Tattis "Favourite Game"!

Att dra ner persiennerna och smyglyssna på FUCK kan bli ett självbedrägeri, Tatts!






(förlåt, jag kunde inte låta bli.)

Var det länge sedan du stenade ett troll?

I så fall kan det vara idé att knalla iväg till närmsta arkadhall och knäppa i ett par femmor i ett av de bästa flipperspel som har tillverkats.

Inte helt oväntat så är det klassiska Williams som ligger bakom mitt absoluta favoritflipper Medieval Madness (MM) som anlände till salongerna 1997. Vem kunde egentligen ana att ett flipperspel med medeltidstema skulle kunna bli ett snillrikt bord med inte bara en mycket bra grundidé, utan även oerhört givande och underhållande uppdrag på väg mot målet - att besegra The King of Payne och hans män i Battle for the Kingdom?
Ganska många, antagligen. Framför allt eftersom designteamet bakom det kanoniserade (och överskattade enligt undertecknad) Attack From Mars även har gjort MM, men naturligtvis även tack vare att Williams hade tillverkat flipperspel i närmare ett halvsekel.

Det som gör MM till ett bord man hela tiden längtar efter att återvända till är, som så ofta gällande populärkulturella verk, dess förmåga att knyta an till oss på flera nivåer och leverera en helhetsupplevelse som bygger på delarnas inneboende potential och dess förhållande till varandra, vilket leder till en komplex sammansättning gjord av mottagaren (spelaren i det här fallet). I MM finns det exemeplvis sex uppdrag som är oerhört underhållande i sig och som ska klaras av ett antal gånnger men som också leder fram emot det slutgiltiga målet:

• Master of Trolls
• Defender of Damsels
• Patron of the Peasants
• Catapult Ace
• Joust Champion
• Castle Crusher

Utöver dessa sex sysslor så finns det naturligtvis även en hel del andra småsaker att pyssla med (multiball, stava F-I-R-E i inlanes/outlanes ett vissta antal gånger för videomode, Madness Multiball som erhålls efter att något av de sex uppdragen har klarats första gången, etc.).

Som lök på laxen är såväl ljudeffekter som röster (bl.a. Tina Fey från SNL!) mycket fint infogade i spelet och skänker en extra dimension till helhetsupplevelsen. Inte minst är de bannor man får från de olika regenterna när man river deras borgar riktigt roliga, vilket leder till att man ofta kommer på sig själv med att stå och citera ett flipperspel och det kan ju allmogen tycka lite vad den vill om...

Nåväl, nu längtar jag bara efter att få skaka om spelet lite igen. Det var alltför länge sedan sist.

Under lövhögarna den senaste brittsommarveckan har främst följande musik ljudit ikapp med vinden som viner genom de allt kalare trädkronorna utanför mina fönster.

# Yo La Tengo - I'm Not Afraid of You and
I Will Beat Your Ass [KLICK-KLACK]

# Bert Jansch - The Black Swan [KLICK-KLACK]

# The Album Leaf - Into the Blue Again [KLICK-KLACK]

# Tim Hecker - Harmony in Ultraviolet [KLICK-KLACK]

# Tristeza - En Nuestro Desafio [KLICK-KLACK]

Återfödsel

Ett nytt fejs för min blogg var antagligen behövligt för att återvinna lite känsla för den här sortens aktivitet. Jag kan verkligen rekommendera att uppdatera till Blogger beta! Bara de mycket mer användarvänliga redigeringsfunktionerna gör mödan värd. I och för sig är det ingen möda alls och även om det nu skulle vara fallet så skulle det alltså vara värt det.

På tal om betaversioner så tankade jag ner den första sådana av Mozilla Firefox 2. Den verkar helt ok även om det tydligen kunde vara lite tjurigt med de extensions man hade. Dock använder jag knappt några förutom Flashplayer och Adblock så för min del var det i princip bara att tuta å köra. Jag tror att 2:an släpps officiellt till hösten men har du inte testat Firefox så gör dig en själv en tjänst och ladda hem den på stuberten, speciellt om du sitter å sunkar me IE!! Firefox är helt gratis och senaste versionen finns på Mozillas hemsida.

Just nu väntar jag på Tortoiseboxen "A Lazarus Taxon" som innehåller tre skivor med remixer, b-sidor, etc, plus en DVD med videor och liveframträdande. Ska bli riktigt kul att få lite nygammalt från Chicagoskolans finaste! Dessutom var den CP-billig: endast 19 dollares!

Till råga på allt så är det dessutom en härlig reaspurt på Dotshop, så nu hoppas jag bara att lite CSN-klöver kan trilla in i tid för att hinna fynda!

Sagor & Swing In i skogen

Jag har fan börjat gilla skogen mer och mer.

Nu är hösten här! (I princip...)

http://www.lambchop.net/
http://www.thealbumleaf.com/

Och i år var det Cityslang som började kratta löv. Lambchop på Trädgår'n (tyvärr) den 14:e oktober!

"Good evening, sir. Can I do everything for you while you wait?"
Varför jag hade anställt denna lilla engelska var fortfarande en gåta som nu åter for genom mitt huvud samtidigt som jag passerade in genom min gedigna ekport. "Lönn!" minns jag att jag tänkte under de första två åren på mitt residens. "Lönn torde passa en sån här skön byggnad i bästa rokokostil!" Jag var förstås minst sagt pretentiös på den tiden, men vad annat kan man vänta av en liten sprätt som det flög in stekta sparvar i truten på så fort den öppnades. "Lönn är det ädlaste av oädla träslag och dessutom är det inte fult. Inte ens när en smutsig arbetarhand stryks över den!" brukade jag gå på och sucka djupt när folk i min omgivning inte tycktes vilja förstå det geniala med detta virke. En gång när jag befann mig på min sedvanliga promenad runt godsets utmarker var där en slusk som sa att han hade arbetat med trä i hela sitt, eländiga antar jag, liv och att det "minsann inte var så mycket att orda om"! Efter att jag hade häpnat en god stund piskade jag den satan med mitt ridspö som jag praktiskt nog allt som oftast bar med mig. "Tur för er, pöbelsvin, att jag inte är här i jaktaffärer med min bössa på axeln!" röt jag så läpparna fladdrade och blodet steg i ansiktet. De gånger som jag i efterhand har tänkt på det så tror jag att rösten sprack minst två gånger, vilket antagligen var anledningen till att slusken förstod vad det var för en liten dununge till friherre som han hade att göra med. Ett tu tre så hade han vänt på steken och slängt upp mig i en av de granar som min farfars far hade odlat till kungens silverbröllop. Jag satt som förstenad och undrade vad som hade hänt och jag minns att jag tänkte på döden. Snart var han i full färd med att hugga ner kungens celebra ceder (eller om det var ide eller bara en vanlig julgransjävel, jag vet inte så noga). Det tog den av arbete starke mannen ungefär femton hugg innan trädet började knaka och sedan snabbt föll till marken med mig hängande från en gren som en annan kotte. "Bah! Du eländiga troll!" bölade jag och sökte bryta mig loss från grenens alltför familjära famntag. Men det var lönlöst och jag började böna och be om en räddning från den opolerade främlingen som jag nu såg var barfota. "Jag ska inte bara köpa er nya stövlar utan även hatt, promenadkäpp och damasker!" lockade jag men möttes bara av två tysta smala ögon som plirade ner mot min risbädd. "Vafalls?! Nåväl, vi säger väl en hel kostym och ytterrock också!" Inget hände och jag sket lite i byxan. Skulle jag bli liggande här? Hur länge? Kunde någon någonsin hitta mig här? Skulle slusken vaka över omgivningen och skrämma bort eventuella räddningsförsök? Hur länge kunde jag klara mig under en gran och framför allt - hur mycket vatten kan man suga ur mossa och vilka näringsämnen innehåller egentligen kåda? Frågorna yrde runt i min arma skalle och snart svartnade det för ögonen. När jag vaknade till var det ljust men den lätta dimman talade om att det var gryning. Utan att tänka på min belägenhet vred jag mig sakta runt som för att ställa mig upp men inte förrän halva ryggen var uträtad insåg jag till stor förvåning att jag var befriad från grangrenens grepp. När jag stod och stirade på det stora trädet som för inte så länge sedan hade svajat majestätiskt emot himlen upptäckte jag att mina storstövlar var försvunna och att jag stod mitt ute i skogen i strumplästen. När jag välvde lite på fötterna och spretade med tårna som för att känna efter om mina ögon talade sanning kände jag något som skavde i strumpskaften. Jag förde sakta ner händerna och lät fingrarna krafsa runt kring anklarna. "Penningar!?" utbrast jag så högt att det ekade litet mellan träden och i ögonvrån skymtade jag en hare fara i väg som en skottspole från en rotvälta strax bredvid. Jag betraktade de prydligt ihopvikta sedlarna och till ännu större förvåning märkte jag att det stod skrivet något på en av dem. "Tänk att en sån som jag kan skriva till en sån som ni. Tänk att en sån som ni inte kan besegra en sån som mig. Tänk att en sån...v.g.v...som jag fick mig ett par stövlar till ett bra pris från en sån som ni. Tänk att en sån som ni var fångad av en sån som jag - som släppte er lös." Jag stod länge och bara läste sedeln om och om igen. Sedan började jag gå hemåt. "Aldrig mer ska jag tala om en port av lönn!" ropade jag till den susande skogen.

Livet som katt

Nu har jag redan varit i mitt sommaride i lite mer än en månad. Det är livet på en pinne. Det är som det ska vara - tror jag. För man kan ju aldrig veta riktigt säkert hur saker och ting är eller borde vara. Det var ganska länge sedan jag kände mig dragen, eller till och med tvingad av samhällets normer, att spendera tid i solen bara för att den finns där så kort tid och sätter det här landets invånares kalla huvuden i brand.
Istället lurar jag som en katt i skuggan, hel- eller halvsovande, i väntan på en svalare tillvaro och utvilad inför kvällarnas och de långa nätternas inbjudande blåa ljus. Det är lätt att inte göra något men ännu lättare att inte göra något åt att inte göra något. Lättast är det ändå att göra något.

Så därför gör jag något utan att göra för mycket och i väntan på något annat så finns det inte mycket annat att göra. Dock vet jag att det är jag själv som bär ansvaret och den som måste sitta i den beekväma fåtöljen när inkvisitionen kommer.

Något som kan gestalta det här resonemanget är gårdagskvällens allsvenska match mellan ÖIS och Kalmar FF på Gamla Ullevi, vilken jag sneakade mig in på med hjälp av ett lånat ombudskort från Svenska Spel. Det passade onekligen min korthusekonomi bättre än Örgrytes dito. FF bjöd på en strålande inledning när ÖIS spelade med öppna kort och pressade högt som tusan, vilket resulterade i en skön 3-0 ledning efter 27 minuter. ÖIS skraltiga försvarsspel måste naturligtvis delvis tillskrivas frilägesutvisningen på Dick Last efter 5 min, men med ett sådant hönshus får man det givetvis svårt att hänga kvar i högsta serien.
Andra halvlek blev som väntat ett ordentligt sömnpiller med ett bevakande FF och ett stressat ÖIS som antagligen inte bara ägnade en tanke på att man fortfarande är utan vinst i år. ÖIS fick förvisso med sig ett tröstmål efter att FF:s försvar härmat ÖIS backlinje men segern var aldrig hotad.

Det ser bra ut för höstsäsongen och på lördag är det dags att FF tar ett härligt kliv mot UEFA-cupen när man möter holländska Twente på bortaplan med ett 1-0 övertag.

Till sist måste jag säga att årets upplaga av Tour de France är en härligt öppen historia inför söndagens avslutande etapp in till Paris. Årets prestation är tveklöst danske Mikael Rasmussens enastående utbrytning över drygt 175 kilometer som ledde till seger i gårdagens alpetapp. Bergsnestorn Rasmussen kammar säkerligen hem den slutliga bergatröjan även i år medan Lance Armstrongs frånvaro i stort sett har lämnat korsdrag i sammandraget.

Ämtligen ska vi få lyssna till Kjell!
Jag kan inte bärga mig, Fredde å jag väntar naturligtvis lystet på såväl gammalt som nytt.
Maskinerna är våra vänner - men är du, MF?!

Välkommen till min filmstuga! Nå, en del TV blir det också...

Jag har gjort slag i saken och sjösatt en pinfärsk bloggarrackare som avlastar den här bloggen från allt tjat och prat om film och television! Välkommen in!

Ja! Självklart vill jag prova Film & Television
Jag förbinder mig inte till några köp men är intresserad av att bli lovad guld och gröna skogar och sedermera blåst på allt jag äger och har!

Omedelbar uppföljning

"Har man kalkon till påsk nu också, älskling? "




Den avslutande delen av En fråga om liv och död lämnade tyvärr en fadd eftersmak i sin förvandling från närgånget drama, där den stora otäcka världen knackade på hos den välmående småborgerliga familjen, till uppskruvad action, där familjefadern kavlar upp skjortärmarna för att spränga en del av den organiserade brottsligheten som polisen inte lyckats med de senaste åren. Löjeväckande stereotypt och fantasilöst blir dessvärre omdömet för denna miniserie som började lovande men som till slut körde vilse någonstans mellan förnuft och känsla.

Problematiken återfinns främst på manusnivå där Håkan Lindhé verkar ha haft svårt att bestämma sig för vad för slags film han vill göra. Slutresultatet har blivit en mycket ojämn berättelse som inte håller i tre timmar. Om du tar de sista 90 minuterna och lägger till en komprimerad version på en 20-30 minuter av den första delen som anslag, så har du en svensk kriminalfilm som det har gått tjugo på dussinet av de senaste åren.
Den taffliga dialogen är som hämtad från vilken film som helst med det ständiga vedträt Ben Affleck, och klichéerna flyger extra tätt i samtalen mellan huvudpersonen David Bendricks och polisen Leander.

Att utan vidare skicka iväg familjen, ordna så en grovt kriminell man blir skadad och hamnar på din arbetsplats på akuten för att pressa honom på information genom hot om avklippt könsorgan, arrangera sin egen död och leta rätt på en gangsterboss som förmodas vara död är inga problem för den här akutläkaren från Göteborg, som med andra ord visar sig vara Sveriges Richard Kimble. Om Lindhé inte inledningsvis hade anlagt en viss realism kunde de väl lika väl ha målat Ragnerstam grön och kallat rollen för David Banner istället.

Mot slutet av filmen har de för många logiska luckorna och det irriterande förutsägbara berättandet rivit upp så stora hål i manus att inte ens Göran Ragnerstam i huvudrollen förmår att ösa på och hålla den här skorven sjöduglig. Men utan honom så hade den här ekan som vill vara en färja aldrig ens lämnat kajen.

"Har vi förlorat äggen nu igen, älskling?" Göran Ragnerstam bär upp Håkan Lindhés miniserie En fråga om liv och död som SVT visar under påskhelgen.



Fredagskvällen bjöd på den första av två delar av kriminaldramat En fråga om liv och död, eller "pskykologiska thrillern" som TV-tablåerna och kvällstidningskrönikörerna antagligen skulle uttrycka det - hur en thriller nu skulle se ut om den inte var psykologisk? De övernitiska och ack så redundanta beskrivningarna finns överallt runtomkring oss och underbygger ett slags tabloidisering av dramatiska verk.
Nåväl, nu ska det handla om det här årets påskspektakel från SVT Drama som visade sig vara en historia som vi har hört förut. Dock inte i goda vänners lag på Ewert Ljusbergs och Margareta Kjellgrens TV-pub, men desto oftare i filmer och TV-serier från fr.a. Amerika. En snabb redovisning av konceptet känns nog därför mer än bekant: Svenne Banan lever hyfsat kärnfamiljsliv. Han hamnar i onåd hos ett gäng tjyvar och banditer. Dom hotar honom. Dom utsätter hans familj för fara. Farbror Polisen verkar först snäll men visar sig snart bara vilja få fast banditerna. Till vilket pris som helst. "Han är fan inte klok", säger Svenne Banan. "Hela samhället är fan sjukt!" Ilskan och frustrationen växer och familjelivet knakar ordentligt i fogarna. "Lika bra å ta saken i egna händer", resonerar Svenne Banan och kastar sig in i en potentiell våldsspiral.

Ja, visst är det en historia som är lika gammal som hämnden själv. Men det behöver inte betyda att det är dåligt och ointressant. Det är inget fel på återvinning så länge man inte blandar ihop innehållet i behållarna. Ty då blir det ju bara gamla vanliga sopor.
Håkan Lindhé, som står för manus och regi, kan dock sin källsortering och inte minst så lärde han antagligen ett och annat under sitt förra projekt om Norrmalmstorgsdramat, där han grävde djupt på Återvinningscentralen.
Det mest uppenbara problemet är naturligtvis att utländska förpackningar inte alltid går att få ner i det svenska systemet. Därför blir t.ex. domstolssekvensen stående där på marken mellan containrarna medan åklagarens klyscha "Får jag påminna om att du vittnar under ed!" rinner ut och klibbar fast på asfalten.
Men En fråga om liv och död undviker skickligt att hamna i händerna på Sopspioner som undertecknad genom att ha engagerat personer med ordentliga fackkunskaper, framför allt Göran Ragnerstam i huvudrollen. Han skulle själv kunna bära miniseriens tvådelade retursäck på sina axlar men får hjälp med det tunga upplyftet från en duktig ensemble. Dessutom är det ett snyggt oblekt foto med god känsla för miljöerna.

Sammanfattningsvis är En fråga om liv och död ett gott hantverk som lägger det mesta i rätt behållare. Än så länge i alla fall. När den andra och sista delen sänds 21.00 på SVT1 ikväll får vi se om de orkar köra de stora sakerna hela vägen till Miljöcentralen, och om några glödlampor, gamla mobiltelefoner och en uppladdningsbar rakapparat hamnar i den sprängfyllda soppåsen.
Skulle ni ha missat hela det här påskägget så ges en ny chans i slutet av april!

All over Gothenburg some hope and some despair

Morrissey bjöd under lördagskvällen på en fin konsert i Scandinavium där huvuddelen av materialet hämtades från pinfärska "Ringleader of the Tormentors" och succén "You are the Quarry".
Ribban sattes omedelbart högt med den makalösa inledande trojkan "First of the Gang to Die", "Still Ill" och den nya kioskvältaren "You Have Killed Me", och resten av kvällen kunde i stort sett leva upp till den nivå som detta satte. Dock blev väl publikens generella förtjusning över den klaviaturledda allsången av "Helan går" litet väl överdriven, och fick mig nästan att undra om jag hade hamnat på Frölundas semifinalspel. Nåväl, ibland når publikfrieri oanade höjder. Det var i alla fall en underhållande konsert med gamle fine Moz i högform.

Nu är det dags för ytterligare några filmtexter som jag har försökt hålla relativt korta så att man orkar läsa dem. Men det är svårt när det alltid finns så mycket att diskutera och så många ord som måste skrivas.
Den här gången bjuder jag på en blandning av tyskt och svenskt som väl knappast har skådats sedan Zara Leander brände ner till nazisterna och blev stjärna på anrika filmbolaget UFA som de hade lagt rabarber på.

Djävulens öga, Ingmar Bergman, 1960
En underbar liten historia om hur Djävulen (Stig Järrel) plågas av en vagel i ögat eftersom den unga kvinnan Britt-Marie (Bibi Andersson) på jorden är på väg att gifta sig som oskuld. För att förhindra detta potentiella segertåg för konkurrenten i himmelen sänder han Don Juan (Jarl Kulle) på uppdraget att förföra kvinnan och upprätthålla människans moraliska förfall.

En historia vars ämne vid första anblicken lätt kan te sig en smula moraliserande förvaltas oerhört väl av Bergman och den strålande ensemblen, vilket resulterar i en fryntlig kärlekskarusell runt ett nav av frågan om hur livet egentligen ska levas. Kulles gestaltning av en fördömd Don Juan på dekis i Skärselden som lever upp och får ompröva sin lättjefulla uppfattning av kärleken och erotiken är utmärkt tragikomiskt balanserad. Nils Poppe glänser som den unga kvinnans godtrogne prästfar som bjuder hem Don Juan och hans medhjälpare Pablo (fint spelad av Sture Lagerwall) och fångar en djävul i sitt skåp.

Bergman använder sig av ett episodiskt berättande där filmen delas in i akter som presenteras på ett pseudovetenskapligt sätt av Berättaren (Gunnar Björnstrand), vilken har en härligt ironisk övertro på sagans sedelärande förmåga.

Var uppmärksam på den syrliga slutsekvensen där höjdpunkten är Allan Edwalls demon med djävulskt god hörsel (jämför Max Schreck som Nosferatu!) som lyssnar sig till det lyckliga slutet!

Aguirre – Guds vrede/Aguirre: Der Zorn Gottes, Werner Herzog, 1972
Kolonialismen är grunden i flera av Herzogs filmer och det här är kanske den bästa av dem. I likhet med Fitzcarraldo (1982) utspelar sig berättelsen i Amazonas djungel där européerna drar fram utan hänsyn till indianerna och naturen som är deras hem. Men medan Fitzcarraldo porträtterar kolonialismens påtvingande av ”riktig” kultur genom en ensam mans storvulna plan om att föra den italienska operan till djungeln, så tar Aguirre sin utgångspunkt i det uppenbara erövrandet och skoningslösa skövlandet av människan och hennes omgivning.

Klaus Kinski gör sin kanske bästa rolltolkning som conquistadoren Don Lope de Aguirre som genom myteri tar ledningen över en expedition som färdas på Amazonasfloden för att finna det mytiska El Dorado och erövra dess påstådda rikedomar. Filmen tar oss allt djupare in i djungeln och Aguirres tilltagande vansinne, präglad av en megalomani som närs av förakt för medmänniskan och Gud, vilket leder till en kamp mot den goda ursprungliga naturen som slår tillbaka på inkräktarna. Aguirres självbild som den slutgiltiga härskaren över världen blir en närmast parodisk symbol för den eurocentrism som alltför ofta gör sig gällande än idag, vilket extrapoleras genom kolonisatörens arrogans över sin omgivning som till slut även blir hans undergång.

Aguirre – Guds vrede har ett närmast poetiskt men ändå omedelbart bildspråk där mäktiga panoreringar över den obesegrade naturen blandas med kamerans närgångna slingrande omkring människorna. Genom detta skapar Herzog ett berättande som skulle kunna jämföras med t.ex. Andrej Tarkovskijs suggestiva estetik i Stalker (1979). Men om den senare filmen sätter ett visst hopp till att människan kan återskapa sig själva i den sammanbrutna omgivningen som de har orsakat, så gör den förra snarare tvärtom i sin tro på naturens kraft och förmåga att besegra den moderna människans galenskap.

Den stämningsfulla musiken av krautbandet Popul Vuh – ambientpionjärerna som ofta har stått för musiken i Herzogs filmer – ger det stilla berättandet med bilden i centrum ytterligare en dimension.

Kinskis sjuka uppspärrade blick och förryckta yranden i slutet av filmen, där han ensam driver omkring på en flotte som har belägrats av en flock apor, är ett tragikomiskt crescendo av yppersta klass. Bara det är nästan anledning nog att se Aguirre – Guds vrede.

Woyzeck, Werner Herzog, 1978
Soldaten Franz Woyzeck (Klaus Kinski) deltar i ett näringsexperiment som får ödesdigra konsekvenser när hans diet av främst gröna ärtor börjar tära på verklighetsuppfattningen och driver honom mot vansinnets brant. Det här är en fint berättad undergångshistoria där mycket sägs mellan raderna och uppmanar till eftertanke om bl.a. människovärde och samhällens hierarkiska strukturer. Vi kommer nära huvudpersonen utan att riktigt få grepp om honom vilket överensstämmer med den situation som han befinner sig i och skapar ett visst fönster mot den groende galenskapen. Det här förmedlas mycket bra av ett fint kameraarbete som exempelvis innebär ett uppmärksamt betraktande av rollfigurerna som ofta dröjer sig kvar och tänjer ut de välspelade scenerna, vilket ger filmen ett makligt men effektfullt tempo. Berättandet eskalerar lite väl fort mot slutet och jag hade gärna sett att Herzog drog ut ytterligare på Woyzecks oundvikliga väg mot sammanbrott i stil med filmens generella tempo. Dock kan det tolkas som ett uttryck för hans subjektiva upplevelse av sin omvärld som ter sig mer och mer obegriplig och får okontrollerbar fart i en neråtgående spiral av sinnenas förvridna intryck. En sådan läsning gör det snabbare berättandet mer acceptabelt men kanske skulle det i så fall ha accentuerats ännu mer genom ett djupare intåg i Woyzecks huvud.

Det är en berättelse som drivs av individens allt trassligare irrfärd in i depression och ångest, och vi som tycker om Joy Division får naturligtvis en extra klump i halsen eftersom det sägs att det var Woyzeck som Ian Curtis såg på innan han tog sitt liv. Det är där tankarna hamnar i den tablå som utgör den fint lågmälda slutscenen där allt är över och stillheten råder i såväl berättelse som berättande.

Cobra Verde, Werner Herzog, 1987
Werner Herzogs och Klaus Kinskis sista samarbete är en i grunden intressant berättelse om den brasilianske 1800-talsbanditen Francisco Manoel da Silva (Kinski), alias Cobra Verde, som får anställning hos en förmögen plantageägare, gör hans döttrar gravida och därför skickas iväg på ”uppdrag” (varifrån man räknar med att han inte ska återvända) till Östafrika för att återuppta slavhandeln. Väl där lyckas Verde sätta fart på den här sortens ruljangs som större delen av övriga världen äntligen har givit upp, men bedras och utnyttjas av såväl sina uppdragsgivare i hemlandet som av lokalbefolkningen med en sinnessjuk kung i spetsen.

Som så ofta i Herzogs filmer spelar människans omgivning, och speciellt naturen, en viktig roll för såväl historien som det visuella berättandet vilket märks i foto och mise-en-scene. Tyvärr saknas dock den närvaro i relationen mellan kamera, subjekt och omgivning som brukar utmärka Herzogs filmer, vilket bl.a. Aguirre – Guds vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982) är goda exempel på. Istället får jag känslan av att både Herzog och Kinski går lite på tomgång och inte verkar riktigt engagerade – kanske var de inte tillräckligt goda ovänner för att uppbåda den energi som annars oftast finns i deras samarbeten och som skildras fint av Herzog själv i dokumentärfilmen Min bäste ovän - Klaus Kinski (Mein liebster Feind – Klaus Kinski, 1999).
Det ska emellertid sägas att jag hade oturen att se en DVD-version som var illa dubbad till engelska och i efterhand förbannade jag mig själv för att inte ha kontrollerat om det tyska ljudspåret fanns tillgängligt. Det hade inte räddat filmen men borde åtminstone ha gett dialogen ”rätt” Herzog-känsla.

När filmen kom till byn

Med början måndagen den 13:e mars inledde jag vad som skulle bli mitt återtåg till filmen. Femtimmarsversionen av Fanny och Alexander pockade på att bli sedd och jag satte mig till rätta. Dagen efter påbörjades ett hyrande av billiga filmer med ett par år på nacken i ett paketerbjudande om tio stycken åt gången. När tio dagar hade förflutit hade jag fått mig 32 filmer av högst skiftande kvalitet till livs och jag kände mig nöjd med att ha uppdaterat mig i filmens värld, även om vissa titlar var favoriter som lockade till att ses om. De senaste cirka två åren har jag nämligen sett väldigt lite film men nu fanns det verkligen ett sug efter att beröras på olika sätt och i olika riktningar av filmmediet.
Jag kommer därför nu att lägga in texter om de filmer jag rev av, vilket antagligen kommer att ta ett tag eftersom jag inte kan skriva små korta kärnfulla betraktelser som jag lovade mig själv. Det är inte några direkta recensioner utan mer diskuterande texter som reflekterar över filmerna i sig, men som även kan dras ut till att omfatta större frågor.
Här kommer ett sjok med fem filmer som bjuder på såväl hyllningar som åtminstone en fullkomlig sågning.

The Fog of War: Eleven Lessons From the Life of Robert S. McNamara, Errol Morris, USA, 2003

Dokumentärfilmsfantomen Morris tar sig an USA:s problematiska utrikes- och försvarspolitik med utgångspunkt i intervjuer med f.d. försvarsministern Robert S. McNamara som tjänstgjorde under JFK och Lyndon Johnson. Genom en biografi över McNamara presenteras det amerikanska samhället från hans uppväxt under första världskriget och depressionen, genom tjänstgöring i militären under andra världskriget fram till hans tid som försvarsminister under Kubakrisen och Vietnamkriget, under vilket han avgår efter det eskalerande missnöjet hos den amerikanska befolkningen. Men filmens diskussion pekar naturligtvis även vidare genom historien fram till dags dato. Morris använder framgångsrikt sin specialkonstruerade intervjumaskin ”Interrotron” där objektet ser intervjuarens ansikte samtidigt som han tittar rakt in i kameran och vi bjuds på ett mycket direkt tilltal där filmaren på samma gång är närvarande och frånvarande. Detta gör intervjusekvenserna till emotionella knutpunkter i filmen med publiken som potentiella frågeställare, samtidigt som de har funktionen av start och mål för den tidsperiod och/eller den specifika sakfråga som diskuteras. Filmen är nämligen indelad i kapitel som representerar 11 lektioner i utrikes-/försvarspolitik av McNamara. Morris och hans medarbetare har tagit till den stora spaden och grävt fram mycket och relevant arkivfoto som vid sidan av intervjuerna utgör stommen i filmen. Dessutom presenteras ljudupptagningar från kritiska politiska situationer med diskussioner mellan McNamara och olika beslutsfattare, fr.a. de båda presidenterna, vilka ställs i relation till det McNamara berättar idag. Filmen strävar fram mot en förståelse av vilka ödesdigra resultat som kan uppnås på grund av en mängd faktorer, inte minst tolkning av information och opinion, vilket känns igen från de senaste årens amerikanska spekulationer om massförstörelsevapen i en pinsamt öppen kombination av främst oljeintressen. Filmen når sin kulmen när frågan om McNamara kunde ha agerat annorlunda under Vietnamkriget kommer upp, vilket eventuellt kunde ha gett ett tidigare krigsslut och då också räddat många liv. McNamara förblir tyst på den punkten men antyder samtidigt att det finns personer och intressen som inte skulle uppskatta hans öppenhet i den frågan, varför den lämnas med en viss konspirationsteoretiskt bitter eftersmak.

Morris har som vanligt ett driv i sitt berättande och väjer inte för de stora och komplicerade frågorna som Kubakrisen och Vietnamkriget för med sig utan ger de istället huvudfokus, och även om han inte når ända till vägs ände (finns det ens någon i den här typen av infekterade politiska kluster?) så kantas färden av upplysande och intressanta diskussioner om ett lands problematiska syn på sig själv och omvärlden samt en mans sympatiska och kunniga reflektioner över såväl detta som sin egen del i historien.

Slutligen måste det nämnas att The Fog of War har ytterligare en huvudrollsinnehavare vid sidan av McNamara i den fantastiska musiken som är komponerad av Philip Glass. Som i tidigare samarbeten mellan Morris och Glass får musiken ta stor plats i berättandet och är en viktig, för att inte säga grundläggande, anledning till att montage av till exempel bombningar i Vietnam och toppolitikers sammanträden och medieframträdanden, som lätt kan bli ett stereotypt uppstaplande av audiovisuell skåpmat, känns nyanserade. Detta medför också att filmens problematiserande av stora frågor får en extra skjuts av den allt annat än arbiträra musiken och att publiken erbjuds vissa kontemplativa sekvenser där vi exempelvis kan tänka över det nyss sagda.

Morris är utan tvekan en av samtidens skickligaste dokumentärfilmare som vågar stå för den berättelse han driver i sina filmer samtidigt som han har en tilltro till publikens kritiska tolkningsförmåga av de argument som hans filmer presenterar, vilket inbjuder oss till resonemang istället för att mata oss med påstådda ”Sanningar” som tyvärr alltför många dokumentärfilmer ser som sin främsta uppgift.

Stolen nation/Last Party 2000, Rebecca Chaiklin & Donovan Leitch, USA, 2001

Med Phillip Seymour Hoffman (den förste Paul Giamatti) som ciceron får vi följa den amerikanska presidentvalskampanjen 2000 och det farsartade efterspelet med ogiltiga röstsedlar i Florida som gjorde att Högsta Domstolen fick avgöra valet och satte George W Bush i Vita huset. Filmen förefaller till en början vara en mer eller mindre slentrianmässig kritik mot det republikanska partiet, närbesläktad med Michael Moore till såväl form som innehåll. Men objektivet riktas även mot demokraterna och det lilla uppstickarpartiet med Ralph Nader i spetsen och har för avsikt att ställa själva systemet mot väggen. Utanför de två stora partiernas konvent demonstrerar aktivister av alla dess slag för glatta livet, och sedermera för livet överhuvudtaget när polisen dundrar på för allt vad de är värda. Den stora frågan i filmen byggs ut till att omfatta den representativa demokratin per se och vad den egentligen innebär för folket. Är det inte så att gamla pengar enkelt slår nya värderingar på fingrarna gång efter annan i detta påstådda frihetens land? Genom en dokumentär stil i cinéma vérité-tradition med filmarna som katalysatorer svarar Stolen nation ”jo, visst är det så!”. En sekvens som tydligt representerar filmens ståndpunkt är när man växelklipper mellan den nära nog frikyrkliga stämningen på demokraternas konvent och den gratiskonsert med Rage Against the Machine som arrangeras utanför där aktivister och demonstranter har samlats. Den senare stoppas av polisen med ett allmänt tumult som efterföljd medan det hurras vidare inne hos demokraterna.

Filmens narrativ grundas i Hoffmans resa på den geografiska och ideologiska kartan som väcker socialantropologen i honom, naturligtvis med avsikt att frammana densamma hos publiken. På färden får vi systemets brister förklarat för oss av en rad kända nyllen, bl.a. Noam Chomsky, Susan Sarandon, Tim Robbins, Jesse Jackson och inte helt oväntat den amerikanska statens nemesis Michael ”anti-Machiavelli” Moore. Men vår ledsagare hinner också med intervjuer med såväl hjälparbetare i samhällets och lagens utkanter, ledare för ett träningsläger för aktivister, folk på gatan och diverse förståsigpåare. Det hela rullar på i relativt upptrampade spår både vad gäller form och innehåll som inte minst nämnda Moore har tagit flera tunga steg på. Inte minst med Bowling for Columbine (2002) och Fahrenheit 9/11 (2004), men även med TV-programmet The Awful Truth (1999 - 2000) vilket antagligen bäst kan beskrivas som en blandning av Mediemagasinet och Faktum gånger tio. Filmen bygger som sagt på cinéma vérité-stilen som blommade upp i Europa på 1960-talet med Chris Marker som ofta nämnd förgrundsfigur. I USA under samma tid utvecklades direct cinema med filmare som D.A. Pennbaker, Albert och David Maysles och Frederick Wiseman i spetsen. Dessa två dokumentära estetiker har sedan dess ofta sammanblandats och inte minst har de getts delvis olika innebörd på Atlantens två sidor. Visserligen finns det likheter i t.ex. ett fritt kameraarbete och intresset för människors vardag, men samtidigt skiljer sig stilarna åt i fr.a. filmarnas relation till objekten. Medan cinéma vérité framhåller en aktiv filmare som ofta verkar framför kameran och diskuterar med objekten så är direct cinema-filmarna mer passiva och ser sig som flugor på väggarna med observation som honnörsordet framför andra.

Förutom Hoffmans roll som narrativ motor intar filmarna i Stolen nation en klart drivande position i bästa cinéma vérité-anda för att föra berättandet framåt. T.ex. har de problem med att komma in på republikanernas konvent men får reda på att de i sista minuten söker efter musikunderhållning och ringer då några kompisar i ett band för att de ska spela och på så sätt ta med sig filmarna in. Andra exempel är de sekvenser där filmarna och Hoffman framför kameran diskuterar nästa steg i filmarbetet och hur de ska gå till väga vid en intervju.

Det finns en viss charm i filmens transparenta berättande som stärker förtroendet för såväl filmarna som deras behandling av sakfrågor. Men samtidigt uppstår en slags bedräglighet där det är lätt att falla in i de tankebanor som framhålls av filmen och en risk att vi i publiken lägger våra kritiska förhållningssätt åt sidan till förmån för de ”Sanningar” om det amerikanska samhället som Stolen nation radar upp framför oss. Men om man är sugen på en stunds nedsabling av det sjuka amerikanska systemet och etablissemanget så kan man alltid suga i sig den här pastillen som varken är speciellt salt eller syrlig.

Det sjunde inseglet, Ingmar Bergman, Sverige, 1957

Ingen närmare presentation behövs av en av världens bästa filmer vars dödsångest harmonierar med en mörk humor som tillåter berättelsen att utforska människans farhågor och njutningar på ett såväl allvarligt som underhållande sätt. Att snart ett halvsekel har förflutit sedan filmens tillkomst har ingen betydelse eftersom vårt förhållningssätt till livet och döden är föremål för ständiga diskussioner och inte har något bäst före datum. Detta ges ytterligare tyngd av att berättelsen utspelar sig i ett pesthärjat medeltida Sverige där människans gudstvivel, representerat av riddaren Antonius Block (Max von Sydow) nyss hemkommen från korstågen, får vatten på sin kvarn genom den ohyggliga farsot som Döden (Bengt Ekerot) drar runt med. Men samtidigt söker andra människor lösningen i religionen vilket tar sig extrema uttryck hos flagellanterna som piskar och plågar sig själva land och rike runt, och rädslan för att somliga individer har bjudit upp Djävulen själv till en dödsdans som drar med sig död och förödelse frammanar kyrkans män till en häxjakt som obönhörligen slutar på bålet. Dikotomierna haglar över rollfigurerna och så även publiken när den eviga diskussionen om liv och död sveper in över oss utan några förutbestämda svar eller lättsmälta rättesnören.

Ekerots porträtt av Döden är sannerligen ett mästerverk i sig. En otäckt lugn bisterhet präglar honom, men det som verkligen ger Döden liv (!) är hans torra humor och en viss förkärlek för spel och lek – inte minst tydliggjort av hans schackduell med riddaren men även av det närmast gycklarmässiga uppträdandet när han sågar ner ett träd för att hämta en av skådespelarna samt känslan för tjuv och rackarspel när han uppträder i biktbåset och lurar rustningen av riddaren så att denne avslöjar sin taktik i schackspelet. Gunnar Björnstrand är som vanligt lysande i rollen som riddarens väpnare Jöns, vilken har en härlig skit-samma-attityd mot såväl människor som livet och döden samtidigt som han inte är främmande för att sträcka ut en hjälpande hand till den hunsade lilla människan i nöd. Även von Sydows riddare är fantastisk i sitt tvivel och sin trötthet på både sig själv och livet, vars dystra sinne återspeglas av det omgivande kaotiska samhället. Men för en kort stund får han en smakbit av lyckan och friden i form av nyplockade smultron och mjölk i sällskap med skådespelarfamiljen, fint spelade av Nils Poppe och Bibi Andersson, som blir representanter för människans hopp och livsglädje i världen vare sig den är ond eller god.

Det bitterljuva slutet där några i sällskapet klarar livhanken medan andra måste följa Döden på en sista vandring är helt i linje med filmens övergripande känsla, vilken för övrigt inte alls domineras av det blytunga allvar och svårmod som ofta påskins, utan mer en tolkningsvänlig betraktelse över livet och döden i en underhållande skepnad. Det bör alltså inte vara Det sjunde inseglet som Monica Törnell åsyftade när hon sjöng Ted Ströms strof ”det är då det stora vemodet rullar in”. Någon som däremot sjöng om filmen på ett mycket direkt sätt var Scott Walker som piskar upp en dystopisk men ändå förtröstansfull stämning inte olik den i filmen när han berättar dess historia i ”The Seventh Seal” på Scott 4 från 1969.

Myglaren, Jan Myrdal & Rune Hassner, Sverige, 1966

En dramadokumentär som sätter blåslampan i arslet på 1960-talets svenska beslutsfattare och oblygt spekulerar i vilka konsekvenserna blir för samhället när makthungriga karriärister spelar Monopol med den offentliga sektorn. Huvudpersonen Myglaren (Christer Strömholm) äter flerrättersluncher med näringslivet och galopperar upp för samhällsstegen i sin strävan efter att grunda och basa över ”Trivselinstitutet”, som han propagerar för eftersom trivseln, d.v.s. viljan att okritiskt rätta in sig i produktionsledet, hos Sveriges och egentligen hela världens befolkning är körd i botten.

Myrdal och Hassner presenterar en underhållande satir över det svenska samhällsbygget och myglarna som utnyttjar systemet, och trots att det är 40 år sedan filmens tillkomst så känns tematiken inte speciellt främmande i dagens Sverige. Privat välgång för vissa individer på bekostnad av det kollektiva samhällets förmåga och vilja att ta hand om sina medborgare är något som antagligen alltid kommer att behöva diskuteras.

Filmtekniskt lämnar Myglaren en del att önska i exempelvis kamera- och ljudarbete och somliga sekvenser är lite väl segdragna. Men samtidigt skapas en estetik som pendlar mellan dokumentär och diskbänksrealism, eller snarare gästabudsrealism med tanke på Myglarens ständiga frossande, som till stor del bär fram filmens genuint angelägna känsla av att något sjukt pågick/fortgår i det svenska samhället. Dessutom är Strömholm, som egentligen är fotograf till yrket, snudd på lysande som den självgode Myglaren och ger honom en förbluffande subtilt lismande karaktär, vilken inte minst märks i den välskrivna dialogen som ändå är mycket fritt framförd.

Myglaren skapade en stor debatt i svenska medier som dock var mer filmpolitiskt än samhällspolitiskt engagerad. Detta eftersom Myglaren först hade visats i Sveriges Television (vilket gör den till den första TV-filmen i Sverige) och inte haft en regelrätt biografpremiär, vilket inte berättigade till något efterhandsstöd enligt Svenska Filminstitutet med Harry Schein i spetsen. Myrdal och Hassner tog då fram en kopia för biografvisning och hade premiär men nekades ändå stöd, något som medförde en hätsk debatt över filmavtalet och Filminstitutets schablonmässiga regleringar. Beslutet om huruvida Myglaren var berättigad till stöd valsade runt länge och väl på olika nivåer och om jag har förstått saken rätt så vidhöll Filminstitutet sedermera sitt första beslut om att inte ge filmen något stöd.

Myglaren är en intressant samhällskritik som ger en viss bild av 1960-talets Sverige men som också kan appliceras på dagens samhälle. Där stryker Myglarens avkommor antagligen inte omkring i offentlighetens mörka korridorer med skumma avtal, utan bedriver troligen sin jakt på personlig vinning i fullt dagsljus runt demokratins sammanträdesbord som slumpas bort till högstbjudande.

Halva sanningen, Lars Johansson, Sverige, 2005

Endast de riktigt inbitna kalkonentusiasterna göre sig besvär med den här oredda fjäderfäsoppan. Det är en traditionell hemvändarhistoria där mannen som närmar sig medelåldern åker till en klassträff i hemorten i ett desperat försök att återfå sin ungdomskärlek innan hon gifter sig. Genrebunden är bara förnamnet när såväl textuella som visuella klyschor och floskler staplas om vartannat tills man inte vet om man ska skratta eller gråta eller bli förbannad för att det är en så fantasilös historia som är dåligt spelad och uselt berättad. Filmen är en enda stor longör som både vill vara en romantisk komedi och en allvarsam betraktelse över hur livet är och hur det kunde ha varit, men som bara lyckas med att vara pinsamt förutsägbar och skrattretande hobbyfilosofisk.

I småstaden dit huvudpersonen Eskil (Steve Kratz) återvänder tror alla att han är läkare medan han i själva verket är bagagestuvare på Arlanda efter att ha hoppat av medicinstudierna. Detta missförstånd bäddar naturligtvis för förvecklingar och fnurror på hans relationer med den gamla kärleken Lena (Martina Haag), den bäste barndomsvännen Juppe (Leif Lindh) som blivit kvar samt med fadern (Hans Wigren). Men detta kan verkligen inte bära en hel film vilket Johansson, som även har skrivit manus, verkar ha hoppats på. Filmen greppar förgäves efter tragikomiska halmstrån i allt från barndomsvännens rädsla för att ha orsakat sin sons CP-skada genom att ha tappat honom som liten, vilket han berättar om för första gången i det obligatoriska försoningssamtalet med huvudpersonen där de öppnar sina hjärtan på vid gavel (men där det tyvärr är lika dött som i filmmakarnas kreativa ådror), till den ensamme viljelöse och sjukt godtrogne fadern som hamnar på sjukhus, där huvudpersonen tror att han har dött och naturligtvis gråtande biktar sin livslögn för liket under täcket medan fadern står bakom honom (en sekvens som är lika subtilt berättad som ett calypsoband på en begraving).

Halva sanningen, vilket anspelar på huvudpersonens mytomaniska släktdrag, är ett rejält lågvattenmärke för svensk film. Detta gör att den åtminstone lyckas väcka någon känsla i mig, även om det är en gråtmild förfäran över den kalla grådassigt ointressanta och oinspirerade stereotypa vind som alltför ofta viner över den svenska långfilmen.

Ett nytt dygn har börjat - till en viss agents förtret

Så var det ånyo dags att följa amerikas Carl Hamilton (vad är Coq Rouge för täcknamn, förresten?) Jack Bauer i hans kamp mot terrorister och klockor. Den här gången är det Bauers gamla vapenbroder ex-president David Palmer som har bragts om livet av en lönnmördare som dessutom passar på att spränga två andra CTU-agenter som vet att Bauer är i livet (minns förra säsongsavslutningen där agenthjälten traskar iväg i solnedgången efter att ha iscensatt sin egen död). Det hela är naturligtvis planlagt för att Bauer ska bli syndabocken som myndigheterna bränner iväg efter, med den okarismatiskt nonchalanta president Charles Logan i spetsen, medan terroristerna kan jobba ostört med schemalagda kafferaster och allt därtill.

Nu är ju dessvärre det här inlägget lite försenat och det har hunnit gå ett par timmar till i 24:s fabulatid, men varför gråta över spild mjölk när man kan se på TV?

Nå! Programmet verkar till mångt och mycket harva på i tidigare års hjulspår, vilket jag ändå kan förstå eftersom man har ett starkt konceptualiserat narrativ som för med sig såväl potentiell stagnation som utvecklingsmöjligheter. Visst känns det som att man vill säga "nu igen" och "det är ju samma saker som händer hela tiden"? Jag ska erkänna att jag var på god väg att låta sådana här klyschor rulla över mina läppar, men i sista stund slog eftertanken till och jag fick bita mig i tungan. TV-mediets, och dess flesta genrers, generella konformitet bjuder onekligen in till den här typen av förutfattade meningar, och relativt ofta ligger det oroväckande mycket i dem. Samtidigt måste vi naturligtvis ta hänsyn till kontexter såväl inom som utom mediet ifråga. Hur många sitcoms utspelar sig inte i ett amerikanskt medelklasshem med kärnfamiljen, eller varitioner av denna, i centrum? TV-mediets genresystem underbygger naturligtvis dessa former, samtidigt som såväl annonsörer som publiker är säkra på vad de får och kan agera därefter.
Alltså är 24 inte något undantag i televisionssystemet. Även om programmet har utvecklat en delvis egen berättarstil faller man inom ramarna för en text som bygger på publikernas genrekunskap och förförståelser av populärkulturella uttryck. Inte minst i sina presentationer av rollfigurer och miljöer som oftast är stereotypa och innebär att berättelsen i sig inte sticker ut hakan speciellt långt, om alls överhuvudtaget.
Slutligen tycker jag att 24 har vissa intressanta narrativa och formmässiga grepp som gör programmet sevärt, samtidigt är det en relativt stereotyp text som drar sitt strå till televisionens konforma stack.
Men vafan, det är ju ganska spännande ibland så jag kollar nog lite på ytterligare en säsong.

Taxisnutn - den senmoderna stadens Atlas

Taxisnutn kör för det mesta runt på Philadelphias gator i sin gula taxibil. Han har ett dystert sinne och en bister uppsyn. Taxisnutn är trött på livets orättvisor och samhällets hårdhet som har kommit att bli ett ideal för alltför många, utan att de egentligen vet varför. Bara att det skapar en till synes god livsstandard på bekostnad av vanligt sunt bondförnuft och en viss anständighet, vilket Taxisnutn menar är rimligt att förvänta sig av ett så kallat civiliserat samhälle.

Att öppna dörren till Taxisnutns droska är att glänta på porten till en god och sann moraluppfattning, känna hur den förlorade stadens odygd stängs ute och om än bara för en kort resa få möta en själ som inte har gett upp kampen mot kriminalitet, korruption och allmänt förfall. ”Här är en jävel som fortfarande bryr sig och som ni aldrig får!”, tycks hans vakande blick skrika under de tunga ögonlocken som aldrig vill sluta sig helt för att ge lite vila och ro åt det grubblande huvudet de sitter på.

Taxisnutn är utbränd. Taxisnutn är syrak. Taxisnutn är en kringflackande krutdurk redo att explodera. Men ett starkt rättspatos är inget som premieras av Taxisnutns omgivning, vilket han ständigt blir påmind om av de juridiska trångmålen som oupphörligen faller rakt ned i knät på honom vecka efter vecka. Hur ska han orka? Hur kan en enda man göra någon skillnad i en värld som sedan länge är mer än bara galen? Hur kan han uthärda att köra igenom skiten och samtidigt klara av sitt personliga helvete?

Taxisnutn är ingen Travis Bickle. Taxisnutn lider inte av psykos, och han har inga direkt uppenbara psykosomatiska besvär. Men kan en människa verkligen stå upp så oförtröttligt mot koncentrerad ondska och en allmän jävlighet som verkar ha blivit legio? Utan att fälla tårar. Utan att gå bärsärkargång. Utan att förlora sin tro på att det goda en gång ska segra. Taxisnutn kan. Han har förlorat sina polisära befogenheter men vägrar att vända orättvisa och brottslighet ryggen. Med det lilla uns av tilltro till mänskligheten som han har kvar gör han vad han kan för att släppa in en liten strimma solsken i de olyckliga liv som korsar hans väg. De få vänner Taxisnutn har kvar inom kåren ger honom den hjälp de kan, även om det ofta innebär att deras egna karriärer sätts på spel. Taxisnutn känner sig tacksam för det. I den mån sådana känslor kan ge sig tillkänna i hans bittra vardag. Ty Taxisnutn har polisarbetet ingraverat i själen. Det är hans öde, hans Waterloo. Att vinningslöst offra sig för att upprätthålla de urholkade grundvalar som samhället numera vilar på är större än livet självt för Taxisnutn – det är en personlig Golgata hans gula droska rullar fram på dag och natt i ur och skur. Han vet så väl att han antagligen aldrig kommer att kunna lappa ihop sitt sargade snutliv, allra minst nu när det har växt ihop med ett taxiliv och blivit till ett skräckinjagande inferno där det är omöjligt att säga var den ena slutar och det andra tar vid. Kort sagt ett Taxisnutnliv.

Ändå känns det tryggt. Tryggt för oss som sitter i våra hem och ser ut på de regntunga skyarna och de dunkla gatorna där gatubelysningens ljus sveps in i en tjock dimma, att veta att det någonstans därute finns någon som inte har slutat bry sig. Någon som vägrar att lägga i backen på uppmaning av dem som sitter på maktmedlen, vara de lagliga eller ej. En ensam stadsriddare i sin solkigt gula plåtspringare på hjul, som gör vad han kan och gör det hårt. Denne urbana fältskär som har svurit att inte vila förrän allt det sjuka i samhällskroppen har hamnat under skalpellen på rättvisans operationsbord. Vi vet att han finns där ute någonstans och vi vet att han gör det vi alla egentligen drömmer om att ha mod till. Han får inga utmärkelser eller hjälteomnämnanden i massmedia, men han drar sig fram. Gata för gata och skurk för skurk under sin episka långa natts färd mot en gryende ny dag.
Där och då ska rättvisan och hederligheten stå som det rykande slagfältets segrare.
Där och då ska han äntligen få vila – Taxisnutn.

I svängen fanns en bro (men gick det att fara över den?)

En hetsig lönelördag, men med skönt väder som påminner om att en vår mycket väl kan komma ifråga även i år, parerades idag skickligt av undertecknad.
Jag visste att en vagntur till centrum med stor sannolikhet skulle kunna innebära ny musik att bära hem, men fruktade naturligtvis kommersen som ger sig till känna i vartenda litet gathörn. Lockelsen var förvisso stor och jag kunde känna en viss saknad över att rota runt i vinylbackar och CD-ställ och kanske fynda nån gammal funk eller, med litet tur, en tidig Höglund-LP. Nu var goda råd duktigt dyra och jag rannsakade mig själv.
Skulle jag palla för trycket? Hade jag styrkan att kasta mig in bland folks eskapistiska helgutflykter? Kunde jag berättiga en färd med en dogmatisk (över)tro på att ändamålet helgar medlen? Kort sagt: Var jag redo?
Nej, naturligtvis inte. Redan efter en kort stund insåg jag dumdristigheten att över huvud taget göra ett försök, och med ens kunde jag ana det stora vemodet rulla in över tröskeln och vidare in i min lilla lägenhet. Men jag stretade emot med det inte så hemliga vapnet TV där masstarten i skidskytte över 12,5 km bjöd på spänning och visade att Anna-Carin Olofsson äntligen kunde hålla nerverna i schack, en session av musikinförande i iTunes (vilket jag tycker är mycket tillfredsställande att jobba med, speciellt i kombination med Gracenote CDDB som överraskade mig med en diger katalog) samt en promenad bort till den lokala bibliofillialen. Den senare resulterade i några CD-lån som åtminstone kunde släcka min omedelbara törst efter nya toner samt Dylans "Chronicles - Volume One", vilken jag inte haft tillfälle att läsa än, och "Nattens barn" av den gamla porrstjärnan Traci Lords, vars filmiska karriär fortsatte i ett annat träsk med den enda skillnaden att prefixet nu oftast istället stavades kalkon istället för porr. Ja, och så har ju gitarren varit framme lite också - ingen bluestolva men väl ett spännande plock blev resultatet.
Nu är det dags att avnjuta ett slags mellanmål som blev över efter att jag helt oväntat firade gårdagens semifinalvinst med att grädda pannkaka.
Ja, se där, det blev ju en ganska trevlig dag ändå och nu kan jag lungt luta mig tillbaka och invänta morgondagens OS-final.

(OBS! Lycka till med flytt till ny stad, Bojan! Vi har alltid Funket...)

Idrotten och den uttjatade musiken - tvillingsjälar eller den definitiva sisyfosstenen?

Under de pågående Olympiska spelen i Turin är den brittiska rockgruppen Queens gamla stadionvältare ”We Will Rock You” på god väg att bli det mest uttjatade musikstycket någonsin. Skulle detta bli en realitet de närmsta dagarna skulle gruppen inte bara gå förbi så universalt uttjatade kompositioner som Mozarts ”Für Elise” och ”Theme from The Pink Panther” av Henry Mancini, utan även sparka undan benen på sin egna slagdänga ”We are the Champions”, vilken framgångsrikt har plågat idrottspubliker vid allsköns mästerskap världen över i mer än två decennier.

(Vissa hävdar t.o.m. bestämt att låten borde ha bannlysts redan ett par månader efter att den släppts då tumult utbröt efter att fotbollslaget Dynamo Surte vunnit en lokalfinal i en gärdsgårdsserie mot annars välrenommerade IF Lilla Edet och låten spelades upprepade gånger. Detta antas ha haft avgörande betydelse för att vinnarlagets supportrar löpte amok och stormade planen på Fjäderfittans IP där man sköt av fyrverkeripjäser, kastade konfetti och stal matchbollen från det överraskade domarteamet, innan vansinnesuppbådet fortsatte till torget och skändade två bord utanför den danske entreprenören Fleming Ravens gatukök Korv på Torv. Vittnesuppgifter i polisens nedlagda (!) förundersökning talar om hur två hela special med extra gurka ska ha ”smetats ut över i princip hela bordet så det knappt gick att äta vid det sen”, medan ett annat vittne säger sig ha iakttagit flera T-skjortor med ”sådana där hårdrockargrupper som har hemliga meddelanden”. Den rapport som vakthavande befäl skrev ger oss möjlighet att se hur utredningen redan från början led av ödesdigra misstolkningar:

”Vittnet talar osammanhängande och är uppenbart skärrad över händelserna. Han har under fotbollsmatchen gjort flera iakttagelser av kassettbandspelare på Västra Stå där tillresta supportrar har skrålat för vittnet igenkänningsbara hejaramsor samt ’utomländska brölanden’ som vittnet menar saknar direkt innebörd för alla utom de som lärt sig att tyda dess hemliga meddelande. En av de senare allsångerna ska ha innehållit det engelska ordet champion. Detta styrks även av ytterligare vittnen. Observera att det alltså kan röra sig om handel eller annan slags distribution av någon form av svamp som mycket väl kan vara av haluscinogen (sic) karaktär.”

Den här rapporten tydliggör hur fel polismyndigheten tolkade vittnenas utsagor och, i kombination med en viss don’t-give-a-shit-attityd, koncentrerade sig på ett uppenbart felaktigt spår, vilket sedermera starkt bidrog till att utredningen lades ned i brist på bevis att narkotikaverksamhet hade bedrivits under själva matchen eller det efterföljande debaclet.

Men med vår utgångspunkt och alla senare liknande händelser måste vi gå vidare och fråga oss om det alltså kan ha varit ett hemligt meddelande i Queens ”We are the champions” som direkt uppmanade till attack mot gatukök och landsvägskiosker utanför storstäderna, eller t.o.m. ett slags allmän oordning? Nej, det är föga troligt. Naturligtvis kan man finna somliga textrader som i den här kontexten kan ses som uppviglande. En återkommande passus lyder exempelvis: ”We’ll keep on fighting ’til the end.” Men detta måste emellertid betraktas som alltför bristfälligt och pluralistiskt för att betydande åtgärder ska vidtas. Tilläggas kan att de som ville förbjuda låten ganska snart kunde begränsas till Köpmannaförningens avd 31, som på senare tid refererar till händelsen som ”en olycklig fadäs med harmlösa efterverkningar”.)

Den amerikanske populärkulturforskaren John Fiske ska nu i en studie undersöka hur publik, aktiva och funktionärer skapar egna meningar av ett visst antal mycket uttjatade idrottsörhängen. Fiske utgår ifrån att såväl personliga som sociokulturellt betingade preferenser har viss betydelse, men menar framför allt att han är ute efter att belägga hur olika populärkulturella uttryck kan användas i andra syften än de som premieras av samhällets hierarkier. Naturligtvis kommer Fiske att ha kontinuerlig nära kontakt med det brittiska populärkulturforskningsnästet Centre for Contemporary Cultural Studies vid universitetet i Birmingham. Där kommer inte minst den legendariske Stuart Hall leda ett forskarlag genom djupintervjuer och fältobservationer på större idrottsevenemang. Huruvida Birmingham City är inblandat i projektet är ännu oklart, men klubbens hemsida talade så sent som i januari 2006 om ”a certain amount of assistance from external agents during this season’s remaining home games”.

Exakt vad ett akademikerteam skulle kunna göra för att hjälpa City i deras spel är lika oklart och enligt vissa kritiker bör projektet, om det är sant, ses som ett desperat försök att skapa ett surr kring två av stadens främsta symboler och på så sätt uppnå högre status i den globala allmänna diskursen (jmf med Manchester där United & City länge verkat i kombination med en intensiv musikscen där bl.a. Factory Records var en tidig galjonsfigur). Kritiken menar vidare att Birmingham tror sig skapa en win/win-situation genom att spela på lokalbefolkningens provinsiella känslor, vilka de sedan förmodas ta med sig ut i såväl den fysiska som virtuella världen. Men enligt agitatorerna är det här resonemanget lika logiskt som att släcka en eld med bensin. Man menar att det endast kommer att späda på en postmodernistisk epistemologi som är en självuppfyllande profetia i det att den egentligen inte kan existera annat än i skaparnas medvetande, vilka i huvudsak närs av projektioner mellan raderna på gamla texter som sedan utvecklas till ett världsomspännande nät av påstått nya unika texter, men som i realiteten är en enda gigantisk hypertext. Summan av kardemumman blir att såväl fotbollen som forskningen misstas för att höra ihop på felaktiga grunder där riskerna för felaktig användning av data är uppenbar. Ytterst riskerar man exempelvis att ställa upp ett 4-5-1-system med släpande libero och spela på kontring, när det i själva verket är dags att gå in och föra spelet med ett 3-5-2 som kommer in mellan motståndarnas mittfält och backlinje, vilket gör att man kan möta upp, vända runt och gå på snabb skottavslutning, eller komma i djupledslöpningar på kanterna, fylla på med folk i straffområdet och söka avslut genom inlägg.

Hursomhelst verkar Fiske och britterna i dagsläget fast beslutna att genomföra projektet och vi får helt enkelt vänta och se vad det kan få för akademiska och idrottsliga konsekvenser på längre sikt. Vem vet, det kanske t.o.m. kan medföra helt nya oväntade och fantastiska sätt att se på idrott och uttjatad musik? Eller, om vi har tur, ett omfamnande av ett mer eklektiskt musikutbud på arenorna.

Veckans F.

Idag skrattar vi med den gode F. Murray Abraham! Men varför i allsindar är karln så glad och nästan fryntlig? Ja, det kan vi naturligtvis endast spekulera i, men ett rimligt antagande är att han tänker på någon av Karl Gerhards 4000 kupletter. Kan det rent av röra sig om den skandalomsusade och bannlysta "Den trojanska hästen" som nära nog grusade den svenska regeringens relationer med Tyskland under andra världskriget? Nej, antagligen inte. Det här antagandet är egentligen inte ens speciellt rimligt. Men är det ändå möjligt att F. just har sett Jazzgossen (1958), Hasse Ekmans bearbetning av Karl Gerhards liv (som visas på SVT tisd. 21/2 14.15), och funnit de delvis omarbetade kupletterna samt det intensiva spelet mellan huvudrollsinnehavarna Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson?
Kanske inte heller helt troligt. Dock är det klart att F. här visar sin soligaste sida och bjuder in oss alla till en stunds hjärtlig kontemplation som kan värma oss.

Pelé & Beckenbauer i samma person?

F. Murray Abraham kan antagligen bäst beskrivas som den kinematografiska motsvarigheten till den där tysta killen i hörnet av klassrummet som hade svaret men inte prackade på någon annan det, och som läraren stack till en guldstjärna då och då utan att för den skull utnämna honom till vare sig guldkalv eller odåga. En till synes medioker tillvaro i den breda mittfåran av universum och allting. F. Murray har dock åtskilliga gånger visat att han kan förvandla vatten till vin - åtminstone på vita duken där hans precisa och känslofyllda behandlingar av vad som förefaller vara platta kartongfigurer inte sällan resulterar i porträtteringar av såväl emotionellt som psykologiskt mångbottnade personer, vilka tyvärr alltför ofta har en perifer position i narrativet.
F. Murray känns väl av den filmseende allmogen främst igen från Brian de Palmas kanonstämplade gangsterepos Scarface (1983), där han briljerar i rollen som Omar Suarez - kokainkungen Frank Lopez högra hand som inte verkar ha helt rent knark i påsen utan faller offer för den paranoida Sosa (och dennes butler/lönnmördare Alberto The Shadow underbart minimalistiskt gestaltad av Mark Margolis), samt Milos Formans fritt tolkade biopic Amadeus (1984) där F. med rätta stjäler hela föreställningen som Antonio Salieri, vars patologiska beundrande av Mozart leder till såväl teologiska tvivel som en mera profan vendetta mot den unge kompositören. F. Murrays porträtt av Salieri, såväl som medelålders hovkompositör som anser sig hamna på dekis efter Mozarts intåg i Wien samt som den åldrade sjuklingen som stundtals deliriskt koketterar om sin relation till det musikaliska geniet, är så sammanhållet och så komplext att det närapå förtjänar en egen avhandling.

Naturligtvis har F. Murray Abraham gjort ett skitlass av andra roller i filmer av blandade framgångar, men hans intensitet och känsla för rollernas karaktär, om det så är den minsta biroll, går aldrig att ta miste på.
Därför uppmärksammar jag här och framöver denne rolltrollare som den konstnär han är, vars arbete inte kan, eller ska, mätas i filmbolagens intjänade dollars!