och Kinski går lite på tomgång och inte verkar riktigt engagerade – kanske var de inte tillräckligt goda ovänner för att uppbåda den energi som annars oftast finns i deras samarbeten och som skildras fint av Herzog själv i dokumentärfilmen Min bäste ovän - Klaus Kinski (Mein liebster Feind – Klaus Kinski, 1999).
Det ska emellertid sägas att jag hade oturen att se en DVD-version som var illa dubbad till engelska och i efterhand förbannade jag mig själv för att inte ha kontrollerat om det tyska ljudspåret fanns tillgängligt. Det hade inte räddat filmen men borde åtminstone ha gett dialogen ”rätt” Herzog-känsla.

När filmen kom till byn

2006-03-24T17:16:00.000+01:00

Med början måndagen den 13:e mars inledde jag vad som skulle bli mitt återtåg till filmen. Femtimmarsversionen av Fanny och Alexander pockade på att bli sedd och jag satte mig till rätta. Dagen efter påbörjades ett hyrande av billiga filmer med ett par år på nacken i ett paketerbjudande om tio stycken åt gången. När tio dagar hade förflutit hade jag fått mig 32 filmer av högst skiftande kvalitet till livs och jag kände mig nöjd med att ha uppdaterat mig i filmens värld, även om vissa titlar var favoriter som lockade till att ses om. De senaste cirka två åren har jag nämligen sett väldigt lite film men nu fanns det verkligen ett sug efter att beröras på olika sätt och i olika riktningar av filmmediet.
Jag kommer därför nu att lägga in texter om de filmer jag rev av, vilket antagligen kommer att ta ett tag eftersom jag inte kan skriva små korta kärnfulla betraktelser som jag lovade mig själv. Det är inte några direkta recensioner utan mer diskuterande texter som reflekterar över filmerna i sig, men som även kan dras ut till att omfatta större frågor.
Här kommer ett sjok med fem filmer som bjuder på såväl hyllningar som åtminstone en fullkomlig sågning.

The Fog of War: Eleven Lessons From the Life of Robert S. McNamara, Errol Morris, USA, 2003

Dokumentärfilmsfantomen Morris tar sig an USA:s problematiska utrikes- och försvarspolitik med utgångspunkt i intervjuer med f.d. försvarsministern Robert S. McNamara som tjänstgjorde under JFK och Lyndon Johnson. Genom en biografi över McNamara presenteras det amerikanska samhället från hans uppväxt under första världskriget och depressionen, genom tjänstgöring i militären under andra världskriget fram till hans tid som försvarsminister under Kubakrisen och Vietnamkriget, under vilket han avgår efter det eskalerande missnöjet hos den amerikanska befolkningen. Men filmens diskussion pekar naturligtvis även vidare genom historien fram till dags dato. Morris använder framgångsrikt sin specialkonstruerade intervjumaskin ”Interrotron” där objektet ser intervjuarens ansikte samtidigt som han tittar rakt in i kameran och vi bjuds på ett mycket direkt tilltal där filmaren på samma gång är närvarande och frånvarande. Detta gör intervjusekvenserna till emotionella knutpunkter i filmen med publiken som potentiella frågeställare, samtidigt som de har funktionen av start och mål för den tidsperiod och/eller den specifika sakfråga som diskuteras. Filmen är nämligen indelad i kapitel som representerar 11 lektioner i utrikes-/försvarspolitik av McNamara. Morris och hans medarbetare har tagit till den stora spaden och grävt fram mycket och relevant arkivfoto som vid sidan av intervjuerna utgör stommen i filmen. Dessutom presenteras ljudupptagningar från kritiska politiska situationer med diskussioner mellan McNamara och olika beslutsfattare, fr.a. de båda presidenterna, vilka ställs i relation till det McNamara berättar idag. Filmen strävar fram mot en förståelse av vilka ödesdigra resultat som kan uppnås på grund av en mängd faktorer, inte minst tolkning av information och opinion, vilket känns igen från de senaste årens amerikanska spekulationer om massförstörelsevapen i en pinsamt öppen kombination av främst oljeintressen. Filmen når sin kulmen när frågan om McNamara kunde ha agerat annorlunda under Vietnamkriget kommer upp, vilket eventuellt kunde ha gett ett tidigare krigsslut och då också räddat många liv. McNamara förblir tyst på den punkten men antyder samtidigt att det finns personer och intressen som inte skulle uppskatta hans öppenhet i den frågan, varför den lämnas med en viss konspirationsteoretiskt bitter eftersmak.

Morris har som vanligt ett driv i sitt berättande och väjer inte för de stora och komplicerade frågorna som Kubakrisen och Vietnamkriget för med sig utan ger de istället huvudfokus, och även om han inte når ända till vägs ände (finns det ens någon i den här typen av infekterade politiska kluster?) så kantas färden av upplysande och intressanta diskussioner om ett lands problematiska syn på sig själv och omvärlden samt en mans sympatiska och kunniga reflektioner över såväl detta som sin egen del i historien.

Slutligen måste det nämnas att The Fog of War har ytterligare en huvudrollsinnehavare vid sidan av McNamara i den fantastiska musiken som är komponerad av Philip Glass. Som i tidigare samarbeten mellan Morris och Glass får musiken ta stor plats i berättandet och är en viktig, för att inte säga grundläggande, anledning till att montage av till exempel bombningar i Vietnam och toppolitikers sammanträden och medieframträdanden, som lätt kan bli ett stereotypt uppstaplande av audiovisuell skåpmat, känns nyanserade. Detta medför också att filmens problematiserande av stora frågor får en extra skjuts av den allt annat än arbiträra musiken och att publiken erbjuds vissa kontemplativa sekvenser där vi exempelvis kan tänka över det nyss sagda.

Morris är utan tvekan en av samtidens skickligaste dokumentärfilmare som vågar stå för den berättelse han driver i sina filmer samtidigt som han har en tilltro till publikens kritiska tolkningsförmåga av de argument som hans filmer presenterar, vilket inbjuder oss till resonemang istället för att mata oss med påstådda ”Sanningar” som tyvärr alltför många dokumentärfilmer ser som sin främsta uppgift.

Stolen nation/Last Party 2000, Rebecca Chaiklin & Donovan Leitch, USA, 2001

Med Phillip Seymour Hoffman (den förste Paul Giamatti) som ciceron får vi följa den amerikanska presidentvalskampanjen 2000 och det farsartade efterspelet med ogiltiga röstsedlar i Florida som gjorde att Högsta Domstolen fick avgöra valet och satte George W Bush i Vita huset. Filmen förefaller till en början vara en mer eller mindre slentrianmässig kritik mot det republikanska partiet, närbesläktad med Michael Moore till såväl form som innehåll. Men objektivet riktas även mot demokraterna och det lilla uppstickarpartiet med Ralph Nader i spetsen och har för avsikt att ställa själva systemet mot väggen. Utanför de två stora partiernas konvent demonstrerar aktivister av alla dess slag för glatta livet, och sedermera för livet överhuvudtaget när polisen dundrar på för allt vad de är värda. Den stora frågan i filmen byggs ut till att omfatta den representativa demokratin per se och vad den egentligen innebär för folket. Är det inte så att gamla pengar enkelt slår nya värderingar på fingrarna gång efter annan i detta påstådda frihetens land? Genom en dokumentär stil i cinéma vérité-tradition med filmarna som katalysatorer svarar Stolen nation ”jo, visst är det så!”. En sekvens som tydligt representerar filmens ståndpunkt är när man växelklipper mellan den nära nog frikyrkliga stämningen på demokraternas konvent och den gratiskonsert med Rage Against the Machine som arrangeras utanför där aktivister och demonstranter har samlats. Den senare stoppas av polisen med ett allmänt tumult som efterföljd medan det hurras vidare inne hos demokraterna.

Filmens narrativ grundas i Hoffmans resa på den geografiska och ideologiska kartan som väcker socialantropologen i honom, naturligtvis med avsikt att frammana densamma hos publiken. På färden får vi systemets brister förklarat för oss av en rad kända nyllen, bl.a. Noam Chomsky, Susan Sarandon, Tim Robbins, Jesse Jackson och inte helt oväntat den amerikanska statens nemesis Michael ”anti-Machiavelli” Moore. Men vår ledsagare hinner också med intervjuer med såväl hjälparbetare i samhällets och lagens utkanter, ledare för ett träningsläger för aktivister, folk på gatan och diverse förståsigpåare. Det hela rullar på i relativt upptrampade spår både vad gäller form och innehåll som inte minst nämnda Moore har tagit flera tunga steg på. Inte minst med Bowling for Columbine (2002) och Fahrenheit 9/11 (2004), men även med TV-programmet The Awful Truth (1999 - 2000) vilket antagligen bäst kan beskrivas som en blandning av Mediemagasinet och Faktum gånger tio. Filmen bygger som sagt på cinéma vérité-stilen som blommade upp i Europa på 1960-talet med Chris Marker som ofta nämnd förgrundsfigur. I USA under samma tid utvecklades direct cinema med filmare som D.A. Pennbaker, Albert och David Maysles och Frederick Wiseman i spetsen. Dessa två dokumentära estetiker har sedan dess ofta sammanblandats och inte minst har de getts delvis olika innebörd på Atlantens två sidor. Visserligen finns det likheter i t.ex. ett fritt kameraarbete och intresset för människors vardag, men samtidigt skiljer sig stilarna åt i fr.a. filmarnas relation till objekten. Medan cinéma vérité framhåller en aktiv filmare som ofta verkar framför kameran och diskuterar med objekten så är direct cinema-filmarna mer passiva och ser sig som flugor på väggarna med observation som honnörsordet framför andra.

Förutom Hoffmans roll som narrativ motor intar filmarna i Stolen nation en klart drivande position i bästa cinéma vérité-anda för att föra berättandet framåt. T.ex. har de problem med att komma in på republikanernas konvent men får reda på att de i sista minuten söker efter musikunderhållning och ringer då några kompisar i ett band för att de ska spela och på så sätt ta med sig filmarna in. Andra exempel är de sekvenser där filmarna och Hoffman framför kameran diskuterar nästa steg i filmarbetet och hur de ska gå till väga vid en intervju.

Det finns en viss charm i filmens transparenta berättande som stärker förtroendet för såväl filmarna som deras behandling av sakfrågor. Men samtidigt uppstår en slags bedräglighet där det är lätt att falla in i de tankebanor som framhålls av filmen och en risk att vi i publiken lägger våra kritiska förhållningssätt åt sidan till förmån för de ”Sanningar” om det amerikanska samhället som Stolen nation radar upp framför oss. Men om man är sugen på en stunds nedsabling av det sjuka amerikanska systemet och etablissemanget så kan man alltid suga i sig den här pastillen som varken är speciellt salt eller syrlig.

Det sjunde inseglet, Ingmar Bergman, Sverige, 1957

Ingen närmare presentation behövs av en av världens bästa filmer vars dödsångest harmonierar med en mörk humor som tillåter berättelsen att utforska människans farhågor och njutningar på ett såväl allvarligt som underhållande sätt. Att snart ett halvsekel har förflutit sedan filmens tillkomst har ingen betydelse eftersom vårt förhållningssätt till livet och döden är föremål för ständiga diskussioner och inte har något bäst före datum. Detta ges ytterligare tyngd av att berättelsen utspelar sig i ett pesthärjat medeltida Sverige där människans gudstvivel, representerat av riddaren Antonius Block (Max von Sydow) nyss hemkommen från korstågen, får vatten på sin kvarn genom den ohyggliga farsot som Döden (Bengt Ekerot) drar runt med. Men samtidigt söker andra människor lösningen i religionen vilket tar sig extrema uttryck hos flagellanterna som piskar och plågar sig själva land och rike runt, och rädslan för att somliga individer har bjudit upp Djävulen själv till en dödsdans som drar med sig död och förödelse frammanar kyrkans män till en häxjakt som obönhörligen slutar på bålet. Dikotomierna haglar över rollfigurerna och så även publiken när den eviga diskussionen om liv och död sveper in över oss utan några förutbestämda svar eller lättsmälta rättesnören.

Ekerots porträtt av Döden är sannerligen ett mästerverk i sig. En otäckt lugn bisterhet präglar honom, men det som verkligen ger Döden liv (!) är hans torra humor och en viss förkärlek för spel och lek – inte minst tydliggjort av hans schackduell med riddaren men även av det närmast gycklarmässiga uppträdandet när han sågar ner ett träd för att hämta en av skådespelarna samt känslan för tjuv och rackarspel när han uppträder i biktbåset och lurar rustningen av riddaren så att denne avslöjar sin taktik i schackspelet. Gunnar Björnstrand är som vanligt lysande i rollen som riddarens väpnare Jöns, vilken har en härlig skit-samma-attityd mot såväl människor som livet och döden samtidigt som han inte är främmande för att sträcka ut en hjälpande hand till den hunsade lilla människan i nöd. Även von Sydows riddare är fantastisk i sitt tvivel och sin trötthet på både sig själv och livet, vars dystra sinne återspeglas av det omgivande kaotiska samhället. Men för en kort stund får han en smakbit av lyckan och friden i form av nyplockade smultron och mjölk i sällskap med skådespelarfamiljen, fint spelade av Nils Poppe och Bibi Andersson, som blir representanter för människans hopp och livsglädje i världen vare sig den är ond eller god.

Det bitterljuva slutet där några i sällskapet klarar livhanken medan andra måste följa Döden på en sista vandring är helt i linje med filmens övergripande känsla, vilken för övrigt inte alls domineras av det blytunga allvar och svårmod som ofta påskins, utan mer en tolkningsvänlig betraktelse över livet och döden i en underhållande skepnad. Det bör alltså inte vara Det sjunde inseglet som Monica Törnell åsyftade när hon sjöng Ted Ströms strof ”det är då det stora vemodet rullar in”. Någon som däremot sjöng om filmen på ett mycket direkt sätt var Scott Walker som piskar upp en dystopisk men ändå förtröstansfull stämning inte olik den i filmen när han berättar dess historia i ”The Seventh Seal” på Scott 4 från 1969.

Myglaren, Jan Myrdal & Rune Hassner, Sverige, 1966

En dramadokumentär som sätter blåslampan i arslet på 1960-talets svenska beslutsfattare och oblygt spekulerar i vilka konsekvenserna blir för samhället när makthungriga karriärister spelar Monopol med den offentliga sektorn. Huvudpersonen Myglaren (Christer Strömholm) äter flerrättersluncher med näringslivet och galopperar upp för samhällsstegen i sin strävan efter att grunda och basa över ”Trivselinstitutet”, som han propagerar för eftersom trivseln, d.v.s. viljan att okritiskt rätta in sig i produktionsledet, hos Sveriges och egentligen hela världens befolkning är körd i botten.

Myrdal och Hassner presenterar en underhållande satir över det svenska samhällsbygget och myglarna som utnyttjar systemet, och trots att det är 40 år sedan filmens tillkomst så känns tematiken inte speciellt främmande i dagens Sverige. Privat välgång för vissa individer på bekostnad av det kollektiva samhällets förmåga och vilja att ta hand om sina medborgare är något som antagligen alltid kommer att behöva diskuteras.

Filmtekniskt lämnar Myglaren en del att önska i exempelvis kamera- och ljudarbete och somliga sekvenser är lite väl segdragna. Men samtidigt skapas en estetik som pendlar mellan dokumentär och diskbänksrealism, eller snarare gästabudsrealism med tanke på Myglarens ständiga frossande, som till stor del bär fram filmens genuint angelägna känsla av att något sjukt pågick/fortgår i det svenska samhället. Dessutom är Strömholm, som egentligen är fotograf till yrket, snudd på lysande som den självgode Myglaren och ger honom en förbluffande subtilt lismande karaktär, vilken inte minst märks i den välskrivna dialogen som ändå är mycket fritt framförd.

Myglaren skapade en stor debatt i svenska medier som dock var mer filmpolitiskt än samhällspolitiskt engagerad. Detta eftersom Myglaren först hade visats i Sveriges Television (vilket gör den till den första TV-filmen i Sverige) och inte haft en regelrätt biografpremiär, vilket inte berättigade till något efterhandsstöd enligt Svenska Filminstitutet med Harry Schein i spetsen. Myrdal och Hassner tog då fram en kopia för biografvisning och hade premiär men nekades ändå stöd, något som medförde en hätsk debatt över filmavtalet och Filminstitutets schablonmässiga regleringar. Beslutet om huruvida Myglaren var berättigad till stöd valsade runt länge och väl på olika nivåer och om jag har förstått saken rätt så vidhöll Filminstitutet sedermera sitt första beslut om att inte ge filmen något stöd.

Myglaren är en intressant samhällskritik som ger en viss bild av 1960-talets Sverige men som också kan appliceras på dagens samhälle. Där stryker Myglarens avkommor antagligen inte omkring i offentlighetens mörka korridorer med skumma avtal, utan bedriver troligen sin jakt på personlig vinning i fullt dagsljus runt demokratins sammanträdesbord som slumpas bort till högstbjudande.

Halva sanningen, Lars Johansson, Sverige, 2005

Endast de riktigt inbitna kalkonentusiasterna göre sig besvär med den här oredda fjäderfäsoppan. Det är en traditionell hemvändarhistoria där mannen som närmar sig medelåldern åker till en klassträff i hemorten i ett desperat försök att återfå sin ungdomskärlek innan hon gifter sig. Genrebunden är bara förnamnet när såväl textuella som visuella klyschor och floskler staplas om vartannat tills man inte vet om man ska skratta eller gråta eller bli förbannad för att det är en så fantasilös historia som är dåligt spelad och uselt berättad. Filmen är en enda stor longör som både vill vara en romantisk komedi och en allvarsam betraktelse över hur livet är och hur det kunde ha varit, men som bara lyckas med att vara pinsamt förutsägbar och skrattretande hobbyfilosofisk.

I småstaden dit huvudpersonen Eskil (Steve Kratz) återvänder tror alla att han är läkare medan han i själva verket är bagagestuvare på Arlanda efter att ha hoppat av medicinstudierna. Detta missförstånd bäddar naturligtvis för förvecklingar och fnurror på hans relationer med den gamla kärleken Lena (Martina Haag), den bäste barndomsvännen Juppe (Leif Lindh) som blivit kvar samt med fadern (Hans Wigren). Men detta kan verkligen inte bära en hel film vilket Johansson, som även har skrivit manus, verkar ha hoppats på. Filmen greppar förgäves efter tragikomiska halmstrån i allt från barndomsvännens rädsla för att ha orsakat sin sons CP-skada genom att ha tappat honom som liten, vilket han berättar om för första gången i det obligatoriska försoningssamtalet med huvudpersonen där de öppnar sina hjärtan på vid gavel (men där det tyvärr är lika dött som i filmmakarnas kreativa ådror), till den ensamme viljelöse och sjukt godtrogne fadern som hamnar på sjukhus, där huvudpersonen tror att han har dött och naturligtvis gråtande biktar sin livslögn för liket under täcket medan fadern står bakom honom (en sekvens som är lika subtilt berättad som ett calypsoband på en begraving).

Halva sanningen, vilket anspelar på huvudpersonens mytomaniska släktdrag, är ett rejält lågvattenmärke för svensk film. Detta gör att den åtminstone lyckas väcka någon känsla i mig, även om det är en gråtmild förfäran över den kalla grådassigt ointressanta och oinspirerade stereotypa vind som alltför ofta viner över den svenska långfilmen.

Ett nytt dygn har börjat - till en viss agents förtret

2006-03-04T11:56:00.000+01:00

Så var det ånyo dags att följa amerikas Carl Hamilton (vad är Coq Rouge för täcknamn, förresten?) Jack Bauer i hans kamp mot terrorister och klockor. Den här gången är det Bauers gamla vapenbroder ex-president David Palmer som har bragts om livet av en lönnmördare som dessutom passar på att spränga två andra CTU-agenter som vet att Bauer är i livet (minns förra säsongsavslutningen där agenthjälten traskar iväg i solnedgången efter att ha iscensatt sin egen död). Det hela är naturligtvis planlagt för att Bauer ska bli syndabocken som myndigheterna bränner iväg efter, med den okarismatiskt nonchalanta president Charles Logan i spetsen, medan terroristerna kan jobba ostört med schemalagda kafferaster och allt därtill.

Nu är ju dessvärre det här inlägget lite försenat och det har hunnit gå ett par timmar till i 24:s fabulatid, men varför gråta över spild mjölk när man kan se på TV?

Nå! Programmet verkar till mångt och mycket harva på i tidigare års hjulspår, vilket jag ändå kan förstå eftersom man har ett starkt konceptualiserat narrativ som för med sig såväl potentiell stagnation som utvecklingsmöjligheter. Visst känns det som att man vill säga "nu igen" och "det är ju samma saker som händer hela tiden"? Jag ska erkänna att jag var på god väg att låta sådana här klyschor rulla över mina läppar, men i sista stund slog eftertanken till och jag fick bita mig i tungan. TV-mediets, och dess flesta genrers, generella konformitet bjuder onekligen in till den här typen av förutfattade meningar, och relativt ofta ligger det oroväckande mycket i dem. Samtidigt måste vi naturligtvis ta hänsyn till kontexter såväl inom som utom mediet ifråga. Hur många sitcoms utspelar sig inte i ett amerikanskt medelklasshem med kärnfamiljen, eller varitioner av denna, i centrum? TV-mediets genresystem underbygger naturligtvis dessa former, samtidigt som såväl annonsörer som publiker är säkra på vad de får och kan agera därefter.
Alltså är 24 inte något undantag i televisionssystemet. Även om programmet har utvecklat en delvis egen berättarstil faller man inom ramarna för en text som bygger på publikernas genrekunskap och förförståelser av populärkulturella uttryck. Inte minst i sina presentationer av rollfigurer och miljöer som oftast är stereotypa och innebär att berättelsen i sig inte sticker ut hakan speciellt långt, om alls överhuvudtaget.
Slutligen tycker jag att 24 har vissa intressanta narrativa och formmässiga grepp som gör programmet sevärt, samtidigt är det en relativt stereotyp text som drar sitt strå till televisionens konforma stack.
Men vafan, det är ju ganska spännande ibland så jag kollar nog lite på ytterligare en säsong.

Taxisnutn - den senmoderna stadens Atlas

2006-02-26T19:35:00.000+01:00

Taxisnutn kör för det mesta runt på Philadelphias gator i sin gula taxibil. Han har ett dystert sinne och en bister uppsyn. Taxisnutn är trött på livets orättvisor och samhällets hårdhet som har kommit att bli ett ideal för alltför många, utan att de egentligen vet varför. Bara att det skapar en till synes god livsstandard på bekostnad av vanligt sunt bondförnuft och en viss anständighet, vilket Taxisnutn menar är rimligt att förvänta sig av ett så kallat civiliserat samhälle.

Att öppna dörren till Taxisnutns droska är att glänta på porten till en god och sann moraluppfattning, känna hur den förlorade stadens odygd stängs ute och om än bara för en kort resa få möta en själ som inte har gett upp kampen mot kriminalitet, korruption och allmänt förfall. ”Här är en jävel som fortfarande bryr sig och som ni aldrig får!”, tycks hans vakande blick skrika under de tunga ögonlocken som aldrig vill sluta sig helt för att ge lite vila och ro åt det grubblande huvudet de sitter på.

Taxisnutn är utbränd. Taxisnutn är syrak. Taxisnutn är en kringflackande krutdurk redo att explodera. Men ett starkt rättspatos är inget som premieras av Taxisnutns omgivning, vilket han ständigt blir påmind om av de juridiska trångmålen som oupphörligen faller rakt ned i knät på honom vecka efter vecka. Hur ska han orka? Hur kan en enda man göra någon skillnad i en värld som sedan länge är mer än bara galen? Hur kan han uthärda att köra igenom skiten och samtidigt klara av sitt personliga helvete?

Taxisnutn är ingen Travis Bickle. Taxisnutn lider inte av psykos, och han har inga direkt uppenbara psykosomatiska besvär. Men kan en människa verkligen stå upp så oförtröttligt mot koncentrerad ondska och en allmän jävlighet som verkar ha blivit legio? Utan att fälla tårar. Utan att gå bärsärkargång. Utan att förlora sin tro på att det goda en gång ska segra. Taxisnutn kan. Han har förlorat sina polisära befogenheter men vägrar att vända orättvisa och brottslighet ryggen. Med det lilla uns av tilltro till mänskligheten som han har kvar gör han vad han kan för att släppa in en liten strimma solsken i de olyckliga liv som korsar hans väg. De få vänner Taxisnutn har kvar inom kåren ger honom den hjälp de kan, även om det ofta innebär att deras egna karriärer sätts på spel. Taxisnutn känner sig tacksam för det. I den mån sådana känslor kan ge sig tillkänna i hans bittra vardag. Ty Taxisnutn har polisarbetet ingraverat i själen. Det är hans öde, hans Waterloo. Att vinningslöst offra sig för att upprätthålla de urholkade grundvalar som samhället numera vilar på är större än livet självt för Taxisnutn – det är en personlig Golgata hans gula droska rullar fram på dag och natt i ur och skur. Han vet så väl att han antagligen aldrig kommer att kunna lappa ihop sitt sargade snutliv, allra minst nu när det har växt ihop med ett taxiliv och blivit till ett skräckinjagande inferno där det är omöjligt att säga var den ena slutar och det andra tar vid. Kort sagt ett Taxisnutnliv.

Ändå känns det tryggt. Tryggt för oss som sitter i våra hem och ser ut på de regntunga skyarna och de dunkla gatorna där gatubelysningens ljus sveps in i en tjock dimma, att veta att det någonstans därute finns någon som inte har slutat bry sig. Någon som vägrar att lägga i backen på uppmaning av dem som sitter på maktmedlen, vara de lagliga eller ej. En ensam stadsriddare i sin solkigt gula plåtspringare på hjul, som gör vad han kan och gör det hårt. Denne urbana fältskär som har svurit att inte vila förrän allt det sjuka i samhällskroppen har hamnat under skalpellen på rättvisans operationsbord. Vi vet att han finns där ute någonstans och vi vet att han gör det vi alla egentligen drömmer om att ha mod till. Han får inga utmärkelser eller hjälteomnämnanden i massmedia, men han drar sig fram. Gata för gata och skurk för skurk under sin episka långa natts färd mot en gryende ny dag.
Där och då ska rättvisan och hederligheten stå som det rykande slagfältets segrare.
Där och då ska han äntligen få vila – Taxisnutn.

I svängen fanns en bro (men gick det att fara över den?)

2006-02-25T14:51:00.000+01:00

En hetsig lönelördag, men med skönt väder som påminner om att en vår mycket väl kan komma ifråga även i år, parerades idag skickligt av undertecknad.
Jag visste att en vagntur till centrum med stor sannolikhet skulle kunna innebära ny musik att bära hem, men fruktade naturligtvis kommersen som ger sig till känna i vartenda litet gathörn. Lockelsen var förvisso stor och jag kunde känna en viss saknad över att rota runt i vinylbackar och CD-ställ och kanske fynda nån gammal funk eller, med litet tur, en tidig Höglund-LP. Nu var goda råd duktigt dyra och jag rannsakade mig själv.
Skulle jag palla för trycket? Hade jag styrkan att kasta mig in bland folks eskapistiska helgutflykter? Kunde jag berättiga en färd med en dogmatisk (över)tro på att ändamålet helgar medlen? Kort sagt: Var jag redo?
Nej, naturligtvis inte. Redan efter en kort stund insåg jag dumdristigheten att över huvud taget göra ett försök, och med ens kunde jag ana det stora vemodet rulla in över tröskeln och vidare in i min lilla lägenhet. Men jag stretade emot med det inte så hemliga vapnet TV där masstarten i skidskytte över 12,5 km bjöd på spänning och visade att Anna-Carin Olofsson äntligen kunde hålla nerverna i schack, en session av musikinförande i iTunes (vilket jag tycker är mycket tillfredsställande att jobba med, speciellt i kombination med Gracenote CDDB som överraskade mig med en diger katalog) samt en promenad bort till den lokala bibliofillialen. Den senare resulterade i några CD-lån som åtminstone kunde släcka min omedelbara törst efter nya toner samt Dylans "Chronicles - Volume One", vilken jag inte haft tillfälle att läsa än, och "Nattens barn" av den gamla porrstjärnan Traci Lords, vars filmiska karriär fortsatte i ett annat träsk med den enda skillnaden att prefixet nu oftast istället stavades kalkon istället för porr. Ja, och så har ju gitarren varit framme lite också - ingen bluestolva men väl ett spännande plock blev resultatet.
Nu är det dags att avnjuta ett slags mellanmål som blev över efter att jag helt oväntat firade gårdagens semifinalvinst med att grädda pannkaka.
Ja, se där, det blev ju en ganska trevlig dag ändå och nu kan jag lungt luta mig tillbaka och invänta morgondagens OS-final.

(OBS! Lycka till med flytt till ny stad, Bojan! Vi har alltid Funket...)

Idrotten och den uttjatade musiken - tvillingsjälar eller den definitiva sisyfosstenen?

2006-02-16T20:15:00.000+01:00

Under de pågående Olympiska spelen i Turin är den brittiska rockgruppen Queens gamla stadionvältare ”We Will Rock You” på god väg att bli det mest uttjatade musikstycket någonsin. Skulle detta bli en realitet de närmsta dagarna skulle gruppen inte bara gå förbi så universalt uttjatade kompositioner som Mozarts ”Für Elise” och ”Theme from The Pink Panther” av Henry Mancini, utan även sparka undan benen på sin egna slagdänga ”We are the Champions”, vilken framgångsrikt har plågat idrottspubliker vid allsköns mästerskap världen över i mer än två decennier.

(Vissa hävdar t.o.m. bestämt att låten borde ha bannlysts redan ett par månader efter att den släppts då tumult utbröt efter att fotbollslaget Dynamo Surte vunnit en lokalfinal i en gärdsgårdsserie mot annars välrenommerade IF Lilla Edet och låten spelades upprepade gånger. Detta antas ha haft avgörande betydelse för att vinnarlagets supportrar löpte amok och stormade planen på Fjäderfittans IP där man sköt av fyrverkeripjäser, kastade konfetti och stal matchbollen från det överraskade domarteamet, innan vansinnesuppbådet fortsatte till torget och skändade två bord utanför den danske entreprenören Fleming Ravens gatukök Korv på Torv. Vittnesuppgifter i polisens nedlagda (!) förundersökning talar om hur två hela special med extra gurka ska ha ”smetats ut över i princip hela bordet så det knappt gick att äta vid det sen”, medan ett annat vittne säger sig ha iakttagit flera T-skjortor med ”sådana där hårdrockargrupper som har hemliga meddelanden”. Den rapport som vakthavande befäl skrev ger oss möjlighet att se hur utredningen redan från början led av ödesdigra misstolkningar:

”Vittnet talar osammanhängande och är uppenbart skärrad över händelserna. Han har under fotbollsmatchen gjort flera iakttagelser av kassettbandspelare på Västra Stå där tillresta supportrar har skrålat för vittnet igenkänningsbara hejaramsor samt ’utomländska brölanden’ som vittnet menar saknar direkt innebörd för alla utom de som lärt sig att tyda dess hemliga meddelande. En av de senare allsångerna ska ha innehållit det engelska ordet champion. Detta styrks även av ytterligare vittnen. Observera att det alltså kan röra sig om handel eller annan slags distribution av någon form av svamp som mycket väl kan vara av haluscinogen (sic) karaktär.”

Den här rapporten tydliggör hur fel polismyndigheten tolkade vittnenas utsagor och, i kombination med en viss don’t-give-a-shit-attityd, koncentrerade sig på ett uppenbart felaktigt spår, vilket sedermera starkt bidrog till att utredningen lades ned i brist på bevis att narkotikaverksamhet hade bedrivits under själva matchen eller det efterföljande debaclet.

Men med vår utgångspunkt och alla senare liknande händelser måste vi gå vidare och fråga oss om det alltså kan ha varit ett hemligt meddelande i Queens ”We are the champions” som direkt uppmanade till attack mot gatukök och landsvägskiosker utanför storstäderna, eller t.o.m. ett slags allmän oordning? Nej, det är föga troligt. Naturligtvis kan man finna somliga textrader som i den här kontexten kan ses som uppviglande. En återkommande passus lyder exempelvis: ”We’ll keep on fighting ’til the end.” Men detta måste emellertid betraktas som alltför bristfälligt och pluralistiskt för att betydande åtgärder ska vidtas. Tilläggas kan att de som ville förbjuda låten ganska snart kunde begränsas till Köpmannaförningens avd 31, som på senare tid refererar till händelsen som ”en olycklig fadäs med harmlösa efterverkningar”.)

Den amerikanske populärkulturforskaren John Fiske ska nu i en studie undersöka hur publik, aktiva och funktionärer skapar egna meningar av ett visst antal mycket uttjatade idrottsörhängen. Fiske utgår ifrån att såväl personliga som sociokulturellt betingade preferenser har viss betydelse, men menar framför allt att han är ute efter att belägga hur olika populärkulturella uttryck kan användas i andra syften än de som premieras av samhällets hierarkier. Naturligtvis kommer Fiske att ha kontinuerlig nära kontakt med det brittiska populärkulturforskningsnästet Centre for Contemporary Cultural Studies vid universitetet i Birmingham. Där kommer inte minst den legendariske Stuart Hall leda ett forskarlag genom djupintervjuer och fältobservationer på större idrottsevenemang. Huruvida Birmingham City är inblandat i projektet är ännu oklart, men klubbens hemsida talade så sent som i januari 2006 om ”a certain amount of assistance from external agents during this season’s remaining home games”.

Exakt vad ett akademikerteam skulle kunna göra för att hjälpa City i deras spel är lika oklart och enligt vissa kritiker bör projektet, om det är sant, ses som ett desperat försök att skapa ett surr kring två av stadens främsta symboler och på så sätt uppnå högre status i den globala allmänna diskursen (jmf med Manchester där United & City länge verkat i kombination med en intensiv musikscen där bl.a. Factory Records var en tidig galjonsfigur). Kritiken menar vidare att Birmingham tror sig skapa en win/win-situation genom att spela på lokalbefolkningens provinsiella känslor, vilka de sedan förmodas ta med sig ut i såväl den fysiska som virtuella världen. Men enligt agitatorerna är det här resonemanget lika logiskt som att släcka en eld med bensin. Man menar att det endast kommer att späda på en postmodernistisk epistemologi som är en självuppfyllande profetia i det att den egentligen inte kan existera annat än i skaparnas medvetande, vilka i huvudsak närs av projektioner mellan raderna på gamla texter som sedan utvecklas till ett världsomspännande nät av påstått nya unika texter, men som i realiteten är en enda gigantisk hypertext. Summan av kardemumman blir att såväl fotbollen som forskningen misstas för att höra ihop på felaktiga grunder där riskerna för felaktig användning av data är uppenbar. Ytterst riskerar man exempelvis att ställa upp ett 4-5-1-system med släpande libero och spela på kontring, när det i själva verket är dags att gå in och föra spelet med ett 3-5-2 som kommer in mellan motståndarnas mittfält och backlinje, vilket gör att man kan möta upp, vända runt och gå på snabb skottavslutning, eller komma i djupledslöpningar på kanterna, fylla på med folk i straffområdet och söka avslut genom inlägg.

Hursomhelst verkar Fiske och britterna i dagsläget fast beslutna att genomföra projektet och vi får helt enkelt vänta och se vad det kan få för akademiska och idrottsliga konsekvenser på längre sikt. Vem vet, det kanske t.o.m. kan medföra helt nya oväntade och fantastiska sätt att se på idrott och uttjatad musik? Eller, om vi har tur, ett omfamnande av ett mer eklektiskt musikutbud på arenorna.

Veckans F.

2006-02-16T12:00:00.000+01:00

Idag skrattar vi med den gode F. Murray Abraham! Men varför i allsindar är karln så glad och nästan fryntlig? Ja, det kan vi naturligtvis endast spekulera i, men ett rimligt antagande är att han tänker på någon av Karl Gerhards 4000 kupletter. Kan det rent av röra sig om den skandalomsusade och bannlysta "Den trojanska hästen" som nära nog grusade den svenska regeringens relationer med Tyskland under andra världskriget? Nej, antagligen inte. Det här antagandet är egentligen inte ens speciellt rimligt. Men är det ändå möjligt att F. just har sett Jazzgossen (1958), Hasse Ekmans bearbetning av Karl Gerhards liv (som visas på SVT tisd. 21/2 14.15), och funnit de delvis omarbetade kupletterna samt det intensiva spelet mellan huvudrollsinnehavarna Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson?
Kanske inte heller helt troligt. Dock är det klart att F. här visar sin soligaste sida och bjuder in oss alla till en stunds hjärtlig kontemplation som kan värma oss.

Pelé & Beckenbauer i samma person?

2006-02-07T12:22:00.000+01:00

F. Murray Abraham kan antagligen bäst beskrivas som den kinematografiska motsvarigheten till den där tysta killen i hörnet av klassrummet som hade svaret men inte prackade på någon annan det, och som läraren stack till en guldstjärna då och då utan att för den skull utnämna honom till vare sig guldkalv eller odåga. En till synes medioker tillvaro i den breda mittfåran av universum och allting. F. Murray har dock åtskilliga gånger visat att han kan förvandla vatten till vin - åtminstone på vita duken där hans precisa och känslofyllda behandlingar av vad som förefaller vara platta kartongfigurer inte sällan resulterar i porträtteringar av såväl emotionellt som psykologiskt mångbottnade personer, vilka tyvärr alltför ofta har en perifer position i narrativet.
F. Murray känns väl av den filmseende allmogen främst igen från Brian de Palmas kanonstämplade gangsterepos Scarface (1983), där han briljerar i rollen som Omar Suarez - kokainkungen Frank Lopez högra hand som inte verkar ha helt rent knark i påsen utan faller offer för den paranoida Sosa (och dennes butler/lönnmördare Alberto The Shadow underbart minimalistiskt gestaltad av Mark Margolis), samt Milos Formans fritt tolkade biopic Amadeus (1984) där F. med rätta stjäler hela föreställningen som Antonio Salieri, vars patologiska beundrande av Mozart leder till såväl teologiska tvivel som en mera profan vendetta mot den unge kompositören. F. Murrays porträtt av Salieri, såväl som medelålders hovkompositör som anser sig hamna på dekis efter Mozarts intåg i Wien samt som den åldrade sjuklingen som stundtals deliriskt koketterar om sin relation till det musikaliska geniet, är så sammanhållet och så komplext att det närapå förtjänar en egen avhandling.

Naturligtvis har F. Murray Abraham gjort ett skitlass av andra roller i filmer av blandade framgångar, men hans intensitet och känsla för rollernas karaktär, om det så är den minsta biroll, går aldrig att ta miste på.
Därför uppmärksammar jag här och framöver denne rolltrollare som den konstnär han är, vars arbete inte kan, eller ska, mätas i filmbolagens intjänade dollars!

2006-01-21T21:38:00.000+01:00

Här är ett semifylle-inlägg där jag visar den gode Fredde hur det här med bloggandet egentligen fungerar! Han gillar det inte riktigt men jag vill tvinga honom att starta en countryblog, vilket han inte verkar helt oäven till.

Ok, nu jävlar är det dags att ta in lite mer (och bli lite så där mjukis-skön som vi alla drömmer om till vardags)!

Slackern som kom in från kylan (på skolgården till det kaffedoftande lärarrummet)

2006-01-13T15:25:00.000+01:00

Idag sänder vi naturligtvis tankar å gratulationer till Bojan som tar steget från studielån till avtalsenlig lärarlön. Frågan är givetvis densamma som alltid när en polare "blir" något: Hur kan han/hon vara så där...ni vet...ja, det måste nog uttryckas som vuxen? Minnen och uppfattningar om en person ställs i relation till dennes framsteg på vad som väl oftast betraktas som en karriärstege. Det borgar för vissa roliga och konstiga tankar som mynnar ut i en svårighet att föreställa sig vännen i en, för mig, totalt obekant situation.
Hur kan jag tänka mig intagsspecialisten från Funket i ett klassrum framför ett gäng kids i full diskussion om hur Kung Byxlös starka styre över Kalmarunionen påverkade regionens fortsatta framväxt, dock utan att underskatta Erik av Pommerns insatser.
Hur kan killen som valsade runt ett Hultsfred på kryckor med en fyraårig medelhavsbränna i nyllet, Trashermössa nerdragen över ögonbrynen och en helpanna Tequila i bakfickan nu sitta och snacka ungars förmåga att hantera tempus och syntax?
Naturligtvis är det egentligen inte så lustigt eftersom en person har många sidor som kommer till uttryck i olika skeden och beroende av externa omständigheter. Men jag kan inte upphöra att imponeras av mina vänners alltmer "ordnade livssituation" (jag skriver inom citationstecken eftersom det på ett sätt är bull, då arbetet inte alltid definierar personen). Jag antar att jag får anledning att återkomma till den här diskussionen, inte minst på grund av att det är intressant och roligt att reflektera över.

Men idag gläds jag med Bojan och önskar honom all lycka i framtiden - professionellt som privat som intagsmässigt!
Håll handen högt - nu jävlar ska det tas!

Gott Nytt år - Gott Nytt tema!

2005-12-30T19:42:00.000+01:00

'Allo 'Allo!
Nu när årets säck drar ihop sig och det börjar bli dags för Albert Svanberg att så korrekt och hårt men rättvist som möjligt sammanfatta sporten som vi minns, och samtidigt som Jens Lind kokar ihop ännu ett pseudopoetiskt reportage om husvagnsrally i Toscana, så är Bloggen som gud glömde inne i slutförhandlingarna angående nästa års första stora tema. Vi kan ännu inte gå ut officiellt med några namn eller någon idiotsäker riktning, men som det ser ut kommer vi alla att stå inför ett rejält populärkulturellt taberas som torde kittla de flesta på rätt ställe. Går allt i lås blir det ett textuellt gästabud som inte skulle skämmas för sig ens under stormaktstidens frosserier. Återigen har vårt mål varit att uppmärksamma en av de där många fina skådespelarna som inte alls har fått så mycket erkännande som de borde ha haft. Egentligen är det inte själva erkännandet som är det väsentliga utan det faktum att det är dessa hantverkare som så ofta drar de tunga lassen av biroller och har mod nog att hugga i på ofta osäkra och/eller obskyra lågbudgetprojekt. De biter ihop, kavlar upp ärmarna, spottar i nävarna och hänger sig åt det de tror på - med eller utan ersättning eller respekt. Detta medan exempelvis Ben Affleck och Keanu Reeves gång efter annan "lyckas" med filmatiseringar av vedträn som klafsar runt i gödselstackar.
Nej, det är dags att sätta ner foten och säga ifrån på skarpen! Detta gör vi genom att ge de som förtjänar det en klapp i ryggen och, i den mån vi orkar bry oss, baktala, smutskasta och såga fullständigt sönder och samman de som inte har något att komma med men vägrar att inse det och istället envisas med att vräka ut sin smörja över världen. Men oftast ska vi bara noncha de senare och istället höja glaset en extra gång vid tolvslaget, och vid alla andra tillfällen då vi samlas i sus och dus, och ägna en tanke åt de som oupphörligen kämpar för att tränga igenom den fjärde väggen och skänka oss en gnutta hopp och liv. Jag hoppas att ni vill vara med oss i denna salut, att ni får ett riktigt gott 2006 och att vi ses under vår förestående piéce de résistance!

Som man bloggar får man ligga

2005-12-28T00:16:00.000+01:00

Jaha, då var julstöket över för den här gången och det är med blandade känslor vi konstaterar att glögg, gröt och sötmandel har haft sin peak även det här nådens år 2005.
Av förra inlägget att döma var det också en god juldag i bästa tain-anda och jag experimenterade litet försiktigt med att fylleblogga, vilket ena halvan av The Unsexables hade utnämnt till att vara "det nya nu å de!". Det var kul. Dock ska det nog dröja ett tag innan ett sådant burleskt inslag ånyo tar sig ton på denna lilla digitala station. Hej på er, så länge och glöm inte att skilja på Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt (en är svensk och har oftare långt hår i kalkonfilmer än den andre som är dansk)!

Hjulet är rundare än idoten

2005-12-26T02:45:00.000+01:00

Nu har allting kommit fram - brorsan försökte hälsa på bojjan men deb gamle drinken ratede honom! Ja, va kan man säga så häe åp en fylleblogg, d e ju kiul att de tas! Det vet jag iallafall em sxoom tycker! Fylleblogg.nu!!!!

I de levande ljusens tid fanns det en gång en eldens riddare som sjöng sig rakt in i våra hjärtan

2005-12-23T23:31:00.000+01:00

och det var Cue. Men det var nu länge sedan vi fick njuta av hans dels sandblästrade dels honungslena stämma. Cue räddes inte Elden. Cue gjorde Elden till sin vän. Han tämjde den och lärde den att leva ett fullvärdigt liv i samklang med människor och djur - sedermera bjöd Cue Elden frukost på sängen. De hade något visst ihop som ingen eller inget skulle få förstöra och länge trodde vi väl alla att så skulle det förbli i tid och evighet. Cue brann för oss och i musikvideon till sin evergreen öppnade han sitt hjärta på vid gavel och lät Elden flamma upp till en gigantisk vårdkase som sprakade över Nordens kalla, klara himmel.

Men Cue brann, som så många före honom, för snabbt och måhända var vi inte redo för hans innerliga men samtidigt laid back attityd till såväl konsten som själva livet. Nu önskar åtminstone Bloggen som gud glömde Cue en riktigt God Jul.
Vi brinner, Cue! Vi brinner - för du satte våra hjärtan i brand!

Eternal Stopsign of the Hopeless Blogger

2005-12-23T21:55:00.000+01:00

Ja, nu sitter vi här igen bland lutfisk, dopp i grytan och familjen Spendrups avslagna och varmt klibbiga julöl. Den enda skillnaden mot andra år är att det inte är då längre utan nu, vilket det i och för sig var då med fast inte nu längre.

Idag har det varit Lillajulafton (ja, ihopskrivning då det bör uttalas på detta sätt som ett ord) och kråset har smorts lite grann. I överensstämmelse med en sådan här uppesittarkväll tog jag just och backade om på Frestelsen samt de vita kroppkakorna. Det smakade gott och gav mig styrka att på allvar sätta igång med uppesittarbloggandet. Jag såg att The Unsexables hade uttryckt en mild förvåning och oro över att jag skulle ha övergett denna fina högtidsexklamation, men så är alltså inte fallet. Så sätt på er trällorna och släng klockorna så åker vi!

Det här bloggandet sker från min gode brors gods och i eftermiddags jagade vi räv och fasan på de omgärdande markerna. Vi hade god lycka och till kvällen kunde en präktig supé åtnjutas i det vinterbonade lusthuset. Esmeralda hade stekt en hel gris som vi tittade på innan vi for och eldade upp den framför fattigstugan, där hjonen grät blod vid denna skymf mot deras svultna, men icke längre frusna, magar. Nåväl, man kan inte få allt om man inte skövlar ett land utanför Europa, som vår gamle onkel Carruthers brukade säga.

Kärleksfulla lögner är det vi ska sprida i denna tid av ödmjukhet och matos.

För tillfället har vi inte kunnat undgå att en granne inte vill vara sämre än dem som gillar att supa till så här dan före dopparedan. Tvärtom verkar den kanaljen ha bjudit upp till ett intag som inte skäms för sig. Skämmmas för sig behöver de kanske inte göra men jag påbjuder en ursäkt för det basstinna stereoförfarandet de ägnar sig åt. Tyvärr är det inte heller någon grannlåt som strömmar igenom våra väggar utan en sörja av oldies but goldies från Svensktoppen och, får jag misstänka, diverse kompilationer med Absolute i titeln.

Julstämningen förhöjdes just ytterligare av att våra gamla vänner Svenson, Svensson hälsar på i rutan. Fotbollsromantikern och brevbäraren Gustav Svensson är å ena sidan naturligtvis så nära Sverige har kommit en egen Al Bundy, men å den andra så för hans stora hjärta honom mot Homer Simpson. Hursomhelst måste det tillstås att programmet är något så sällsynt som en bra svensk sitcom, känsligt tillyxad efter genrens alla regler.

Nu är det dags att ta å rimma lite så återkommer vi snart med sista minuten-tips för dig som inte har hunnit med riktigt allt inför denna gudsfruktiga högtid.

Åhoj-hoj, alla juleknuttar!

Ett smakprov från utlovade kapitel

2005-12-06T13:10:00.000+01:00

KAPITEL 14

- vari problemen hopar sig och lille Lucifer springer till skogs.

Halt! Mot ett träd. Stopp! En stenmur. Mitt i skogen – men hur? Ja, ja. Hopp! Över en stubbe som inte skämdes för sig. Den hade en gång i tiden ansökt hos Statens Kulturråd om att få bli K-märkt. Såväl som stort träd som stubbe. Men ingenting kunde blidka statens bistra tjänsteman när denne beslutade sig för att det inte fanns en enda liten ynklig anledning att ens överväga att göra vare sig mäktig ek eller stolt stubbe till minnesmärke. Skit också! Byråkratiska paragrafryttare som ska hävda sig. Och mot en sjusärdeles ekkung till på köpet. Det hade nog varit annat ljud i skällan om eken hade haft referenser från tusen K-märkta ekar över hela landet. Eller också inte. Vem vet – om så hela rikets trädbestånd hade skrivit petitioner och demonstrerat så hade kanske inte tjänstemannastackarn ändrat sig ändå. Det här är något som man undrar över som medborgare. Varför kan inte alla träd, eller stubbar, som vill få bli kulturminnesmärke? Ska verkligen staten bestämma över deras val. Det lär ju ändå vara tillräckligt många träd kvar som vill bli olika slags pappersvaror, böcker och tapeter (om nu träd kan vara till nån nytta där). Å andra sidan minns vi väl alla med förskräckelse hur i stort sett hela nationens kaffefilterbestånd sinade i slutet på 1970-talet. Vild strejk bland träd: ”Vi vägrar filtreras!” löd parollen den gången. De verkade inte bry sig om att det inte ens var de per se som skulle filtreras. Medlaren från den enade pappersindustrin skickades ut i olika skogar för att lösa konflikten men han lyckades inte uppnå en överenskommelse, förutom en i praktiken meningslös klausul om alars rätt att inte behöva växa upp och rota sig vid vattendrag. Lagom till dess att folk hade vant sig vid kokkaffe med sump så hade träden tröttnat och gav nu fullständigt fan i om de blev filter eller ej. Den enade pappersindustrin smackade ljudligt när de återigen började frossa i miljontals träd och menade att befolkningen hade dem att tacka för att man nu slapp kasta sig ut på diverse loppmarknader och prylbytardagar i desperata försök att kränga kaffebryggare tillsammans med lagrat bryggkaffe i patetiska paketerbjudanden. Staten tillsatte omedelbart en snabbutredning som visade att det visserligen var av största vikt att kontrollera träden individuellt, men att man även måste fokusera på att utarbeta regelverk och handlingsplaner, eftersom en skog kan vara mycket besvärlig att hantera när man inte ser den för alla träd. Dessutom förordade utredningen en kaffefilterreserv så att folket aldrig mer skulle bli tvingade att koka sitt kaffe. Förslaget att placera detta enorma lager i Skåne, som är relativt skoglöst, godkändes av en enhällig riksdag. ”Kaffeburken” som reservbunkern kallades började byggas inom en månad och de flesta såg positivt på projektet. Men så började man vänja sig vid att utan problem kunna brygga sitt kaffe igen och den halvfärdiga ”Kaffeburken” föll i glömska hos såväl folk i allmänhet, som hos entreprenörer och byggnadsarbetare som helt enkelt glömde bort att fortsätta åka dit och bygga och satte igång med nya projekt och jobb. Innan man visste ordet av hade en vild skogsstrejk gett Skåne en mycket, mycket stor grop. Dock kunde ingen minnas vad som egentligen var syftet med denna väldiga grop, så därför lät man det bero och tänkte på annat istället. Sånt man mindes. Ett tag cirkulerade rykten om att en förmögen industrimagnat från Nieder-Sachsen hade visat intresse för det stora hålet, men ytterligare rykten sa att det rörde sig om ett rent skambud som gjorde att vem det nu var som i så fall skulle sälja knappt inte fick några pengar alls över till annat som de ville göra, vem det nu var.

UTAN BILEN STANNAR SVERIGE! Ja, till och med bilarna inledde nu en psykologisk kampanj mot staten som stod handfallna inför sådana här nya stratetgiska aktioner, iscensatta av slipade PR-konsulter, och med syfte att isolera folket från såväl staten som en egen fri vilja. Snart sagt så demonstrerade och protesterade i stort sett varenda kotte. De fick dock inte så stort genomslag eftersom alla nu hade något slags aktion för sig. Det spelade ingen roll om man var människa eller djur, natur eller maskin – göra sin röst hörd skulle man till varje pris! Men det var inte alltid som deltagarna höll sig inom sina artgrupper. Till exempel så ställde sig människorna, tillika barnviseskalderna, James och Karin främst på djurens och naturens respektive sidor. Men med sånger som ”Älgarna demonstrerar”, ”Flygarhunden från Mierlieu” samt den tydligt människofrånvända ”Den dag då skogen brann”, i vilken en grupp barn på utflykt sätter eld på en skog, stod det snabbt klart att man inte riktigt visste vilken stol man skulle sitta på utan tvärtom fjäskade runt. När den värsta proteststormen hade blåst över blev det även tydligt att duon insåg risken med att hängas ut som quislingar och man inspelade skyndsamt ett antal sånger med titlar som ”Jag vill ha vitaminer” och ”Tandborstvisan”, vilka betonade vikten av en medvetenhet om folkhälsan hos människor.

NU BLOMMAR LÖKEN! Ja, det gjorde den i alla fall hos vår gamle vän Ulf Schenkmanis så sent som i våras! Mediedrevet gick snabbt igång och snart befann sig representanter för hela den svenska medibranschen på plats i Schenkmanis kolonilott intill Gärdet i Stockholm. Schenkmanis bor själv naturligtvis i Upplands-Väsby, men ägde och brukade fortfarande den lott han köpt ”för en spottstyver”, som han själv uttryckte det i ett personporträtt publicerat i Allers 1987, av Sveriges Radio under sin tid som producent/programledare där som tog sin början i det tidiga 1960-talet. Efter att hans karriär gått in i ett nytt skede i och med de stora framgångarna med Livslust på TV förkastade Schenkmanis sina redan långt gågna planer på förväntade guldkalvar inom radion. Av dessa talades det mest om det surrealistiska sketchprogrammet And now for something completely different! i SR:s korridorer. Nästan tio år senare skulle detta tas över till England av ett gäng tokiga studenter med skojfriskt humör (studentikost?) för att utgöra stommen i ett nytt TV-program som BBC hoppades skulle ta över staffettpinnen från bl.a. Eric Sykes och Grevinnan och betjänten. Man ville dock inte tvingas att betala för de inhämtade idéerna och valde därför att ändra namnet till det tydligt framkrystade Monty Python’s Flying Circus – vilket teoretiker senare har påpekat måste ses som ett slag i ansiktet på Schenkmanis som under sin ungdoms somrar på farmor och farfar Schenkmanis lanthus i Mälardalen, år efter år brukade se en snok på vägen ner till sjön (huruvida det var Hjälmaren eller Mälaren är inte belagt och leder fortfarande till hetska debatter mellan scenkmanister och forskare över hela världen) som han under ivrigt påhejande från kusin Eva-Lotta döpte till Mynto. Schenkmanis själv säger sig inte ha varit medveten om den uppenbara stölden vid den tiden utan framhåller att han var strängt upptagen med att lära sig om åderbrock och liggsår för att fullt ut kunna gå in i rollen som programledare och ciceron i SVT:s satsning på ett magasin för sjuka och/eller gamla. Och han påstår sig än idag ”inte ha en förbannad aning om de där britterna, jag hade inget med det att göra har jag ju sagt! Nu får ni ge er, jag har aldrig sett programmet ifråga, jag har för fan knappt sett på TV de senaste trettio åren – jag har jobbat med det, det är väl mer än vad ni gör era jävlar! Jag har inte sett röken av nån royalty vare sig från England eller München, nu har jag inte tid längre! Adjö med er! Nej, sluta fråga nu, jag vet inte vad det är för något. Nu går jag härifrån! Tack och adjö!” (intervju i Söndagsöppet 4/4 2001)

Det här visade upp en helt ny sida av Schenkmanis och många uttryckte sin förvåning och bestörtning. T.ex. skrev Pierre Schori på DN Debatt: ”Jag förstår hur han känner sig samtidigt som jag inte gillar honom alls. Varken privat eller på TV.” (DN 6/4 2001)
Det här sågs dock av de flesta som ett desperat försök av Schori att komma tillbaka in i hetluften. Något som fick större genomslag och som schenkmanister hävdar direkt ledde till att SVT valde att bryta samarbetet med Schenkmanis var Janne Josefssons reportage om Shenkmanis kontakter i München, vilka han hade råkat nämna i citatet ovan. Josefsson luskade reda på att släkten Schenkmanis hade tyskt ursprung och sannolikt hade förfädrar blivit kvar i Sverige efter en affärsresa 1873 som de företog i syfte att upphandla koppar till tyska jubileumsmynt.

Skandalen var ett faktum och Schenkmanis sågs som en föredetting av branschen. En period efter brytningen med SVT kunde han ses utanför diverse galaförställningar, supéer och banketter som han enligt uppgift inte var inbjuden till, men som han strök omkring för att synas i diverse kvällstidningar och skvallerpress. En källa nära Schenkmanis sa sig ha sett honom stå framför hallspegeln iklädd frack på eftermiddagen innan P3 Guld 2002, mumlandes på vad som föreföll vara ett tacktal. Senare samma kväll gjordes iakttagelser av Schenkmanis i närheten av tillställningen och han syns mycket riktigt också i bakgrunden på ett foto i Aftonbladet som togs utanför galan där popgruppen Teddybears Sthlm recenserar damskor och lustiga hattar för tidningens fredagsbilaga.

Vad som än idag inte är utrett är de rykten som började spira ganska snart efter premiären av Monty Python’s Flying Circus om att Schenkmanis inte bara visste om utan också förhandlade med BBC om rättigheterna till And now for something completely different!. Detta skulle han ha gjort i lönndom enligt SR, som tillägger att de inte har haft någon kontakt med vare sig BBC eller England överhuvudtaget sedan den s.k. ”Sändare-fejden” 1976 då BBC Radio 1 spelade upp två utdrag ur ett specialprogram med Kalle Sändare kring julen 1975 och sedan, i sändning, sa: ”This piece of radio is a prank caller from Sweden, who is a bit of a loony I’m afraid.” Detta menade SR var fördomsfullt och generaliserande och man anklagade BBC för förtal av hela svenska folket.

Det här ger emellertid ingen förklaring till den eventuella kohandeln mellan BBC och Schenkmanis som om den har ägt rum bör ha utspelat sig under senvåren 1968. Misstankarna om ryktenas substans fick nytt liv efter intervjun i Söndagsöppet då den numera allmänt kända Schenkmanis-BBC-affären kom på tal, vilket uppenbarligen var ett känsligt ämne som retade gallfebern på huvudmannen själv. Schenkmanis som sällan ger intervjuer alls har tidigare vid upprepade tillfällen dementerat att detta skulle vara för att dölja ”nån gammal skröna som har övervintrat sedan kalla kriget” och att ”jag kan ju inte dölja nåt som inte har hänt om det inte redan har hänt, då jag skulle kunna dölja det. Men det vill jag inte.”

Det som är intressant med dessa något kryptiska uttalanden är att Schenkmanis använder sig av ”kalla kriget” för att beskriva den tid då de påstådda kontakterna med BBC och England skulle ha ägt rum. De här och fler liknande uttalanden har gett upphov till diverse konspirationsteorier, ofta utarbetade av informationskonsulter knutna till familjen Bonnier, som vid en presskonferens i november 1995 sade sig vilja ”gå till botten med det här för att få arbetsro i mediesverige, och framförallt inte missa en så uppenbar chans att nita till den där jävla Schenkmaniskuken en gång för alla.”

Snart uppdagades det dock att hela Bonniers privatutredning var ett försök att ytterligare dra Schenkmanis namn i smutsen, och som hade sin förklaring i den senares ovilja att betala sin andel i ett gemensamt reducerat stryktipssystem med joker som ska ha lämnats in stax innan första advent 1989. I ett av sina sällsynta framträdanden utanför programledarjobbet kommenterade Schenkmanis senare incidenten i en intervju med Arne Hegerfors i SVT:s lördagsunderhållning Det kommer mera. Där menade han bl.a. att ”jag betalade visst min andel, trots att vi hade en innestående vinst på 375 kronor per person” och att ”familjen Bonnier har fan blivit helt väck, jag skulle aldrig tippa med dem nuförtiden.”

Men trots att den här konspirationen kunde avskrivas kvarstod misstankar mot Schenkmanis som delaktig i Iran-Contras-skandalen. Detta eftersom han visat intresse för politiskt rävspel, bl.a. i citatet ovan där han nämner ”kalla kriget” och ”övervintrat” i samma mening, vilket fick Säpo att ”haja till” som kriminalkommissarie Bo-Inge Svartdahl uttryckte det i dokumentären Hjälp! Min man har en penis! (TV4 040903), där han talar om hur Säpo omkring 1980 listade alla som använde ord som kunde kopplas till försvarspolitik och vapenaffärer. ”Övervintrat” skulle enligt Svartdahl ha inneburit att Schenkmanis hade delaktighet i, kanske t.o.m. styrde, en politisk-militaristisk junta som hade vetskap om att efter att en atombomb fällts så kommer det en ”atomvinter”, vilket gjorde att ”övervintrat” inte kunde uteslutas från misstanke om ett kodat meddelande till medlemmar över hela landet. Schenkmanis hade ofrånkomligen en ovärdelig offentlig position som kunde nyttjas i okonstitutionell verksamhet som bl.a. kunde ha syftat till att undergräva Sveriges neutrala position i internationella militära konflikter, samt att vara allmänt besvärliga i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Säpo informerade regeringen om dessa observationer men de valde att låtsas som om det regnade (en källa som arbetade i regeringskansliet på den här tiden menar att några i regeringen t.o.m. tyckte att det hela var ”lite häftigt”. ”Nu har vi fanimej vårt eget CIA, gubbar!” ska någon ha utropat vid ett möte. Huruvida det var Thorbjörn Fälldin eller ej är dock oklart.) och när de offentliggjordes många år senare menade man från Säpos sida att det mest handlat om att ”se på hur man kunde tala vid den här tiden. Ja, just det, ja. Språkforskning var det.” Vidare sa man att det aldrig varit tal om att göra direkta ingripanden mot individer eller sammanslutningar, men att det ”kändes bra att möjligheten fanns - det tyckte både vi, försvarsmakten och regeringen.”

Schenkmanis fick aldrig någon ursäkt vare sig offentligt eller personligen och det var i den här vevan man kunde märka att han i högre utsträckning drog sig tillbaka från det offentliga livet.

Snart på Bloggen som Gud glömde...

2005-11-29T13:11:00.000+01:00

Grattis alla Fantomenälskare!
Snart publicerar vi näm ligen delar ur en kommande roman av undertecknade ordsnickare. Romanen har av en beroende källa beskrivits som lätt absurdistisk och frågan om det överhuvudtaget är att betrakta som en roman har ställts. Nja, svarar vi då. Det skulle kunna kallas novellsamling eller kåserier, men det vore samtidigt att till för stor del knuffa in skrifterna i allt slappare genrebeteckningar som ofta har förlorat sin ursprungliga styrka i det att de hänförs till gnällgubbar och tjatmostrar, istället för till observanta flanörer och finurliga stugsittare.
Än romanen, då? Jovisst är det likadant med den och med allt annat som genrebetecknas. Dock ska vi komma ihåg att genrerna är våra vänner - egentligen. Men tyvärr blir de allt för ofta föremål för ogenomtänkta generaliseringar som säger mer om den som uttalar dem än om verket i sig. Förvisso är genren av naturen en generalisering, men för den skull behöver den ej bli en självuppfyllande profetia som lydigt håller sig till normer och konventioner. Jag vill hävda att på samma sätt som genren hjälper oss att sortera vårt vardagliga kulturella intag så ska den sträva efter att utmana och överraska. En genreöverskridning kan dessutom ofta förstärka (den ursprungliga) genredefinitionen i det att såväl upphovspersoner som publiker får tillfälle att reflektera över texten samt dess utformning.
Givetvis finns det oerhört mycket mer att säga om genre och genreteori, vilket också ska göras längre fram, men för nu så nöjer jag mig med detta ytskrapande.
Alltså ska delar av vissa kapitel snart läggas på en virtuell lit-de-parade och fler än bara de närmast sörjande ges chansen att uppleva dessa språkliga lämningar. Så än en gång:

Grattis alla Fantomenälskare!

DET LAKKAR MOT JUL

2005-11-29T09:52:00.000+01:00

"Hej, mitt vinterland - nu är jag här!"
Ja, det ska den gode Lakke ha utbrustit när han klev in på Vasateatern i Stockholm den första advent 1987. Ulf Brunnberg, som vid den här tiden var en eftertraktad publikdragare i farser och lustspel, minns det som om det var igår:

- Nej, jag hajade ju till, va! Jag menar här kommer en erkänd skådespelare och trallar fram det där gamla örhänget! Nä, jag bara baxnade, liksom!

Tilläggas kan att Brunnberg själv inte såg sig som någon underdog i slutet av 1980-talet. Exempelvis ska han under julruschen på NK samma år ha trängt sig före i inte mindre än två köer - både på parfymavdelningen (om det inhandlades parfym till någon dam eller till Brunnberg själv är ännu oklart, dock ska man ha i åtanke att det senare är mycket troligt då han av många beskrevs som "rena rama dandyn") och på Herrkläder. Det är smärtsamt tydligt att Brunnberg vid den här tiden var berusad av framgångarna med Jönssonligan, vilket ytterligare styrks av vittnesmål utanför Hamburger Börs där han mitt i vintern sågs med en utomordentlig solariebränna, ivrigt kurtiserande.

Nåväl, huruvida Lakke var inblandad i liknande operationer är inte känt men mycket osannolikt, då Lakke alltid varit "en hyvens tjomme med båda fötterna på jorden", som Nils-Petter Sundgren uttryckte det i en krönika 1990.

Snart fortsätter vi Lakke-veckorna som är förlängda fram till jul. Vi ska försöka hålla kvar dem året ut, men lovar inget!

Ha det bra, kamrater!

Den framskjutne...

2005-11-23T11:46:00.000+01:00

Jaha, det visste man ju att Seinfeldboxarna skulle dröja ytterligare någon vecka! Vi får väl anta att distributören inte har hunnit med att dela ut gratisexemplar till familj, vänner och bekantar än, utan måste ha några dagar till för att känna sig exklusiv.
Nåväl - den som väntar på något gott sitter ofta i klistret redan efter två groggar, som man brukar säga på östra sidan.

2005-11-21T14:51:00.000+01:00

PÅMINNELSE!

2005-11-21T14:13:00.000+01:00

Ni glömmer väl inte att det är Lakke Magnusson-veckor på Bloggen som gud glömde hela november? I en serie plågsamt självutlämnande kåserier gör Lakke sitt hjärta tillgängligt för alla och envar, och för detta är vi honom evigt tacksam! Lakkes konstnärsskap släktes på tok för tidigt i februari 2004 men vi glömmer honom inte i första taget och tack vare anteckningar i gamla manus, intervjuer med vänner och kollegor samt genom små kom-ihåg-lappar från diverse loger får vi en inblick i livet som (karaktärs)skådespelare i 1900-talets teater- och filmsverige.
Vem kan hålla ögonen torra när Lakke i en skakande passage beskriver sitt första möte med teatern som nyfiken förstaklassare. Detta visar sig vara upprinnelsen till en långvarig och smärtsam process mot att kunna se konsten och sig själv i vitögat. Dessa bekännelser måste beskrivas som emotionellt sprängstoff som har sin tydligaste motsvarighet i Bergmans Laterna magica när den unge Ingmar för första gången konfronteras med kinematografen.
Bloggen som gud glömde ser fram emot ett par smått magiska veckor där den svenska skådespelarkonsten skärskådas genom en av dess trognaste lakejer - allas vår Lakke.

Dags för DVD-upphandling!

2005-11-21T11:31:00.000+01:00

Den här veckan är det äntligen dags för Seinfeld säsong 5 och 6! Säsong 5 bjuder på tidlösa klassiker som The Lip Reader, The Cigar Store Indian, The Conversation, The Pie (med Poppie - den "aptitretande" hygiengastronomen) och The Raincoats Part 1 & 2 där Jerry hånglar loss under Schindler's List och den alltid härligt pensionärsoptimistiske pessimisten Morty Seinfeld börjar kränga regnkläder med Kramer!
Säsong 6 krutar på med bland annat The Mom and Pop Store, The Switch (Kramers mamma och förnamn uppenbaras, vilket torde få nördvattnet att rinna till för de flesta) (en timmes klippshow har väl möjligen förlorat något av sitt sammanfattande greatest hits-skimmer i DVD-mediet), Highlights of 100, The Beard (George dumpar en tjej för att hon är flintskallig - sjävbiografiskt material från herr David månne?) och The Understudy som grand finale med en skadad Bette Midler och entré av en viss J. Peterman!
Det här borgar för goda timmar i DVD-fåtöljen men den som inte nöjer sig med det kan ju alltid gödsla ut lite extraklöver på gåvoboxen för att kunna avnjuta de båda säsongerna med ett "handskrivet" manus i handen och en puffskjorta (piratskjorta) över bringan.
Tillsammans med några pavor glögg har vi något att värma oss med till sjunde säsongen av Simpsons har USA-release den 13:e december. Denna gång kommer härligheten i en Marge-box av samma typ som säsong 6!

2005-11-21T08:01:00.000+01:00

- Ja, det var sannerligen på tiden, säger vän av cyberordning.
Det här är ingen ursäkt att skryta om kuriösa kunskaper om Alexander den Store, Iran-Contras-skandalen eller populärkultur i allmänhet. Det är heller inget forum för att på ett adekvat och nyktert sätt diskutera och resonera enligt god publicistisk sed. Däremot är det en hörna för diverse spekulationer, åsikter och kommentarer. Men framför allt är det en mötesplats för alla oss som hänger själ och hjärta åt lökavling. Vi förtjänar att tas på allvar och nu är timmen slagen för att göra allt som står i vår makt för att tvinga allmogen att inse vikten av en väl fungerande lökindustri! Nej, nu får jag ta mig i kragen. Löken blommar ju trots allt bara en gång om året - om det inte är skottår då den har en andra blomning strax innan höstdagjämningen.
Allvarligt talat så är det nu dags att dra igång maskineriet och smaka på en bloggkaka som är lite sötsurt bitterljuv i sin framtoning.

Håll till godo, kamrater!