När filmen kom till byn

Med början måndagen den 13:e mars inledde jag vad som skulle bli mitt återtåg till filmen. Femtimmarsversionen av Fanny och Alexander pockade på att bli sedd och jag satte mig till rätta. Dagen efter påbörjades ett hyrande av billiga filmer med ett par år på nacken i ett paketerbjudande om tio stycken åt gången. När tio dagar hade förflutit hade jag fått mig 32 filmer av högst skiftande kvalitet till livs och jag kände mig nöjd med att ha uppdaterat mig i filmens värld, även om vissa titlar var favoriter som lockade till att ses om. De senaste cirka två åren har jag nämligen sett väldigt lite film men nu fanns det verkligen ett sug efter att beröras på olika sätt och i olika riktningar av filmmediet.
Jag kommer därför nu att lägga in texter om de filmer jag rev av, vilket antagligen kommer att ta ett tag eftersom jag inte kan skriva små korta kärnfulla betraktelser som jag lovade mig själv. Det är inte några direkta recensioner utan mer diskuterande texter som reflekterar över filmerna i sig, men som även kan dras ut till att omfatta större frågor.
Här kommer ett sjok med fem filmer som bjuder på såväl hyllningar som åtminstone en fullkomlig sågning.

The Fog of War: Eleven Lessons From the Life of Robert S. McNamara, Errol Morris, USA, 2003

Dokumentärfilmsfantomen Morris tar sig an USA:s problematiska utrikes- och försvarspolitik med utgångspunkt i intervjuer med f.d. försvarsministern Robert S. McNamara som tjänstgjorde under JFK och Lyndon Johnson. Genom en biografi över McNamara presenteras det amerikanska samhället från hans uppväxt under första världskriget och depressionen, genom tjänstgöring i militären under andra världskriget fram till hans tid som försvarsminister under Kubakrisen och Vietnamkriget, under vilket han avgår efter det eskalerande missnöjet hos den amerikanska befolkningen. Men filmens diskussion pekar naturligtvis även vidare genom historien fram till dags dato. Morris använder framgångsrikt sin specialkonstruerade intervjumaskin ”Interrotron” där objektet ser intervjuarens ansikte samtidigt som han tittar rakt in i kameran och vi bjuds på ett mycket direkt tilltal där filmaren på samma gång är närvarande och frånvarande. Detta gör intervjusekvenserna till emotionella knutpunkter i filmen med publiken som potentiella frågeställare, samtidigt som de har funktionen av start och mål för den tidsperiod och/eller den specifika sakfråga som diskuteras. Filmen är nämligen indelad i kapitel som representerar 11 lektioner i utrikes-/försvarspolitik av McNamara. Morris och hans medarbetare har tagit till den stora spaden och grävt fram mycket och relevant arkivfoto som vid sidan av intervjuerna utgör stommen i filmen. Dessutom presenteras ljudupptagningar från kritiska politiska situationer med diskussioner mellan McNamara och olika beslutsfattare, fr.a. de båda presidenterna, vilka ställs i relation till det McNamara berättar idag. Filmen strävar fram mot en förståelse av vilka ödesdigra resultat som kan uppnås på grund av en mängd faktorer, inte minst tolkning av information och opinion, vilket känns igen från de senaste årens amerikanska spekulationer om massförstörelsevapen i en pinsamt öppen kombination av främst oljeintressen. Filmen når sin kulmen när frågan om McNamara kunde ha agerat annorlunda under Vietnamkriget kommer upp, vilket eventuellt kunde ha gett ett tidigare krigsslut och då också räddat många liv. McNamara förblir tyst på den punkten men antyder samtidigt att det finns personer och intressen som inte skulle uppskatta hans öppenhet i den frågan, varför den lämnas med en viss konspirationsteoretiskt bitter eftersmak.

Morris har som vanligt ett driv i sitt berättande och väjer inte för de stora och komplicerade frågorna som Kubakrisen och Vietnamkriget för med sig utan ger de istället huvudfokus, och även om han inte når ända till vägs ände (finns det ens någon i den här typen av infekterade politiska kluster?) så kantas färden av upplysande och intressanta diskussioner om ett lands problematiska syn på sig själv och omvärlden samt en mans sympatiska och kunniga reflektioner över såväl detta som sin egen del i historien.

Slutligen måste det nämnas att The Fog of War har ytterligare en huvudrollsinnehavare vid sidan av McNamara i den fantastiska musiken som är komponerad av Philip Glass. Som i tidigare samarbeten mellan Morris och Glass får musiken ta stor plats i berättandet och är en viktig, för att inte säga grundläggande, anledning till att montage av till exempel bombningar i Vietnam och toppolitikers sammanträden och medieframträdanden, som lätt kan bli ett stereotypt uppstaplande av audiovisuell skåpmat, känns nyanserade. Detta medför också att filmens problematiserande av stora frågor får en extra skjuts av den allt annat än arbiträra musiken och att publiken erbjuds vissa kontemplativa sekvenser där vi exempelvis kan tänka över det nyss sagda.

Morris är utan tvekan en av samtidens skickligaste dokumentärfilmare som vågar stå för den berättelse han driver i sina filmer samtidigt som han har en tilltro till publikens kritiska tolkningsförmåga av de argument som hans filmer presenterar, vilket inbjuder oss till resonemang istället för att mata oss med påstådda ”Sanningar” som tyvärr alltför många dokumentärfilmer ser som sin främsta uppgift.

Stolen nation/Last Party 2000, Rebecca Chaiklin & Donovan Leitch, USA, 2001

Med Phillip Seymour Hoffman (den förste Paul Giamatti) som ciceron får vi följa den amerikanska presidentvalskampanjen 2000 och det farsartade efterspelet med ogiltiga röstsedlar i Florida som gjorde att Högsta Domstolen fick avgöra valet och satte George W Bush i Vita huset. Filmen förefaller till en början vara en mer eller mindre slentrianmässig kritik mot det republikanska partiet, närbesläktad med Michael Moore till såväl form som innehåll. Men objektivet riktas även mot demokraterna och det lilla uppstickarpartiet med Ralph Nader i spetsen och har för avsikt att ställa själva systemet mot väggen. Utanför de två stora partiernas konvent demonstrerar aktivister av alla dess slag för glatta livet, och sedermera för livet överhuvudtaget när polisen dundrar på för allt vad de är värda. Den stora frågan i filmen byggs ut till att omfatta den representativa demokratin per se och vad den egentligen innebär för folket. Är det inte så att gamla pengar enkelt slår nya värderingar på fingrarna gång efter annan i detta påstådda frihetens land? Genom en dokumentär stil i cinéma vérité-tradition med filmarna som katalysatorer svarar Stolen nation ”jo, visst är det så!”. En sekvens som tydligt representerar filmens ståndpunkt är när man växelklipper mellan den nära nog frikyrkliga stämningen på demokraternas konvent och den gratiskonsert med Rage Against the Machine som arrangeras utanför där aktivister och demonstranter har samlats. Den senare stoppas av polisen med ett allmänt tumult som efterföljd medan det hurras vidare inne hos demokraterna.

Filmens narrativ grundas i Hoffmans resa på den geografiska och ideologiska kartan som väcker socialantropologen i honom, naturligtvis med avsikt att frammana densamma hos publiken. På färden får vi systemets brister förklarat för oss av en rad kända nyllen, bl.a. Noam Chomsky, Susan Sarandon, Tim Robbins, Jesse Jackson och inte helt oväntat den amerikanska statens nemesis Michael ”anti-Machiavelli” Moore. Men vår ledsagare hinner också med intervjuer med såväl hjälparbetare i samhällets och lagens utkanter, ledare för ett träningsläger för aktivister, folk på gatan och diverse förståsigpåare. Det hela rullar på i relativt upptrampade spår både vad gäller form och innehåll som inte minst nämnda Moore har tagit flera tunga steg på. Inte minst med Bowling for Columbine (2002) och Fahrenheit 9/11 (2004), men även med TV-programmet The Awful Truth (1999 - 2000) vilket antagligen bäst kan beskrivas som en blandning av Mediemagasinet och Faktum gånger tio. Filmen bygger som sagt på cinéma vérité-stilen som blommade upp i Europa på 1960-talet med Chris Marker som ofta nämnd förgrundsfigur. I USA under samma tid utvecklades direct cinema med filmare som D.A. Pennbaker, Albert och David Maysles och Frederick Wiseman i spetsen. Dessa två dokumentära estetiker har sedan dess ofta sammanblandats och inte minst har de getts delvis olika innebörd på Atlantens två sidor. Visserligen finns det likheter i t.ex. ett fritt kameraarbete och intresset för människors vardag, men samtidigt skiljer sig stilarna åt i fr.a. filmarnas relation till objekten. Medan cinéma vérité framhåller en aktiv filmare som ofta verkar framför kameran och diskuterar med objekten så är direct cinema-filmarna mer passiva och ser sig som flugor på väggarna med observation som honnörsordet framför andra.

Förutom Hoffmans roll som narrativ motor intar filmarna i Stolen nation en klart drivande position i bästa cinéma vérité-anda för att föra berättandet framåt. T.ex. har de problem med att komma in på republikanernas konvent men får reda på att de i sista minuten söker efter musikunderhållning och ringer då några kompisar i ett band för att de ska spela och på så sätt ta med sig filmarna in. Andra exempel är de sekvenser där filmarna och Hoffman framför kameran diskuterar nästa steg i filmarbetet och hur de ska gå till väga vid en intervju.

Det finns en viss charm i filmens transparenta berättande som stärker förtroendet för såväl filmarna som deras behandling av sakfrågor. Men samtidigt uppstår en slags bedräglighet där det är lätt att falla in i de tankebanor som framhålls av filmen och en risk att vi i publiken lägger våra kritiska förhållningssätt åt sidan till förmån för de ”Sanningar” om det amerikanska samhället som Stolen nation radar upp framför oss. Men om man är sugen på en stunds nedsabling av det sjuka amerikanska systemet och etablissemanget så kan man alltid suga i sig den här pastillen som varken är speciellt salt eller syrlig.

Det sjunde inseglet, Ingmar Bergman, Sverige, 1957

Ingen närmare presentation behövs av en av världens bästa filmer vars dödsångest harmonierar med en mörk humor som tillåter berättelsen att utforska människans farhågor och njutningar på ett såväl allvarligt som underhållande sätt. Att snart ett halvsekel har förflutit sedan filmens tillkomst har ingen betydelse eftersom vårt förhållningssätt till livet och döden är föremål för ständiga diskussioner och inte har något bäst före datum. Detta ges ytterligare tyngd av att berättelsen utspelar sig i ett pesthärjat medeltida Sverige där människans gudstvivel, representerat av riddaren Antonius Block (Max von Sydow) nyss hemkommen från korstågen, får vatten på sin kvarn genom den ohyggliga farsot som Döden (Bengt Ekerot) drar runt med. Men samtidigt söker andra människor lösningen i religionen vilket tar sig extrema uttryck hos flagellanterna som piskar och plågar sig själva land och rike runt, och rädslan för att somliga individer har bjudit upp Djävulen själv till en dödsdans som drar med sig död och förödelse frammanar kyrkans män till en häxjakt som obönhörligen slutar på bålet. Dikotomierna haglar över rollfigurerna och så även publiken när den eviga diskussionen om liv och död sveper in över oss utan några förutbestämda svar eller lättsmälta rättesnören.

Ekerots porträtt av Döden är sannerligen ett mästerverk i sig. En otäckt lugn bisterhet präglar honom, men det som verkligen ger Döden liv (!) är hans torra humor och en viss förkärlek för spel och lek – inte minst tydliggjort av hans schackduell med riddaren men även av det närmast gycklarmässiga uppträdandet när han sågar ner ett träd för att hämta en av skådespelarna samt känslan för tjuv och rackarspel när han uppträder i biktbåset och lurar rustningen av riddaren så att denne avslöjar sin taktik i schackspelet. Gunnar Björnstrand är som vanligt lysande i rollen som riddarens väpnare Jöns, vilken har en härlig skit-samma-attityd mot såväl människor som livet och döden samtidigt som han inte är främmande för att sträcka ut en hjälpande hand till den hunsade lilla människan i nöd. Även von Sydows riddare är fantastisk i sitt tvivel och sin trötthet på både sig själv och livet, vars dystra sinne återspeglas av det omgivande kaotiska samhället. Men för en kort stund får han en smakbit av lyckan och friden i form av nyplockade smultron och mjölk i sällskap med skådespelarfamiljen, fint spelade av Nils Poppe och Bibi Andersson, som blir representanter för människans hopp och livsglädje i världen vare sig den är ond eller god.

Det bitterljuva slutet där några i sällskapet klarar livhanken medan andra måste följa Döden på en sista vandring är helt i linje med filmens övergripande känsla, vilken för övrigt inte alls domineras av det blytunga allvar och svårmod som ofta påskins, utan mer en tolkningsvänlig betraktelse över livet och döden i en underhållande skepnad. Det bör alltså inte vara Det sjunde inseglet som Monica Törnell åsyftade när hon sjöng Ted Ströms strof ”det är då det stora vemodet rullar in”. Någon som däremot sjöng om filmen på ett mycket direkt sätt var Scott Walker som piskar upp en dystopisk men ändå förtröstansfull stämning inte olik den i filmen när han berättar dess historia i ”The Seventh Seal” på Scott 4 från 1969.

Myglaren, Jan Myrdal & Rune Hassner, Sverige, 1966

En dramadokumentär som sätter blåslampan i arslet på 1960-talets svenska beslutsfattare och oblygt spekulerar i vilka konsekvenserna blir för samhället när makthungriga karriärister spelar Monopol med den offentliga sektorn. Huvudpersonen Myglaren (Christer Strömholm) äter flerrättersluncher med näringslivet och galopperar upp för samhällsstegen i sin strävan efter att grunda och basa över ”Trivselinstitutet”, som han propagerar för eftersom trivseln, d.v.s. viljan att okritiskt rätta in sig i produktionsledet, hos Sveriges och egentligen hela världens befolkning är körd i botten.

Myrdal och Hassner presenterar en underhållande satir över det svenska samhällsbygget och myglarna som utnyttjar systemet, och trots att det är 40 år sedan filmens tillkomst så känns tematiken inte speciellt främmande i dagens Sverige. Privat välgång för vissa individer på bekostnad av det kollektiva samhällets förmåga och vilja att ta hand om sina medborgare är något som antagligen alltid kommer att behöva diskuteras.

Filmtekniskt lämnar Myglaren en del att önska i exempelvis kamera- och ljudarbete och somliga sekvenser är lite väl segdragna. Men samtidigt skapas en estetik som pendlar mellan dokumentär och diskbänksrealism, eller snarare gästabudsrealism med tanke på Myglarens ständiga frossande, som till stor del bär fram filmens genuint angelägna känsla av att något sjukt pågick/fortgår i det svenska samhället. Dessutom är Strömholm, som egentligen är fotograf till yrket, snudd på lysande som den självgode Myglaren och ger honom en förbluffande subtilt lismande karaktär, vilken inte minst märks i den välskrivna dialogen som ändå är mycket fritt framförd.

Myglaren skapade en stor debatt i svenska medier som dock var mer filmpolitiskt än samhällspolitiskt engagerad. Detta eftersom Myglaren först hade visats i Sveriges Television (vilket gör den till den första TV-filmen i Sverige) och inte haft en regelrätt biografpremiär, vilket inte berättigade till något efterhandsstöd enligt Svenska Filminstitutet med Harry Schein i spetsen. Myrdal och Hassner tog då fram en kopia för biografvisning och hade premiär men nekades ändå stöd, något som medförde en hätsk debatt över filmavtalet och Filminstitutets schablonmässiga regleringar. Beslutet om huruvida Myglaren var berättigad till stöd valsade runt länge och väl på olika nivåer och om jag har förstått saken rätt så vidhöll Filminstitutet sedermera sitt första beslut om att inte ge filmen något stöd.

Myglaren är en intressant samhällskritik som ger en viss bild av 1960-talets Sverige men som också kan appliceras på dagens samhälle. Där stryker Myglarens avkommor antagligen inte omkring i offentlighetens mörka korridorer med skumma avtal, utan bedriver troligen sin jakt på personlig vinning i fullt dagsljus runt demokratins sammanträdesbord som slumpas bort till högstbjudande.

Halva sanningen, Lars Johansson, Sverige, 2005

Endast de riktigt inbitna kalkonentusiasterna göre sig besvär med den här oredda fjäderfäsoppan. Det är en traditionell hemvändarhistoria där mannen som närmar sig medelåldern åker till en klassträff i hemorten i ett desperat försök att återfå sin ungdomskärlek innan hon gifter sig. Genrebunden är bara förnamnet när såväl textuella som visuella klyschor och floskler staplas om vartannat tills man inte vet om man ska skratta eller gråta eller bli förbannad för att det är en så fantasilös historia som är dåligt spelad och uselt berättad. Filmen är en enda stor longör som både vill vara en romantisk komedi och en allvarsam betraktelse över hur livet är och hur det kunde ha varit, men som bara lyckas med att vara pinsamt förutsägbar och skrattretande hobbyfilosofisk.

I småstaden dit huvudpersonen Eskil (Steve Kratz) återvänder tror alla att han är läkare medan han i själva verket är bagagestuvare på Arlanda efter att ha hoppat av medicinstudierna. Detta missförstånd bäddar naturligtvis för förvecklingar och fnurror på hans relationer med den gamla kärleken Lena (Martina Haag), den bäste barndomsvännen Juppe (Leif Lindh) som blivit kvar samt med fadern (Hans Wigren). Men detta kan verkligen inte bära en hel film vilket Johansson, som även har skrivit manus, verkar ha hoppats på. Filmen greppar förgäves efter tragikomiska halmstrån i allt från barndomsvännens rädsla för att ha orsakat sin sons CP-skada genom att ha tappat honom som liten, vilket han berättar om för första gången i det obligatoriska försoningssamtalet med huvudpersonen där de öppnar sina hjärtan på vid gavel (men där det tyvärr är lika dött som i filmmakarnas kreativa ådror), till den ensamme viljelöse och sjukt godtrogne fadern som hamnar på sjukhus, där huvudpersonen tror att han har dött och naturligtvis gråtande biktar sin livslögn för liket under täcket medan fadern står bakom honom (en sekvens som är lika subtilt berättad som ett calypsoband på en begraving).

Halva sanningen, vilket anspelar på huvudpersonens mytomaniska släktdrag, är ett rejält lågvattenmärke för svensk film. Detta gör att den åtminstone lyckas väcka någon känsla i mig, även om det är en gråtmild förfäran över den kalla grådassigt ointressanta och oinspirerade stereotypa vind som alltför ofta viner över den svenska långfilmen.

Ett nytt dygn har börjat - till en viss agents förtret

Så var det ånyo dags att följa amerikas Carl Hamilton (vad är Coq Rouge för täcknamn, förresten?) Jack Bauer i hans kamp mot terrorister och klockor. Den här gången är det Bauers gamla vapenbroder ex-president David Palmer som har bragts om livet av en lönnmördare som dessutom passar på att spränga två andra CTU-agenter som vet att Bauer är i livet (minns förra säsongsavslutningen där agenthjälten traskar iväg i solnedgången efter att ha iscensatt sin egen död). Det hela är naturligtvis planlagt för att Bauer ska bli syndabocken som myndigheterna bränner iväg efter, med den okarismatiskt nonchalanta president Charles Logan i spetsen, medan terroristerna kan jobba ostört med schemalagda kafferaster och allt därtill.

Nu är ju dessvärre det här inlägget lite försenat och det har hunnit gå ett par timmar till i 24:s fabulatid, men varför gråta över spild mjölk när man kan se på TV?

Nå! Programmet verkar till mångt och mycket harva på i tidigare års hjulspår, vilket jag ändå kan förstå eftersom man har ett starkt konceptualiserat narrativ som för med sig såväl potentiell stagnation som utvecklingsmöjligheter. Visst känns det som att man vill säga "nu igen" och "det är ju samma saker som händer hela tiden"? Jag ska erkänna att jag var på god väg att låta sådana här klyschor rulla över mina läppar, men i sista stund slog eftertanken till och jag fick bita mig i tungan. TV-mediets, och dess flesta genrers, generella konformitet bjuder onekligen in till den här typen av förutfattade meningar, och relativt ofta ligger det oroväckande mycket i dem. Samtidigt måste vi naturligtvis ta hänsyn till kontexter såväl inom som utom mediet ifråga. Hur många sitcoms utspelar sig inte i ett amerikanskt medelklasshem med kärnfamiljen, eller varitioner av denna, i centrum? TV-mediets genresystem underbygger naturligtvis dessa former, samtidigt som såväl annonsörer som publiker är säkra på vad de får och kan agera därefter.
Alltså är 24 inte något undantag i televisionssystemet. Även om programmet har utvecklat en delvis egen berättarstil faller man inom ramarna för en text som bygger på publikernas genrekunskap och förförståelser av populärkulturella uttryck. Inte minst i sina presentationer av rollfigurer och miljöer som oftast är stereotypa och innebär att berättelsen i sig inte sticker ut hakan speciellt långt, om alls överhuvudtaget.
Slutligen tycker jag att 24 har vissa intressanta narrativa och formmässiga grepp som gör programmet sevärt, samtidigt är det en relativt stereotyp text som drar sitt strå till televisionens konforma stack.
Men vafan, det är ju ganska spännande ibland så jag kollar nog lite på ytterligare en säsong.

Taxisnutn - den senmoderna stadens Atlas

Taxisnutn kör för det mesta runt på Philadelphias gator i sin gula taxibil. Han har ett dystert sinne och en bister uppsyn. Taxisnutn är trött på livets orättvisor och samhällets hårdhet som har kommit att bli ett ideal för alltför många, utan att de egentligen vet varför. Bara att det skapar en till synes god livsstandard på bekostnad av vanligt sunt bondförnuft och en viss anständighet, vilket Taxisnutn menar är rimligt att förvänta sig av ett så kallat civiliserat samhälle.

Att öppna dörren till Taxisnutns droska är att glänta på porten till en god och sann moraluppfattning, känna hur den förlorade stadens odygd stängs ute och om än bara för en kort resa få möta en själ som inte har gett upp kampen mot kriminalitet, korruption och allmänt förfall. ”Här är en jävel som fortfarande bryr sig och som ni aldrig får!”, tycks hans vakande blick skrika under de tunga ögonlocken som aldrig vill sluta sig helt för att ge lite vila och ro åt det grubblande huvudet de sitter på.

Taxisnutn är utbränd. Taxisnutn är syrak. Taxisnutn är en kringflackande krutdurk redo att explodera. Men ett starkt rättspatos är inget som premieras av Taxisnutns omgivning, vilket han ständigt blir påmind om av de juridiska trångmålen som oupphörligen faller rakt ned i knät på honom vecka efter vecka. Hur ska han orka? Hur kan en enda man göra någon skillnad i en värld som sedan länge är mer än bara galen? Hur kan han uthärda att köra igenom skiten och samtidigt klara av sitt personliga helvete?

Taxisnutn är ingen Travis Bickle. Taxisnutn lider inte av psykos, och han har inga direkt uppenbara psykosomatiska besvär. Men kan en människa verkligen stå upp så oförtröttligt mot koncentrerad ondska och en allmän jävlighet som verkar ha blivit legio? Utan att fälla tårar. Utan att gå bärsärkargång. Utan att förlora sin tro på att det goda en gång ska segra. Taxisnutn kan. Han har förlorat sina polisära befogenheter men vägrar att vända orättvisa och brottslighet ryggen. Med det lilla uns av tilltro till mänskligheten som han har kvar gör han vad han kan för att släppa in en liten strimma solsken i de olyckliga liv som korsar hans väg. De få vänner Taxisnutn har kvar inom kåren ger honom den hjälp de kan, även om det ofta innebär att deras egna karriärer sätts på spel. Taxisnutn känner sig tacksam för det. I den mån sådana känslor kan ge sig tillkänna i hans bittra vardag. Ty Taxisnutn har polisarbetet ingraverat i själen. Det är hans öde, hans Waterloo. Att vinningslöst offra sig för att upprätthålla de urholkade grundvalar som samhället numera vilar på är större än livet självt för Taxisnutn – det är en personlig Golgata hans gula droska rullar fram på dag och natt i ur och skur. Han vet så väl att han antagligen aldrig kommer att kunna lappa ihop sitt sargade snutliv, allra minst nu när det har växt ihop med ett taxiliv och blivit till ett skräckinjagande inferno där det är omöjligt att säga var den ena slutar och det andra tar vid. Kort sagt ett Taxisnutnliv.

Ändå känns det tryggt. Tryggt för oss som sitter i våra hem och ser ut på de regntunga skyarna och de dunkla gatorna där gatubelysningens ljus sveps in i en tjock dimma, att veta att det någonstans därute finns någon som inte har slutat bry sig. Någon som vägrar att lägga i backen på uppmaning av dem som sitter på maktmedlen, vara de lagliga eller ej. En ensam stadsriddare i sin solkigt gula plåtspringare på hjul, som gör vad han kan och gör det hårt. Denne urbana fältskär som har svurit att inte vila förrän allt det sjuka i samhällskroppen har hamnat under skalpellen på rättvisans operationsbord. Vi vet att han finns där ute någonstans och vi vet att han gör det vi alla egentligen drömmer om att ha mod till. Han får inga utmärkelser eller hjälteomnämnanden i massmedia, men han drar sig fram. Gata för gata och skurk för skurk under sin episka långa natts färd mot en gryende ny dag.
Där och då ska rättvisan och hederligheten stå som det rykande slagfältets segrare.
Där och då ska han äntligen få vila – Taxisnutn.

I svängen fanns en bro (men gick det att fara över den?)

En hetsig lönelördag, men med skönt väder som påminner om att en vår mycket väl kan komma ifråga även i år, parerades idag skickligt av undertecknad.
Jag visste att en vagntur till centrum med stor sannolikhet skulle kunna innebära ny musik att bära hem, men fruktade naturligtvis kommersen som ger sig till känna i vartenda litet gathörn. Lockelsen var förvisso stor och jag kunde känna en viss saknad över att rota runt i vinylbackar och CD-ställ och kanske fynda nån gammal funk eller, med litet tur, en tidig Höglund-LP. Nu var goda råd duktigt dyra och jag rannsakade mig själv.
Skulle jag palla för trycket? Hade jag styrkan att kasta mig in bland folks eskapistiska helgutflykter? Kunde jag berättiga en färd med en dogmatisk (över)tro på att ändamålet helgar medlen? Kort sagt: Var jag redo?
Nej, naturligtvis inte. Redan efter en kort stund insåg jag dumdristigheten att över huvud taget göra ett försök, och med ens kunde jag ana det stora vemodet rulla in över tröskeln och vidare in i min lilla lägenhet. Men jag stretade emot med det inte så hemliga vapnet TV där masstarten i skidskytte över 12,5 km bjöd på spänning och visade att Anna-Carin Olofsson äntligen kunde hålla nerverna i schack, en session av musikinförande i iTunes (vilket jag tycker är mycket tillfredsställande att jobba med, speciellt i kombination med Gracenote CDDB som överraskade mig med en diger katalog) samt en promenad bort till den lokala bibliofillialen. Den senare resulterade i några CD-lån som åtminstone kunde släcka min omedelbara törst efter nya toner samt Dylans "Chronicles - Volume One", vilken jag inte haft tillfälle att läsa än, och "Nattens barn" av den gamla porrstjärnan Traci Lords, vars filmiska karriär fortsatte i ett annat träsk med den enda skillnaden att prefixet nu oftast istället stavades kalkon istället för porr. Ja, och så har ju gitarren varit framme lite också - ingen bluestolva men väl ett spännande plock blev resultatet.
Nu är det dags att avnjuta ett slags mellanmål som blev över efter att jag helt oväntat firade gårdagens semifinalvinst med att grädda pannkaka.
Ja, se där, det blev ju en ganska trevlig dag ändå och nu kan jag lungt luta mig tillbaka och invänta morgondagens OS-final.

(OBS! Lycka till med flytt till ny stad, Bojan! Vi har alltid Funket...)

Idrotten och den uttjatade musiken - tvillingsjälar eller den definitiva sisyfosstenen?

Under de pågående Olympiska spelen i Turin är den brittiska rockgruppen Queens gamla stadionvältare ”We Will Rock You” på god väg att bli det mest uttjatade musikstycket någonsin. Skulle detta bli en realitet de närmsta dagarna skulle gruppen inte bara gå förbi så universalt uttjatade kompositioner som Mozarts ”Für Elise” och ”Theme from The Pink Panther” av Henry Mancini, utan även sparka undan benen på sin egna slagdänga ”We are the Champions”, vilken framgångsrikt har plågat idrottspubliker vid allsköns mästerskap världen över i mer än två decennier.

(Vissa hävdar t.o.m. bestämt att låten borde ha bannlysts redan ett par månader efter att den släppts då tumult utbröt efter att fotbollslaget Dynamo Surte vunnit en lokalfinal i en gärdsgårdsserie mot annars välrenommerade IF Lilla Edet och låten spelades upprepade gånger. Detta antas ha haft avgörande betydelse för att vinnarlagets supportrar löpte amok och stormade planen på Fjäderfittans IP där man sköt av fyrverkeripjäser, kastade konfetti och stal matchbollen från det överraskade domarteamet, innan vansinnesuppbådet fortsatte till torget och skändade två bord utanför den danske entreprenören Fleming Ravens gatukök Korv på Torv. Vittnesuppgifter i polisens nedlagda (!) förundersökning talar om hur två hela special med extra gurka ska ha ”smetats ut över i princip hela bordet så det knappt gick att äta vid det sen”, medan ett annat vittne säger sig ha iakttagit flera T-skjortor med ”sådana där hårdrockargrupper som har hemliga meddelanden”. Den rapport som vakthavande befäl skrev ger oss möjlighet att se hur utredningen redan från början led av ödesdigra misstolkningar:

”Vittnet talar osammanhängande och är uppenbart skärrad över händelserna. Han har under fotbollsmatchen gjort flera iakttagelser av kassettbandspelare på Västra Stå där tillresta supportrar har skrålat för vittnet igenkänningsbara hejaramsor samt ’utomländska brölanden’ som vittnet menar saknar direkt innebörd för alla utom de som lärt sig att tyda dess hemliga meddelande. En av de senare allsångerna ska ha innehållit det engelska ordet champion. Detta styrks även av ytterligare vittnen. Observera att det alltså kan röra sig om handel eller annan slags distribution av någon form av svamp som mycket väl kan vara av haluscinogen (sic) karaktär.”

Den här rapporten tydliggör hur fel polismyndigheten tolkade vittnenas utsagor och, i kombination med en viss don’t-give-a-shit-attityd, koncentrerade sig på ett uppenbart felaktigt spår, vilket sedermera starkt bidrog till att utredningen lades ned i brist på bevis att narkotikaverksamhet hade bedrivits under själva matchen eller det efterföljande debaclet.

Men med vår utgångspunkt och alla senare liknande händelser måste vi gå vidare och fråga oss om det alltså kan ha varit ett hemligt meddelande i Queens ”We are the champions” som direkt uppmanade till attack mot gatukök och landsvägskiosker utanför storstäderna, eller t.o.m. ett slags allmän oordning? Nej, det är föga troligt. Naturligtvis kan man finna somliga textrader som i den här kontexten kan ses som uppviglande. En återkommande passus lyder exempelvis: ”We’ll keep on fighting ’til the end.” Men detta måste emellertid betraktas som alltför bristfälligt och pluralistiskt för att betydande åtgärder ska vidtas. Tilläggas kan att de som ville förbjuda låten ganska snart kunde begränsas till Köpmannaförningens avd 31, som på senare tid refererar till händelsen som ”en olycklig fadäs med harmlösa efterverkningar”.)

Den amerikanske populärkulturforskaren John Fiske ska nu i en studie undersöka hur publik, aktiva och funktionärer skapar egna meningar av ett visst antal mycket uttjatade idrottsörhängen. Fiske utgår ifrån att såväl personliga som sociokulturellt betingade preferenser har viss betydelse, men menar framför allt att han är ute efter att belägga hur olika populärkulturella uttryck kan användas i andra syften än de som premieras av samhällets hierarkier. Naturligtvis kommer Fiske att ha kontinuerlig nära kontakt med det brittiska populärkulturforskningsnästet Centre for Contemporary Cultural Studies vid universitetet i Birmingham. Där kommer inte minst den legendariske Stuart Hall leda ett forskarlag genom djupintervjuer och fältobservationer på större idrottsevenemang. Huruvida Birmingham City är inblandat i projektet är ännu oklart, men klubbens hemsida talade så sent som i januari 2006 om ”a certain amount of assistance from external agents during this season’s remaining home games”.

Exakt vad ett akademikerteam skulle kunna göra för att hjälpa City i deras spel är lika oklart och enligt vissa kritiker bör projektet, om det är sant, ses som ett desperat försök att skapa ett surr kring två av stadens främsta symboler och på så sätt uppnå högre status i den globala allmänna diskursen (jmf med Manchester där United & City länge verkat i kombination med en intensiv musikscen där bl.a. Factory Records var en tidig galjonsfigur). Kritiken menar vidare att Birmingham tror sig skapa en win/win-situation genom att spela på lokalbefolkningens provinsiella känslor, vilka de sedan förmodas ta med sig ut i såväl den fysiska som virtuella världen. Men enligt agitatorerna är det här resonemanget lika logiskt som att släcka en eld med bensin. Man menar att det endast kommer att späda på en postmodernistisk epistemologi som är en självuppfyllande profetia i det att den egentligen inte kan existera annat än i skaparnas medvetande, vilka i huvudsak närs av projektioner mellan raderna på gamla texter som sedan utvecklas till ett världsomspännande nät av påstått nya unika texter, men som i realiteten är en enda gigantisk hypertext. Summan av kardemumman blir att såväl fotbollen som forskningen misstas för att höra ihop på felaktiga grunder där riskerna för felaktig användning av data är uppenbar. Ytterst riskerar man exempelvis att ställa upp ett 4-5-1-system med släpande libero och spela på kontring, när det i själva verket är dags att gå in och föra spelet med ett 3-5-2 som kommer in mellan motståndarnas mittfält och backlinje, vilket gör att man kan möta upp, vända runt och gå på snabb skottavslutning, eller komma i djupledslöpningar på kanterna, fylla på med folk i straffområdet och söka avslut genom inlägg.

Hursomhelst verkar Fiske och britterna i dagsläget fast beslutna att genomföra projektet och vi får helt enkelt vänta och se vad det kan få för akademiska och idrottsliga konsekvenser på längre sikt. Vem vet, det kanske t.o.m. kan medföra helt nya oväntade och fantastiska sätt att se på idrott och uttjatad musik? Eller, om vi har tur, ett omfamnande av ett mer eklektiskt musikutbud på arenorna.

Veckans F.

Idag skrattar vi med den gode F. Murray Abraham! Men varför i allsindar är karln så glad och nästan fryntlig? Ja, det kan vi naturligtvis endast spekulera i, men ett rimligt antagande är att han tänker på någon av Karl Gerhards 4000 kupletter. Kan det rent av röra sig om den skandalomsusade och bannlysta "Den trojanska hästen" som nära nog grusade den svenska regeringens relationer med Tyskland under andra världskriget? Nej, antagligen inte. Det här antagandet är egentligen inte ens speciellt rimligt. Men är det ändå möjligt att F. just har sett Jazzgossen (1958), Hasse Ekmans bearbetning av Karl Gerhards liv (som visas på SVT tisd. 21/2 14.15), och funnit de delvis omarbetade kupletterna samt det intensiva spelet mellan huvudrollsinnehavarna Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson?
Kanske inte heller helt troligt. Dock är det klart att F. här visar sin soligaste sida och bjuder in oss alla till en stunds hjärtlig kontemplation som kan värma oss.

Pelé & Beckenbauer i samma person?

F. Murray Abraham kan antagligen bäst beskrivas som den kinematografiska motsvarigheten till den där tysta killen i hörnet av klassrummet som hade svaret men inte prackade på någon annan det, och som läraren stack till en guldstjärna då och då utan att för den skull utnämna honom till vare sig guldkalv eller odåga. En till synes medioker tillvaro i den breda mittfåran av universum och allting. F. Murray har dock åtskilliga gånger visat att han kan förvandla vatten till vin - åtminstone på vita duken där hans precisa och känslofyllda behandlingar av vad som förefaller vara platta kartongfigurer inte sällan resulterar i porträtteringar av såväl emotionellt som psykologiskt mångbottnade personer, vilka tyvärr alltför ofta har en perifer position i narrativet.
F. Murray känns väl av den filmseende allmogen främst igen från Brian de Palmas kanonstämplade gangsterepos Scarface (1983), där han briljerar i rollen som Omar Suarez - kokainkungen Frank Lopez högra hand som inte verkar ha helt rent knark i påsen utan faller offer för den paranoida Sosa (och dennes butler/lönnmördare Alberto The Shadow underbart minimalistiskt gestaltad av Mark Margolis), samt Milos Formans fritt tolkade biopic Amadeus (1984) där F. med rätta stjäler hela föreställningen som Antonio Salieri, vars patologiska beundrande av Mozart leder till såväl teologiska tvivel som en mera profan vendetta mot den unge kompositören. F. Murrays porträtt av Salieri, såväl som medelålders hovkompositör som anser sig hamna på dekis efter Mozarts intåg i Wien samt som den åldrade sjuklingen som stundtals deliriskt koketterar om sin relation till det musikaliska geniet, är så sammanhållet och så komplext att det närapå förtjänar en egen avhandling.

Naturligtvis har F. Murray Abraham gjort ett skitlass av andra roller i filmer av blandade framgångar, men hans intensitet och känsla för rollernas karaktär, om det så är den minsta biroll, går aldrig att ta miste på.
Därför uppmärksammar jag här och framöver denne rolltrollare som den konstnär han är, vars arbete inte kan, eller ska, mätas i filmbolagens intjänade dollars!

Här är ett semifylle-inlägg där jag visar den gode Fredde hur det här med bloggandet egentligen fungerar! Han gillar det inte riktigt men jag vill tvinga honom att starta en countryblog, vilket han inte verkar helt oäven till.

Ok, nu jävlar är det dags att ta in lite mer (och bli lite så där mjukis-skön som vi alla drömmer om till vardags)!

Slackern som kom in från kylan (på skolgården till det kaffedoftande lärarrummet)

Idag sänder vi naturligtvis tankar å gratulationer till Bojan som tar steget från studielån till avtalsenlig lärarlön. Frågan är givetvis densamma som alltid när en polare "blir" något: Hur kan han/hon vara så där...ni vet...ja, det måste nog uttryckas som vuxen? Minnen och uppfattningar om en person ställs i relation till dennes framsteg på vad som väl oftast betraktas som en karriärstege. Det borgar för vissa roliga och konstiga tankar som mynnar ut i en svårighet att föreställa sig vännen i en, för mig, totalt obekant situation.
Hur kan jag tänka mig intagsspecialisten från Funket i ett klassrum framför ett gäng kids i full diskussion om hur Kung Byxlös starka styre över Kalmarunionen påverkade regionens fortsatta framväxt, dock utan att underskatta Erik av Pommerns insatser.
Hur kan killen som valsade runt ett Hultsfred på kryckor med en fyraårig medelhavsbränna i nyllet, Trashermössa nerdragen över ögonbrynen och en helpanna Tequila i bakfickan nu sitta och snacka ungars förmåga att hantera tempus och syntax?
Naturligtvis är det egentligen inte så lustigt eftersom en person har många sidor som kommer till uttryck i olika skeden och beroende av externa omständigheter. Men jag kan inte upphöra att imponeras av mina vänners alltmer "ordnade livssituation" (jag skriver inom citationstecken eftersom det på ett sätt är bull, då arbetet inte alltid definierar personen). Jag antar att jag får anledning att återkomma till den här diskussionen, inte minst på grund av att det är intressant och roligt att reflektera över.

Men idag gläds jag med Bojan och önskar honom all lycka i framtiden - professionellt som privat som intagsmässigt!
Håll handen högt - nu jävlar ska det tas!

Gott Nytt år - Gott Nytt tema!

'Allo 'Allo!
Nu när årets säck drar ihop sig och det börjar bli dags för Albert Svanberg att så korrekt och hårt men rättvist som möjligt sammanfatta sporten som vi minns, och samtidigt som Jens Lind kokar ihop ännu ett pseudopoetiskt reportage om husvagnsrally i Toscana, så är Bloggen som gud glömde inne i slutförhandlingarna angående nästa års första stora tema. Vi kan ännu inte gå ut officiellt med några namn eller någon idiotsäker riktning, men som det ser ut kommer vi alla att stå inför ett rejält populärkulturellt taberas som torde kittla de flesta på rätt ställe. Går allt i lås blir det ett textuellt gästabud som inte skulle skämmas för sig ens under stormaktstidens frosserier. Återigen har vårt mål varit att uppmärksamma en av de där många fina skådespelarna som inte alls har fått så mycket erkännande som de borde ha haft. Egentligen är det inte själva erkännandet som är det väsentliga utan det faktum att det är dessa hantverkare som så ofta drar de tunga lassen av biroller och har mod nog att hugga i på ofta osäkra och/eller obskyra lågbudgetprojekt. De biter ihop, kavlar upp ärmarna, spottar i nävarna och hänger sig åt det de tror på - med eller utan ersättning eller respekt. Detta medan exempelvis Ben Affleck och Keanu Reeves gång efter annan "lyckas" med filmatiseringar av vedträn som klafsar runt i gödselstackar.
Nej, det är dags att sätta ner foten och säga ifrån på skarpen! Detta gör vi genom att ge de som förtjänar det en klapp i ryggen och, i den mån vi orkar bry oss, baktala, smutskasta och såga fullständigt sönder och samman de som inte har något att komma med men vägrar att inse det och istället envisas med att vräka ut sin smörja över världen. Men oftast ska vi bara noncha de senare och istället höja glaset en extra gång vid tolvslaget, och vid alla andra tillfällen då vi samlas i sus och dus, och ägna en tanke åt de som oupphörligen kämpar för att tränga igenom den fjärde väggen och skänka oss en gnutta hopp och liv. Jag hoppas att ni vill vara med oss i denna salut, att ni får ett riktigt gott 2006 och att vi ses under vår förestående piéce de résistance!

Som man bloggar får man ligga

Jaha, då var julstöket över för den här gången och det är med blandade känslor vi konstaterar att glögg, gröt och sötmandel har haft sin peak även det här nådens år 2005.
Av förra inlägget att döma var det också en god juldag i bästa tain-anda och jag experimenterade litet försiktigt med att fylleblogga, vilket ena halvan av The Unsexables hade utnämnt till att vara "det nya nu å de!". Det var kul. Dock ska det nog dröja ett tag innan ett sådant burleskt inslag ånyo tar sig ton på denna lilla digitala station. Hej på er, så länge och glöm inte att skilja på Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt (en är svensk och har oftare långt hår i kalkonfilmer än den andre som är dansk)!

Hjulet är rundare än idoten

Nu har allting kommit fram - brorsan försökte hälsa på bojjan men deb gamle drinken ratede honom! Ja, va kan man säga så häe åp en fylleblogg, d e ju kiul att de tas! Det vet jag iallafall em sxoom tycker! Fylleblogg.nu!!!!

I de levande ljusens tid fanns det en gång en eldens riddare som sjöng sig rakt in i våra hjärtan

och det var Cue. Men det var nu länge sedan vi fick njuta av hans dels sandblästrade dels honungslena stämma. Cue räddes inte Elden. Cue gjorde Elden till sin vän. Han tämjde den och lärde den att leva ett fullvärdigt liv i samklang med människor och djur - sedermera bjöd Cue Elden frukost på sängen. De hade något visst ihop som ingen eller inget skulle få förstöra och länge trodde vi väl alla att så skulle det förbli i tid och evighet. Cue brann för oss och i musikvideon till sin evergreen öppnade han sitt hjärta på vid gavel och lät Elden flamma upp till en gigantisk vårdkase som sprakade över Nordens kalla, klara himmel.

Men Cue brann, som så många före honom, för snabbt och måhända var vi inte redo för hans innerliga men samtidigt laid back attityd till såväl konsten som själva livet. Nu önskar åtminstone Bloggen som gud glömde Cue en riktigt God Jul.
Vi brinner, Cue! Vi brinner - för du satte våra hjärtan i brand!

Eternal Stopsign of the Hopeless Blogger

Ja, nu sitter vi här igen bland lutfisk, dopp i grytan och familjen Spendrups avslagna och varmt klibbiga julöl. Den enda skillnaden mot andra år är att det inte är då längre utan nu, vilket det i och för sig var då med fast inte nu längre.

Idag har det varit Lillajulafton (ja, ihopskrivning då det bör uttalas på detta sätt som ett ord) och kråset har smorts lite grann. I överensstämmelse med en sådan här uppesittarkväll tog jag just och backade om på Frestelsen samt de vita kroppkakorna. Det smakade gott och gav mig styrka att på allvar sätta igång med uppesittarbloggandet. Jag såg att The Unsexables hade uttryckt en mild förvåning och oro över att jag skulle ha övergett denna fina högtidsexklamation, men så är alltså inte fallet. Så sätt på er trällorna och släng klockorna så åker vi!

Det här bloggandet sker från min gode brors gods och i eftermiddags jagade vi räv och fasan på de omgärdande markerna. Vi hade god lycka och till kvällen kunde en präktig supé åtnjutas i det vinterbonade lusthuset. Esmeralda hade stekt en hel gris som vi tittade på innan vi for och eldade upp den framför fattigstugan, där hjonen grät blod vid denna skymf mot deras svultna, men icke längre frusna, magar. Nåväl, man kan inte få allt om man inte skövlar ett land utanför Europa, som vår gamle onkel Carruthers brukade säga.

Kärleksfulla lögner är det vi ska sprida i denna tid av ödmjukhet och matos.

För tillfället har vi inte kunnat undgå att en granne inte vill vara sämre än dem som gillar att supa till så här dan före dopparedan. Tvärtom verkar den kanaljen ha bjudit upp till ett intag som inte skäms för sig. Skämmmas för sig behöver de kanske inte göra men jag påbjuder en ursäkt för det basstinna stereoförfarandet de ägnar sig åt. Tyvärr är det inte heller någon grannlåt som strömmar igenom våra väggar utan en sörja av oldies but goldies från Svensktoppen och, får jag misstänka, diverse kompilationer med Absolute i titeln.

Julstämningen förhöjdes just ytterligare av att våra gamla vänner Svenson, Svensson hälsar på i rutan. Fotbollsromantikern och brevbäraren Gustav Svensson är å ena sidan naturligtvis så nära Sverige har kommit en egen Al Bundy, men å den andra så för hans stora hjärta honom mot Homer Simpson. Hursomhelst måste det tillstås att programmet är något så sällsynt som en bra svensk sitcom, känsligt tillyxad efter genrens alla regler.

Nu är det dags att ta å rimma lite så återkommer vi snart med sista minuten-tips för dig som inte har hunnit med riktigt allt inför denna gudsfruktiga högtid.

Åhoj-hoj, alla juleknuttar!

Ett smakprov från utlovade kapitel

KAPITEL 14

- vari problemen hopar sig och lille Lucifer springer till skogs.

Halt! Mot ett träd. Stopp! En stenmur. Mitt i skogen – men hur? Ja, ja. Hopp! Över en stubbe som inte skämdes för sig. Den hade en gång i tiden ansökt hos Statens Kulturråd om att få bli K-märkt. Såväl som stort träd som stubbe. Men ingenting kunde blidka statens bistra tjänsteman när denne beslutade sig för att det inte fanns en enda liten ynklig anledning att ens överväga att göra vare sig mäktig ek eller stolt stubbe till minnesmärke. Skit också! Byråkratiska paragrafryttare som ska hävda sig. Och mot en sjusärdeles ekkung till på köpet. Det hade nog varit annat ljud i skällan om eken hade haft referenser från tusen K-märkta ekar över hela landet. Eller också inte. Vem vet – om så hela rikets trädbestånd hade skrivit petitioner och demonstrerat så hade kanske inte tjänstemannastackarn ändrat sig ändå. Det här är något som man undrar över som medborgare. Varför kan inte alla träd, eller stubbar, som vill få bli kulturminnesmärke? Ska verkligen staten bestämma över deras val. Det lär ju ändå vara tillräckligt många träd kvar som vill bli olika slags pappersvaror, böcker och tapeter (om nu träd kan vara till nån nytta där). Å andra sidan minns vi väl alla med förskräckelse hur i stort sett hela nationens kaffefilterbestånd sinade i slutet på 1970-talet. Vild strejk bland träd: ”Vi vägrar filtreras!” löd parollen den gången. De verkade inte bry sig om att det inte ens var de per se som skulle filtreras. Medlaren från den enade pappersindustrin skickades ut i olika skogar för att lösa konflikten men han lyckades inte uppnå en överenskommelse, förutom en i praktiken meningslös klausul om alars rätt att inte behöva växa upp och rota sig vid vattendrag. Lagom till dess att folk hade vant sig vid kokkaffe med sump så hade träden tröttnat och gav nu fullständigt fan i om de blev filter eller ej. Den enade pappersindustrin smackade ljudligt när de återigen började frossa i miljontals träd och menade att befolkningen hade dem att tacka för att man nu slapp kasta sig ut på diverse loppmarknader och prylbytardagar i desperata försök att kränga kaffebryggare tillsammans med lagrat bryggkaffe i patetiska paketerbjudanden. Staten tillsatte omedelbart en snabbutredning som visade att det visserligen var av största vikt att kontrollera träden individuellt, men att man även måste fokusera på att utarbeta regelverk och handlingsplaner, eftersom en skog kan vara mycket besvärlig att hantera när man inte ser den för alla träd. Dessutom förordade utredningen en kaffefilterreserv så att folket aldrig mer skulle bli tvingade att koka sitt kaffe. Förslaget att placera detta enorma lager i Skåne, som är relativt skoglöst, godkändes av en enhällig riksdag. ”Kaffeburken” som reservbunkern kallades började byggas inom en månad och de flesta såg positivt på projektet. Men så började man vänja sig vid att utan problem kunna brygga sitt kaffe igen och den halvfärdiga ”Kaffeburken” föll i glömska hos såväl folk i allmänhet, som hos entreprenörer och byggnadsarbetare som helt enkelt glömde bort att fortsätta åka dit och bygga och satte igång med nya projekt och jobb. Innan man visste ordet av hade en vild skogsstrejk gett Skåne en mycket, mycket stor grop. Dock kunde ingen minnas vad som egentligen var syftet med denna väldiga grop, så därför lät man det bero och tänkte på annat istället. Sånt man mindes. Ett tag cirkulerade rykten om att en förmögen industrimagnat från Nieder-Sachsen hade visat intresse för det stora hålet, men ytterligare rykten sa att det rörde sig om ett rent skambud som gjorde att vem det nu var som i så fall skulle sälja knappt inte fick några pengar alls över till annat som de ville göra, vem det nu var.

UTAN BILEN STANNAR SVERIGE! Ja, till och med bilarna inledde nu en psykologisk kampanj mot staten som stod handfallna inför sådana här nya stratetgiska aktioner, iscensatta av slipade PR-konsulter, och med syfte att isolera folket från såväl staten som en egen fri vilja. Snart sagt så demonstrerade och protesterade i stort sett varenda kotte. De fick dock inte så stort genomslag eftersom alla nu hade något slags aktion för sig. Det spelade ingen roll om man var människa eller djur, natur eller maskin – göra sin röst hörd skulle man till varje pris! Men det var inte alltid som deltagarna höll sig inom sina artgrupper. Till exempel så ställde sig människorna, tillika barnviseskalderna, James och Karin främst på djurens och naturens respektive sidor. Men med sånger som ”Älgarna demonstrerar”, ”Flygarhunden från Mierlieu” samt den tydligt människofrånvända ”Den dag då skogen brann”, i vilken en grupp barn på utflykt sätter eld på en skog, stod det snabbt klart att man inte riktigt visste vilken stol man skulle sitta på utan tvärtom fjäskade runt. När den värsta proteststormen hade blåst över blev det även tydligt att duon insåg risken med att hängas ut som quislingar och man inspelade skyndsamt ett antal sånger med titlar som ”Jag vill ha vitaminer” och ”Tandborstvisan”, vilka betonade vikten av en medvetenhet om folkhälsan hos människor.

NU BLOMMAR LÖKEN! Ja, det gjorde den i alla fall hos vår gamle vän Ulf Schenkmanis så sent som i våras! Mediedrevet gick snabbt igång och snart befann sig representanter för hela den svenska medibranschen på plats i Schenkmanis kolonilott intill Gärdet i Stockholm. Schenkmanis bor själv naturligtvis i Upplands-Väsby, men ägde och brukade fortfarande den lott han köpt ”för en spottstyver”, som han själv uttryckte det i ett personporträtt publicerat i Allers 1987, av Sveriges Radio under sin tid som producent/programledare där som tog sin början i det tidiga 1960-talet. Efter att hans karriär gått in i ett nytt skede i och med de stora framgångarna med Livslust på TV förkastade Schenkmanis sina redan långt gågna planer på förväntade guldkalvar inom radion. Av dessa talades det mest om det surrealistiska sketchprogrammet And now for something completely different! i SR:s korridorer. Nästan tio år senare skulle detta tas över till England av ett gäng tokiga studenter med skojfriskt humör (studentikost?) för att utgöra stommen i ett nytt TV-program som BBC hoppades skulle ta över staffettpinnen från bl.a. Eric Sykes och Grevinnan och betjänten. Man ville dock inte tvingas att betala för de inhämtade idéerna och valde därför att ändra namnet till det tydligt framkrystade Monty Python’s Flying Circus – vilket teoretiker senare har påpekat måste ses som ett slag i ansiktet på Schenkmanis som under sin ungdoms somrar på farmor och farfar Schenkmanis lanthus i Mälardalen, år efter år brukade se en snok på vägen ner till sjön (huruvida det var Hjälmaren eller Mälaren är inte belagt och leder fortfarande till hetska debatter mellan scenkmanister och forskare över hela världen) som han under ivrigt påhejande från kusin Eva-Lotta döpte till Mynto. Schenkmanis själv säger sig inte ha varit medveten om den uppenbara stölden vid den tiden utan framhåller att han var strängt upptagen med att lära sig om åderbrock och liggsår för att fullt ut kunna gå in i rollen som programledare och ciceron i SVT:s satsning på ett magasin för sjuka och/eller gamla. Och han påstår sig än idag ”inte ha en förbannad aning om de där britterna, jag hade inget med det att göra har jag ju sagt! Nu får ni ge er, jag har aldrig sett programmet ifråga, jag har för fan knappt sett på TV de senaste trettio åren – jag har jobbat med det, det är väl mer än vad ni gör era jävlar! Jag har inte sett röken av nån royalty vare sig från England eller München, nu har jag inte tid längre! Adjö med er! Nej, sluta fråga nu, jag vet inte vad det är för något. Nu går jag härifrån! Tack och adjö!” (intervju i Söndagsöppet 4/4 2001)

Det här visade upp en helt ny sida av Schenkmanis och många uttryckte sin förvåning och bestörtning. T.ex. skrev Pierre Schori på DN Debatt: ”Jag förstår hur han känner sig samtidigt som jag inte gillar honom alls. Varken privat eller på TV.” (DN 6/4 2001)
Det här sågs dock av de flesta som ett desperat försök av Schori att komma tillbaka in i hetluften. Något som fick större genomslag och som schenkmanister hävdar direkt ledde till att SVT valde att bryta samarbetet med Schenkmanis var Janne Josefssons reportage om Shenkmanis kontakter i München, vilka han hade råkat nämna i citatet ovan. Josefsson luskade reda på att släkten Schenkmanis hade tyskt ursprung och sannolikt hade förfädrar blivit kvar i Sverige efter en affärsresa 1873 som de företog i syfte att upphandla koppar till tyska jubileumsmynt.

Skandalen var ett faktum och Schenkmanis sågs som en föredetting av branschen. En period efter brytningen med SVT kunde han ses utanför diverse galaförställningar, supéer och banketter som han enligt uppgift inte var inbjuden till, men som han strök omkring för att synas i diverse kvällstidningar och skvallerpress. En källa nära Schenkmanis sa sig ha sett honom stå framför hallspegeln iklädd frack på eftermiddagen innan P3 Guld 2002, mumlandes på vad som föreföll vara ett tacktal. Senare samma kväll gjordes iakttagelser av Schenkmanis i närheten av tillställningen och han syns mycket riktigt också i bakgrunden på ett foto i Aftonbladet som togs utanför galan där popgruppen Teddybears Sthlm recenserar damskor och lustiga hattar för tidningens fredagsbilaga.

Vad som än idag inte är utrett är de rykten som började spira ganska snart efter premiären av Monty Python’s Flying Circus om att Schenkmanis inte bara visste om utan också förhandlade med BBC om rättigheterna till And now for something completely different!. Detta skulle han ha gjort i lönndom enligt SR, som tillägger att de inte har haft någon kontakt med vare sig BBC eller England överhuvudtaget sedan den s.k. ”Sändare-fejden” 1976 då BBC Radio 1 spelade upp två utdrag ur ett specialprogram med Kalle Sändare kring julen 1975 och sedan, i sändning, sa: ”This piece of radio is a prank caller from Sweden, who is a bit of a loony I’m afraid.” Detta menade SR var fördomsfullt och generaliserande och man anklagade BBC för förtal av hela svenska folket.

Det här ger emellertid ingen förklaring till den eventuella kohandeln mellan BBC och Schenkmanis som om den har ägt rum bör ha utspelat sig under senvåren 1968. Misstankarna om ryktenas substans fick nytt liv efter intervjun i Söndagsöppet då den numera allmänt kända Schenkmanis-BBC-affären kom på tal, vilket uppenbarligen var ett känsligt ämne som retade gallfebern på huvudmannen själv. Schenkmanis som sällan ger intervjuer alls har tidigare vid upprepade tillfällen dementerat att detta skulle vara för att dölja ”nån gammal skröna som har övervintrat sedan kalla kriget” och att ”jag kan ju inte dölja nåt som inte har hänt om det inte redan har hänt, då jag skulle kunna dölja det. Men det vill jag inte.”

Det som är intressant med dessa något kryptiska uttalanden är att Schenkmanis använder sig av ”kalla kriget” för att beskriva den tid då de påstådda kontakterna med BBC och England skulle ha ägt rum. De här och fler liknande uttalanden har gett upphov till diverse konspirationsteorier, ofta utarbetade av informationskonsulter knutna till familjen Bonnier, som vid en presskonferens i november 1995 sade sig vilja ”gå till botten med det här för att få arbetsro i mediesverige, och framförallt inte missa en så uppenbar chans att nita till den där jävla Schenkmaniskuken en gång för alla.”

Snart uppdagades det dock att hela Bonniers privatutredning var ett försök att ytterligare dra Schenkmanis namn i smutsen, och som hade sin förklaring i den senares ovilja att betala sin andel i ett gemensamt reducerat stryktipssystem med joker som ska ha lämnats in stax innan första advent 1989. I ett av sina sällsynta framträdanden utanför programledarjobbet kommenterade Schenkmanis senare incidenten i en intervju med Arne Hegerfors i SVT:s lördagsunderhållning Det kommer mera. Där menade han bl.a. att ”jag betalade visst min andel, trots att vi hade en innestående vinst på 375 kronor per person” och att ”familjen Bonnier har fan blivit helt väck, jag skulle aldrig tippa med dem nuförtiden.”

Men trots att den här konspirationen kunde avskrivas kvarstod misstankar mot Schenkmanis som delaktig i Iran-Contras-skandalen. Detta eftersom han visat intresse för politiskt rävspel, bl.a. i citatet ovan där han nämner ”kalla kriget” och ”övervintrat” i samma mening, vilket fick Säpo att ”haja till” som kriminalkommissarie Bo-Inge Svartdahl uttryckte det i dokumentären Hjälp! Min man har en penis! (TV4 040903), där han talar om hur Säpo omkring 1980 listade alla som använde ord som kunde kopplas till försvarspolitik och vapenaffärer. ”Övervintrat” skulle enligt Svartdahl ha inneburit att Schenkmanis hade delaktighet i, kanske t.o.m. styrde, en politisk-militaristisk junta som hade vetskap om att efter att en atombomb fällts så kommer det en ”atomvinter”, vilket gjorde att ”övervintrat” inte kunde uteslutas från misstanke om ett kodat meddelande till medlemmar över hela landet. Schenkmanis hade ofrånkomligen en ovärdelig offentlig position som kunde nyttjas i okonstitutionell verksamhet som bl.a. kunde ha syftat till att undergräva Sveriges neutrala position i internationella militära konflikter, samt att vara allmänt besvärliga i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Säpo informerade regeringen om dessa observationer men de valde att låtsas som om det regnade (en källa som arbetade i regeringskansliet på den här tiden menar att några i regeringen t.o.m. tyckte att det hela var ”lite häftigt”. ”Nu har vi fanimej vårt eget CIA, gubbar!” ska någon ha utropat vid ett möte. Huruvida det var Thorbjörn Fälldin eller ej är dock oklart.) och när de offentliggjordes många år senare menade man från Säpos sida att det mest handlat om att ”se på hur man kunde tala vid den här tiden. Ja, just det, ja. Språkforskning var det.” Vidare sa man att det aldrig varit tal om att göra direkta ingripanden mot individer eller sammanslutningar, men att det ”kändes bra att möjligheten fanns - det tyckte både vi, försvarsmakten och regeringen.”

Schenkmanis fick aldrig någon ursäkt vare sig offentligt eller personligen och det var i den här vevan man kunde märka att han i högre utsträckning drog sig tillbaka från det offentliga livet.

Snart på Bloggen som Gud glömde...

Grattis alla Fantomenälskare!
Snart publicerar vi näm ligen delar ur en kommande roman av undertecknade ordsnickare. Romanen har av en beroende källa beskrivits som lätt absurdistisk och frågan om det överhuvudtaget är att betrakta som en roman har ställts. Nja, svarar vi då. Det skulle kunna kallas novellsamling eller kåserier, men det vore samtidigt att till för stor del knuffa in skrifterna i allt slappare genrebeteckningar som ofta har förlorat sin ursprungliga styrka i det att de hänförs till gnällgubbar och tjatmostrar, istället för till observanta flanörer och finurliga stugsittare.
Än romanen, då? Jovisst är det likadant med den och med allt annat som genrebetecknas. Dock ska vi komma ihåg att genrerna är våra vänner - egentligen. Men tyvärr blir de allt för ofta föremål för ogenomtänkta generaliseringar som säger mer om den som uttalar dem än om verket i sig. Förvisso är genren av naturen en generalisering, men för den skull behöver den ej bli en självuppfyllande profetia som lydigt håller sig till normer och konventioner. Jag vill hävda att på samma sätt som genren hjälper oss att sortera vårt vardagliga kulturella intag så ska den sträva efter att utmana och överraska. En genreöverskridning kan dessutom ofta förstärka (den ursprungliga) genredefinitionen i det att såväl upphovspersoner som publiker får tillfälle att reflektera över texten samt dess utformning.
Givetvis finns det oerhört mycket mer att säga om genre och genreteori, vilket också ska göras längre fram, men för nu så nöjer jag mig med detta ytskrapande.
Alltså ska delar av vissa kapitel snart läggas på en virtuell lit-de-parade och fler än bara de närmast sörjande ges chansen att uppleva dessa språkliga lämningar. Så än en gång:

Grattis alla Fantomenälskare!

DET LAKKAR MOT JUL

"Hej, mitt vinterland - nu är jag här!"
Ja, det ska den gode Lakke ha utbrustit när han klev in på Vasateatern i Stockholm den första advent 1987. Ulf Brunnberg, som vid den här tiden var en eftertraktad publikdragare i farser och lustspel, minns det som om det var igår:

- Nej, jag hajade ju till, va! Jag menar här kommer en erkänd skådespelare och trallar fram det där gamla örhänget! Nä, jag bara baxnade, liksom!

Tilläggas kan att Brunnberg själv inte såg sig som någon underdog i slutet av 1980-talet. Exempelvis ska han under julruschen på NK samma år ha trängt sig före i inte mindre än två köer - både på parfymavdelningen (om det inhandlades parfym till någon dam eller till Brunnberg själv är ännu oklart, dock ska man ha i åtanke att det senare är mycket troligt då han av många beskrevs som "rena rama dandyn") och på Herrkläder. Det är smärtsamt tydligt att Brunnberg vid den här tiden var berusad av framgångarna med Jönssonligan, vilket ytterligare styrks av vittnesmål utanför Hamburger Börs där han mitt i vintern sågs med en utomordentlig solariebränna, ivrigt kurtiserande.

Nåväl, huruvida Lakke var inblandad i liknande operationer är inte känt men mycket osannolikt, då Lakke alltid varit "en hyvens tjomme med båda fötterna på jorden", som Nils-Petter Sundgren uttryckte det i en krönika 1990.

Snart fortsätter vi Lakke-veckorna som är förlängda fram till jul. Vi ska försöka hålla kvar dem året ut, men lovar inget!

Ha det bra, kamrater!

Den framskjutne...

Jaha, det visste man ju att Seinfeldboxarna skulle dröja ytterligare någon vecka! Vi får väl anta att distributören inte har hunnit med att dela ut gratisexemplar till familj, vänner och bekantar än, utan måste ha några dagar till för att känna sig exklusiv.
Nåväl - den som väntar på något gott sitter ofta i klistret redan efter två groggar, som man brukar säga på östra sidan.

PÅMINNELSE!

Ni glömmer väl inte att det är Lakke Magnusson-veckor på Bloggen som gud glömde hela november? I en serie plågsamt självutlämnande kåserier gör Lakke sitt hjärta tillgängligt för alla och envar, och för detta är vi honom evigt tacksam! Lakkes konstnärsskap släktes på tok för tidigt i februari 2004 men vi glömmer honom inte i första taget och tack vare anteckningar i gamla manus, intervjuer med vänner och kollegor samt genom små kom-ihåg-lappar från diverse loger får vi en inblick i livet som (karaktärs)skådespelare i 1900-talets teater- och filmsverige.
Vem kan hålla ögonen torra när Lakke i en skakande passage beskriver sitt första möte med teatern som nyfiken förstaklassare. Detta visar sig vara upprinnelsen till en långvarig och smärtsam process mot att kunna se konsten och sig själv i vitögat. Dessa bekännelser måste beskrivas som emotionellt sprängstoff som har sin tydligaste motsvarighet i Bergmans Laterna magica när den unge Ingmar för första gången konfronteras med kinematografen.
Bloggen som gud glömde ser fram emot ett par smått magiska veckor där den svenska skådespelarkonsten skärskådas genom en av dess trognaste lakejer - allas vår Lakke.