Skivomslag man vill kliva in i #2

Ja, jag vet inte...men trenchcoat, snugga och apambulans gör mig knäsvag. Egentligen vill jag nog inte kliva in i det här omslaget lika mycket som jag vill vara det.

Skivomslag man vill kliva in i #1

Saint Etienne - Tiger Bay (1996 Reissue)

Det här konvolutet får mig att drömma om livet på en pinne vid en riviera. Men inte en glassig pinne med flådiga fordon och svart kavaj-kväll på kasinot, utan mer en stillsam tillvaro med utsikt över havet, vin, kvinnor och sång av typen som Tiger Bay innehåller. Stämningen som det här omslaget för in mig i är inte helt olik den som förmedlas av bilden på baksidan på Cohens Songs From a Room. Förvisso i kombination med diverse utsagor om livet på Hydras klippor - och kanske är det där som min förtjusning och romantisering av det här motivet tar sin början?

De är lite tokiga med alla sina ljud. Men det är väl därför jag gillar dem alla så mycket.

Andrew Chalk - Goldfall







Ghosts On Water - s/t







Vikki Jackman - Of Beauty Reminiscing











Frequency In Cycles Per Second & Maurizio Bianchi -
Chaotische Fraktale + Letzte Technologie

Snart har sagan nått sitt slut

Såg nyss näst sista episoden av The Sopranos och är nu sjuk av oro! Det här kan väl aldrig sluta väl? Men man hoppas ju...

Några exempel på vad som snurrar runt därhemma om dagarna och nätterna

Tjikago och folket

Funeral Dirge Ov Thee Crowe King med Cloud Temple är en mycket fin gitarr-och-sångskiva med vissa ambienta inslag av konstnären och musikern John Miller från Chicago. Om jag inte förstått saken helt fel ska han även dölja sig bakom Black Moss som sysslar med aningen mörkare ambient. (Den högintressanta "Den uendelig skog" från förra året är ett synnerligen spännande alster bestående av två spår där endast distpedal och en trasig förstärkare används. Tyvärr är den tydligen gravt limiterad till 25 ex, så då är det tur att det finns internet.) Dessutom sköter han spakarna på etiketten Bickering Bray som gett ut en dubbel 3" cd-R med Cloud Temple, vilken jag tyvärr inte har hört.


Och Häpna klöser mig som vanligt där det kliar:















Marcus Schmickler with Hayden Chisholm - Amazing Daze

Nu känns allt bara tomt och lite fult. Men fint runtomkring.

Freddes 30-årsfest var mycket rolig och allt fortlöpte enligt planen, d.v.s. att man blev mycket glad framåt kvällen (det sista jag minns är att Fidde räcker över gitarren och ber mig spela lite Höglund - dock är jag vid det laget på tok för packad och får snart ge upp).

Men efter ungefär en och en halv vecka med många händelser- förutom 30-årskalabaliken i Biskopsgården har jag varit i Prag, gjort om hemma och varit förkyld - har vardagen nu blivit en pina (igen) och jag kan knappt göra nånting. Ytterst illa vald tidpunkt med en magisteruppsats som hugger i hälarna dag efter dag och det faktum att det snart är slut med pluggandet vilket innebär att den bistra verkligheten griper tag i en hux-flux. Nåväl, är det inte det ena så är det det andra som han sa. Man får väl se vad som händer och hur det gör så.

Upp till fest emot kvalen

Ja, vid det här laget har det väl inte undgått någon att Fred (a.k.a. Fidde) fyller gubbe om några dagar och har bjudit in till tabberas för att salutera denna begivenhet! Jag var tvungen att hissa en flagga för den preparerade kartan som jubilaren själv har ordnat till i Paint och sänt ut! Framför allt fick det mig att inse att det fotoshoppas för mycket och paintas på tok för lite!!
















Och nu ett smakprov på hur det kan komma att se ut bland groggar, svängande ben och hurrarop på lördag:

Sometimes They Come Back

Den här gången är det dags för den gode Cohens gamla fina tre första skivor att i moderna ordalag få en makeover och draperas i nytt ljud (vilket det vanligen stoltseras med genom teknisk mumbojumbo - gärna genom en sticker på framsidan). Naturligtvis har man också gjort den obligatoriska källarstädningen och hittat några alster att slänga in som extraspår. Detta brukar ju som ni vet allt som oftast resultera i demoversioner (vilka inte sällan förefaller vara inspelade på en klockradio), alternativa versioner som kan vara allt från demoversioner till riktigt bra arrangemang av utgivna låtar, samt det klassiska sol-och-vårar-knepet med s.k. "outtakes" som i allmänhet innebär att vi får höra misslyckade och avbrutna tagningar - det bästa är om musikerna här också tjatar lite så där kärvänligt med varandra som bara musiker i en studio kan, eller något ovanligare tjurar ihop helt och hållet (jmf Blixa under en inspelning med The Bad Seeds: "There's NO guitar in the HEADPHONES!!").

En fjärde kategori av bonusspår vid återutgivningar är den så kallade "previously unreleased" där vi faktiskt får chansen att höra något nytt. Dock är det värt att slänga in en brasklapp eftersom den här varianten mycket väl kan vara en ulv i fårakläder och bara dölja inspelningar av de tre ovanstående kategorierna som inte har släppts på skiva innan. Dessutom kan spåren mycket väl ha släppts innan men då på icke-officiella skivor eller numera även florerat på nätet. Alltså kan vi inte vara helt säkra på att få höra något nytt utan bör istället oftast utgå ifrån att vi inte kommer att få göra det. Både för att inte bli så besvikna vid lyssning och med tanke på att (de fem stora) skivbolagen endast hava en uppgift och en uppgift allena här på jorden: Dollares.

Nå, tillbaka till allas vår kanadick utan hockeyrör.

Songs of Leonard Cohen innehåller två nya gamla låtar som jag tror är helt osläppta tidigare - jag har i alla fall inte hört dem tidigare. "Store Room" och "Blessed Is the Memory" har starka samband med de övriga låtarna på albumet och valdes väl helt enkelt bort av utrymmes- eller kvalitetsskäl. Dock måste jag säga att de båda är fina sånger som det känns bra att höra. Naturligtvis skrivs det här med en jättereservation för att undertecknad tycker om Cohen lite för mycket för att hålla huvudet kallt och sålunda kan mitt omdöme ha grusats av att jag faktiskt fick höra nya låtar från hans finaste timmar.



På Songs From a Room bjuds vi alternativa versioner av två sånger: "Like a Bird (Bird on a Wire)" och "Nothing to One (You Know Who I am)". Båda har något annorlunda takt och mer framträdande basspel än de traditionella versionerna. Det är väl i ärlighetens namn inte så bra så man firar med en extra kopp te av ren och skär lycka, men som entusiast är det väl "kul å höra" som det brukar heta.


På den uppkäftiga tredje plattan har man lagt till blott ett spår vilket är en alternativ version av "Dress Rehersal Rag". Den här gör mig dock gladare än versionerna på Songs From a Room och den skiljer sig också mer från originalet med annorlunda frasering och instrumentering. Bland annat hör vi en elgitarr spela en slinga som inte överlevde till den slutliga versionen men som ger sången en helt annan klang, och dessutom innehåller det piano med en intressant basgång. Vidare finns det inga stråkar med och det hela är lite mer jazz än skivversionens dystra aire.


Så där ja, det var lite nygammalt och som jag har skrivit tidigare verkar det här årets nostalgiska inledning hålla i sig.

Loopningar och rop

Det blir gott om tut i luren när Mats Gustafsson är i farten. Den här gången i lag med Yoshimi (Boredoms, OOIOO) i en inspelning på Malmö konserthus 2005 som resulterade i Words on the Floor. Det här alstret var faktiskt riktigt utmanande att lyssna till vilket måste ses som ett mycket gott betyg. Förutom lite loopar är det bara Gustafssons saxofoner och Yoshimis märkliga men hänförande trakterande av sin röst som de två spåren består av. Tankarna går mot ett slags (semi-)akustisk noise som byggs omkring två personers lungkapacitet, vilket får mig att sitta och spänt lyssna till i stort sett varenda liten variation i det här utmanande mötet mellan två sätt att ta ton. KA-KIA-KO-KOO!

På gräsplanerna intet nytt

Vaktis passade på att utföra några arbeten på Anfield Road under kvällens kvartsfinal i Champions League.



Visst tråkade det till sig rejält på Anfield men det var väl inte helt oväntat. Även om PSV kunnat ställa upp med ordinarie elva hade de knappast räckt till mot ett Liverpool i medvind. Nu är det dock slut på sötebrödsdagarna när Chelsea väntar i semin. Men de senare har å andra sidan mycket i skallen just nu - vittring på ligaseger samt FA-cup till helgen. Ska Liverpool räcka hela vägen och befästa sin position som det segerrikaste laget i Mästarcupen/Champions League? Inte så värst högt odds menar jag.

Milan skärpte till sig och visade att gammal är äldst även om Bayern naturligtvis gjorde ett tappert försök med målvaktsnestorn Kahn. Men inte ens en sydtysk Nick Nolte look-a-like hjälpte när gamle målspottaren Inzaghi balanserade på offsidelinjen. Utan att ha sett hela matchen verkade aldrig Milans avancemang hotat och semin mot United blir sannerligen något att se fram emot!


På hemmaplan drar det ihop sig för FF att möta Brommapojkarna på just hemmaplan. Två lag som sjuder av självförtroende efter första omgångens bataljer - men på Fredrikskans har väl inte nykomlingarna något att hämta?

Härliga fotbollstider

Jävligt gött mos i premiärhelgens påskägg...

...men borde inte Roma anat oråd när de körde förbi den här skylten strax utanför Old Trafford...

...och hur många tar Mourinho?

Pour Le Printemps!

Jag vill utbringa en skål för våren - en årstid som jag gillar nästan lika som hösten eftersom det är en sån underbar brytningstid. Så heres to you, Våren - cheers me old mate!

Ett och annat som just nu knyter ihop somliga av livets trådar:

• Wilco - Sky Blue Sky. Den satan blir ju bara bättre å bättre! "Impossible Germany" är det tidiga sjuttiotalets Neil Young & Crazy Horse...

• Uppsats. Ett magisteralster som ser på miljöjournalistiken i svenska TV-nyheter under 2006. Det ska ta mig tusan bli riktigt kul att återigen få gräva ner sig bland syften och frågeställningar, metoder och material, variabler och data samt analyser, analyser, analyser!

• Kyuss - Diskografi. Även om en del av framför allt de tidiga spåren kan kännas lite stentvättade för bilburen ungdom är ändå huvuddelen härligt nerstämd stonerrock. Det vittnar nog mer om vad som komma skulle med Queens of the Stoneage än med Fu Manchu, men med goda grötiga 10-20 minutersspår (som undertecknad är svag för) är det en rejäl vitamininjektion som gifter sig fint med solen!

• Allsvenskan. Nu är det snart dags. Fredagssportens inslag om Ari fick väl oss alla att drömma om målkalas och en bättre placering än vad förra säsongens avslutning bjöd på!

• Svenska rallyt. Egentligen hör det inte alls hit. Jag tycker inte ens om rally. Weird and strange, huh? What is this thing doing here? Maybe I can get it off if I try to bend a little right...here! What?! No, help, its coming right at me! NO! What are you doing - I have a wife and kids, please have mercy! NO - Don't...AAARRRGH!![SILENCE] Buck: Goddamn you, Svenska rallyt! I swear I'll get you, if it's the last thing I'll do!

• Apparently Billy's Bonnie is kind of a 'Prince'. Vad kan jag säga? Karlsatan spottar ju ur sig sjuor som ett kängband och tolvor som en house-DJ! Men bra är det ju - jävligt bra!

Brittiska flottan har siktats vid Vinga fyr så det får räcka så långt! Cheerio!

P.S. Idag är det smygstart på den svenska fotbollssäsongen när svenska mästarna Elfsborg gör upp om Supercupen mot svenska cupmästarna Helsingborg. Ett "va?!" har väl sällan varit mer befogat än inför den här doldismatchen. Rättighetsskojarna Kentaro ligger bakom höga priser och dålig marknadsföring - Mer läsning.

Will-Emil

Det fortsätter...

...att vara ett nostalgiskt skimmer över detta välsignade år. Ny dinosaur i maj - men man kan ju tjyvlyssna lite så länge om man inte har alltför höga hästar parkerade på moralplan.

Uppdrag: Härligt

De är tillbaka i svensk TV och den bitterljuva nostalgi som har inlett det här året verkar inte avta än på ett tag.

Att leva gott - att leva på...

Existens-maximum!
Var det tidig ironi? Var det ett försök att infiltrera de nyvakna yuppie-svinens gryende nonchalanta samhällsinställning? Eller var de bara blasé av naturen? Ingen vet väl riktigt längre, men Existens-maximum och Iskalla Killen Full Av Mänsklig Värme är sena Roxy Music på svenska - khakikostym undantaget - och i fråga om förekomst i vinylbackar märkta med 10-20 kr är de väl närmast Sveriges svar på John Hiatt eller möjligen Leo Sayer. Hursomhelst är det trevlig musik som påminner om en lång söndagspromenad - man känner sig sådär lagom förnöjd efteråt.

Bekännelse av nostalgi och kärlek

Fy fan! - Vad bob hund har betytt mycket för mig.

Nåt nytt, nåt gammalt och nåt elektroniskt

I dagarna förvärvade jag några härliga musikskivor vars gemensamma nämnare är att de alla handlar om uppbyggnader av ljudlandskap. Dels med hjälp av diverse elektronisk och digital utrustning, dels genom att ta vara på en del av alla de läten som naturen omringar oss med.



#A: Terry Riley - Poppy Nogood and the Phantom Band All Night Flight

Underbart repetitiv minimalism inspelad i Buffalo 1968 där Riley själv trakterar sopransaxofon, orgel och - naturligtvis - sin Time-Lag Accumulator (ungefär ett loopsystem med två bandare).





#B: Tim Hecker - Radio Amor

Ganska så drönigt sprakande från 2002 nu återutgivet på Alien8 Recordings. Kanske något under Harmony in Ultraviolet men ändock så fint!





#C: Seaworthy - Map in Hand

Australien kan! Fältinspelningar är viktiga beståndsdelar och det är precis så vackert som omslaget skvallrar om.






Annars är det The Dark Side of the Moog* som får mycket speltid i min startelva och bildar ett slags malande outtröttligt anfall med 70-tals-John Cale. En medveten strategi att hålla isär forwards på varsin kant alltså, även om den senare stundtals drar sig in mot mitten. Dock väljer jag att varva med Explosions in the Sky och The Flaming Stars i cupspelet eftersom de båda har visat att de fortfarande är hungriga och har något att ge laget. Anfallet blir då å ena sidan mycket beroende av ett högt huvudspel i boxen, men å andra sidan täcker de båda upp bra i defensiven med sina sammantaget gedigna back-kataloger.


*The Dark Side of the Moog är det projekt som Pete Namlook och Klaus Schulze, ibland m.h.a. Bill Laswell, startade 1994, och om jag har räknat rätt har det resulterat i nio skivor hittills - den senaste 2002. Det rör sig om ett meditativt tillstånd i Ambientland med vissa utflykter till Krautistan, kanske inte helt oväntat med den gode Schulzes bakgrund och det instrument som titeln saluterar.