Några exempel på vad som snurrar runt därhemma om dagarna och nätterna

Tjikago och folket

Funeral Dirge Ov Thee Crowe King med Cloud Temple är en mycket fin gitarr-och-sångskiva med vissa ambienta inslag av konstnären och musikern John Miller från Chicago. Om jag inte förstått saken helt fel ska han även dölja sig bakom Black Moss som sysslar med aningen mörkare ambient. (Den högintressanta "Den uendelig skog" från förra året är ett synnerligen spännande alster bestående av två spår där endast distpedal och en trasig förstärkare används. Tyvärr är den tydligen gravt limiterad till 25 ex, så då är det tur att det finns internet.) Dessutom sköter han spakarna på etiketten Bickering Bray som gett ut en dubbel 3" cd-R med Cloud Temple, vilken jag tyvärr inte har hört.


Och Häpna klöser mig som vanligt där det kliar:















Marcus Schmickler with Hayden Chisholm - Amazing Daze

Nu känns allt bara tomt och lite fult. Men fint runtomkring.

Freddes 30-årsfest var mycket rolig och allt fortlöpte enligt planen, d.v.s. att man blev mycket glad framåt kvällen (det sista jag minns är att Fidde räcker över gitarren och ber mig spela lite Höglund - dock är jag vid det laget på tok för packad och får snart ge upp).

Men efter ungefär en och en halv vecka med många händelser- förutom 30-årskalabaliken i Biskopsgården har jag varit i Prag, gjort om hemma och varit förkyld - har vardagen nu blivit en pina (igen) och jag kan knappt göra nånting. Ytterst illa vald tidpunkt med en magisteruppsats som hugger i hälarna dag efter dag och det faktum att det snart är slut med pluggandet vilket innebär att den bistra verkligheten griper tag i en hux-flux. Nåväl, är det inte det ena så är det det andra som han sa. Man får väl se vad som händer och hur det gör så.

Upp till fest emot kvalen

Ja, vid det här laget har det väl inte undgått någon att Fred (a.k.a. Fidde) fyller gubbe om några dagar och har bjudit in till tabberas för att salutera denna begivenhet! Jag var tvungen att hissa en flagga för den preparerade kartan som jubilaren själv har ordnat till i Paint och sänt ut! Framför allt fick det mig att inse att det fotoshoppas för mycket och paintas på tok för lite!!
















Och nu ett smakprov på hur det kan komma att se ut bland groggar, svängande ben och hurrarop på lördag:

Sometimes They Come Back

Den här gången är det dags för den gode Cohens gamla fina tre första skivor att i moderna ordalag få en makeover och draperas i nytt ljud (vilket det vanligen stoltseras med genom teknisk mumbojumbo - gärna genom en sticker på framsidan). Naturligtvis har man också gjort den obligatoriska källarstädningen och hittat några alster att slänga in som extraspår. Detta brukar ju som ni vet allt som oftast resultera i demoversioner (vilka inte sällan förefaller vara inspelade på en klockradio), alternativa versioner som kan vara allt från demoversioner till riktigt bra arrangemang av utgivna låtar, samt det klassiska sol-och-vårar-knepet med s.k. "outtakes" som i allmänhet innebär att vi får höra misslyckade och avbrutna tagningar - det bästa är om musikerna här också tjatar lite så där kärvänligt med varandra som bara musiker i en studio kan, eller något ovanligare tjurar ihop helt och hållet (jmf Blixa under en inspelning med The Bad Seeds: "There's NO guitar in the HEADPHONES!!").

En fjärde kategori av bonusspår vid återutgivningar är den så kallade "previously unreleased" där vi faktiskt får chansen att höra något nytt. Dock är det värt att slänga in en brasklapp eftersom den här varianten mycket väl kan vara en ulv i fårakläder och bara dölja inspelningar av de tre ovanstående kategorierna som inte har släppts på skiva innan. Dessutom kan spåren mycket väl ha släppts innan men då på icke-officiella skivor eller numera även florerat på nätet. Alltså kan vi inte vara helt säkra på att få höra något nytt utan bör istället oftast utgå ifrån att vi inte kommer att få göra det. Både för att inte bli så besvikna vid lyssning och med tanke på att (de fem stora) skivbolagen endast hava en uppgift och en uppgift allena här på jorden: Dollares.

Nå, tillbaka till allas vår kanadick utan hockeyrör.

Songs of Leonard Cohen innehåller två nya gamla låtar som jag tror är helt osläppta tidigare - jag har i alla fall inte hört dem tidigare. "Store Room" och "Blessed Is the Memory" har starka samband med de övriga låtarna på albumet och valdes väl helt enkelt bort av utrymmes- eller kvalitetsskäl. Dock måste jag säga att de båda är fina sånger som det känns bra att höra. Naturligtvis skrivs det här med en jättereservation för att undertecknad tycker om Cohen lite för mycket för att hålla huvudet kallt och sålunda kan mitt omdöme ha grusats av att jag faktiskt fick höra nya låtar från hans finaste timmar.



På Songs From a Room bjuds vi alternativa versioner av två sånger: "Like a Bird (Bird on a Wire)" och "Nothing to One (You Know Who I am)". Båda har något annorlunda takt och mer framträdande basspel än de traditionella versionerna. Det är väl i ärlighetens namn inte så bra så man firar med en extra kopp te av ren och skär lycka, men som entusiast är det väl "kul å höra" som det brukar heta.


På den uppkäftiga tredje plattan har man lagt till blott ett spår vilket är en alternativ version av "Dress Rehersal Rag". Den här gör mig dock gladare än versionerna på Songs From a Room och den skiljer sig också mer från originalet med annorlunda frasering och instrumentering. Bland annat hör vi en elgitarr spela en slinga som inte överlevde till den slutliga versionen men som ger sången en helt annan klang, och dessutom innehåller det piano med en intressant basgång. Vidare finns det inga stråkar med och det hela är lite mer jazz än skivversionens dystra aire.


Så där ja, det var lite nygammalt och som jag har skrivit tidigare verkar det här årets nostalgiska inledning hålla i sig.

Loopningar och rop

Det blir gott om tut i luren när Mats Gustafsson är i farten. Den här gången i lag med Yoshimi (Boredoms, OOIOO) i en inspelning på Malmö konserthus 2005 som resulterade i Words on the Floor. Det här alstret var faktiskt riktigt utmanande att lyssna till vilket måste ses som ett mycket gott betyg. Förutom lite loopar är det bara Gustafssons saxofoner och Yoshimis märkliga men hänförande trakterande av sin röst som de två spåren består av. Tankarna går mot ett slags (semi-)akustisk noise som byggs omkring två personers lungkapacitet, vilket får mig att sitta och spänt lyssna till i stort sett varenda liten variation i det här utmanande mötet mellan två sätt att ta ton. KA-KIA-KO-KOO!

På gräsplanerna intet nytt

Vaktis passade på att utföra några arbeten på Anfield Road under kvällens kvartsfinal i Champions League.



Visst tråkade det till sig rejält på Anfield men det var väl inte helt oväntat. Även om PSV kunnat ställa upp med ordinarie elva hade de knappast räckt till mot ett Liverpool i medvind. Nu är det dock slut på sötebrödsdagarna när Chelsea väntar i semin. Men de senare har å andra sidan mycket i skallen just nu - vittring på ligaseger samt FA-cup till helgen. Ska Liverpool räcka hela vägen och befästa sin position som det segerrikaste laget i Mästarcupen/Champions League? Inte så värst högt odds menar jag.

Milan skärpte till sig och visade att gammal är äldst även om Bayern naturligtvis gjorde ett tappert försök med målvaktsnestorn Kahn. Men inte ens en sydtysk Nick Nolte look-a-like hjälpte när gamle målspottaren Inzaghi balanserade på offsidelinjen. Utan att ha sett hela matchen verkade aldrig Milans avancemang hotat och semin mot United blir sannerligen något att se fram emot!


På hemmaplan drar det ihop sig för FF att möta Brommapojkarna på just hemmaplan. Två lag som sjuder av självförtroende efter första omgångens bataljer - men på Fredrikskans har väl inte nykomlingarna något att hämta?

Härliga fotbollstider

Jävligt gött mos i premiärhelgens påskägg...

...men borde inte Roma anat oråd när de körde förbi den här skylten strax utanför Old Trafford...

...och hur många tar Mourinho?

Pour Le Printemps!

Jag vill utbringa en skål för våren - en årstid som jag gillar nästan lika som hösten eftersom det är en sån underbar brytningstid. Så heres to you, Våren - cheers me old mate!

Ett och annat som just nu knyter ihop somliga av livets trådar:

• Wilco - Sky Blue Sky. Den satan blir ju bara bättre å bättre! "Impossible Germany" är det tidiga sjuttiotalets Neil Young & Crazy Horse...

• Uppsats. Ett magisteralster som ser på miljöjournalistiken i svenska TV-nyheter under 2006. Det ska ta mig tusan bli riktigt kul att återigen få gräva ner sig bland syften och frågeställningar, metoder och material, variabler och data samt analyser, analyser, analyser!

• Kyuss - Diskografi. Även om en del av framför allt de tidiga spåren kan kännas lite stentvättade för bilburen ungdom är ändå huvuddelen härligt nerstämd stonerrock. Det vittnar nog mer om vad som komma skulle med Queens of the Stoneage än med Fu Manchu, men med goda grötiga 10-20 minutersspår (som undertecknad är svag för) är det en rejäl vitamininjektion som gifter sig fint med solen!

• Allsvenskan. Nu är det snart dags. Fredagssportens inslag om Ari fick väl oss alla att drömma om målkalas och en bättre placering än vad förra säsongens avslutning bjöd på!

• Svenska rallyt. Egentligen hör det inte alls hit. Jag tycker inte ens om rally. Weird and strange, huh? What is this thing doing here? Maybe I can get it off if I try to bend a little right...here! What?! No, help, its coming right at me! NO! What are you doing - I have a wife and kids, please have mercy! NO - Don't...AAARRRGH!![SILENCE] Buck: Goddamn you, Svenska rallyt! I swear I'll get you, if it's the last thing I'll do!

• Apparently Billy's Bonnie is kind of a 'Prince'. Vad kan jag säga? Karlsatan spottar ju ur sig sjuor som ett kängband och tolvor som en house-DJ! Men bra är det ju - jävligt bra!

Brittiska flottan har siktats vid Vinga fyr så det får räcka så långt! Cheerio!

P.S. Idag är det smygstart på den svenska fotbollssäsongen när svenska mästarna Elfsborg gör upp om Supercupen mot svenska cupmästarna Helsingborg. Ett "va?!" har väl sällan varit mer befogat än inför den här doldismatchen. Rättighetsskojarna Kentaro ligger bakom höga priser och dålig marknadsföring - Mer läsning.

Will-Emil

Det fortsätter...

...att vara ett nostalgiskt skimmer över detta välsignade år. Ny dinosaur i maj - men man kan ju tjyvlyssna lite så länge om man inte har alltför höga hästar parkerade på moralplan.

Uppdrag: Härligt

De är tillbaka i svensk TV och den bitterljuva nostalgi som har inlett det här året verkar inte avta än på ett tag.

Att leva gott - att leva på...

Existens-maximum!
Var det tidig ironi? Var det ett försök att infiltrera de nyvakna yuppie-svinens gryende nonchalanta samhällsinställning? Eller var de bara blasé av naturen? Ingen vet väl riktigt längre, men Existens-maximum och Iskalla Killen Full Av Mänsklig Värme är sena Roxy Music på svenska - khakikostym undantaget - och i fråga om förekomst i vinylbackar märkta med 10-20 kr är de väl närmast Sveriges svar på John Hiatt eller möjligen Leo Sayer. Hursomhelst är det trevlig musik som påminner om en lång söndagspromenad - man känner sig sådär lagom förnöjd efteråt.

Bekännelse av nostalgi och kärlek

Fy fan! - Vad bob hund har betytt mycket för mig.

Nåt nytt, nåt gammalt och nåt elektroniskt

I dagarna förvärvade jag några härliga musikskivor vars gemensamma nämnare är att de alla handlar om uppbyggnader av ljudlandskap. Dels med hjälp av diverse elektronisk och digital utrustning, dels genom att ta vara på en del av alla de läten som naturen omringar oss med.



#A: Terry Riley - Poppy Nogood and the Phantom Band All Night Flight

Underbart repetitiv minimalism inspelad i Buffalo 1968 där Riley själv trakterar sopransaxofon, orgel och - naturligtvis - sin Time-Lag Accumulator (ungefär ett loopsystem med två bandare).





#B: Tim Hecker - Radio Amor

Ganska så drönigt sprakande från 2002 nu återutgivet på Alien8 Recordings. Kanske något under Harmony in Ultraviolet men ändock så fint!





#C: Seaworthy - Map in Hand

Australien kan! Fältinspelningar är viktiga beståndsdelar och det är precis så vackert som omslaget skvallrar om.






Annars är det The Dark Side of the Moog* som får mycket speltid i min startelva och bildar ett slags malande outtröttligt anfall med 70-tals-John Cale. En medveten strategi att hålla isär forwards på varsin kant alltså, även om den senare stundtals drar sig in mot mitten. Dock väljer jag att varva med Explosions in the Sky och The Flaming Stars i cupspelet eftersom de båda har visat att de fortfarande är hungriga och har något att ge laget. Anfallet blir då å ena sidan mycket beroende av ett högt huvudspel i boxen, men å andra sidan täcker de båda upp bra i defensiven med sina sammantaget gedigna back-kataloger.


*The Dark Side of the Moog är det projekt som Pete Namlook och Klaus Schulze, ibland m.h.a. Bill Laswell, startade 1994, och om jag har räknat rätt har det resulterat i nio skivor hittills - den senaste 2002. Det rör sig om ett meditativt tillstånd i Ambientland med vissa utflykter till Krautistan, kanske inte helt oväntat med den gode Schulzes bakgrund och det instrument som titeln saluterar.

Välkommen tillbaka, herr Chans!

Ja, nu var det ju verkligen cplänge sedan jag skrev nåt här så det är lite härligt att vara tillbaka, och det hoppas jag även att mina två-tre läsare tycker!

(Anledningen till inlägget kan ha triggats av den senaste tidens överhängande nostalgiska känslosvall, som skett på gott och ont, eller bara att det fanns nåt att skriva en smula om.)

Nåväl, jag ska fatta mig kort så att det inte blir någon slags nystartchock.

#1: MKV-D har precis dragit igång och en magister skymtar vinkandes borta vid horisonten där universitetsstudierna glider över i verklighet.

#2: Den kortdokumentär jag gjorde tillsammans med två kamrater under hösten och vintern blev färdig härom veckan. Den blev bra även om klippningen blev lidande av tidsbrist. Samtidigt är jag inte nöjd men när har man egentligen varit det med något som man själv har framställt (frågan riktar sig förutom till mig själv fr.a. till Fredde Granberg)? Hursomhelst så är naturligtvis biografmaskinisten det handlar om hur härlig som helst och jag hade inte tvekat på detta som utgångspunkt för en längre dokumentär.

#3: Imorgon börjar Göteborg Filmfestival och som vanligt känner jag mig inte speciellt sugen på att gå. Vet inte riktigt vad det beror på men jag misstänker att det har lite med folkchock och viss hets att göra. Icke desto mindre har jag nyss bokat plåtar till ett retrospektiv över gamle fine Carl Johan de Geers kortfilmer. Anledningen till bokningen var att jag gärna ville gå på den första visningen när han är på plats och snackar efter filmerna. Kanske blir det ett par filmer till, vi får se. Möjligen den reviderade versionen av Bogdanovichs Directed by John Ford, Haskell Wexlers Who Needs Sleep?, Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film av Jeff McQueen och dessutom vore det lite kul att se Style Wars: Revisited men den fanns bara i nåt slags paket och det vete faen om jag orkar med.

#4: Återigen har jag fastnat i en gammal TV-serie. Den här gången var det Twin Peaks som pockade på en återupplevelse och visst är den härlig. ("Excuse me, but that's a damn good cup o' coffee!") Men nog kan en bli lite småtrött på när dom börjar mulla omkring i skogen i mitten av säsong två på jakt efter "The White Lodge" och berättelsen fylls ut med longörer av exempelvis inbundne, men ack så knastertorrt tråkige, James äventyr hos en hemmafru.

#5: ["five" (ce/print/cs) number] Snön göre sig icke besvär hos mej! Men jag kan väl tillstå att den ljusar på tillvaron lite.

#6: Postrockiga bekantskaper från landet Nerunder som är överrakskande bra är enmansbandet Lakes of Russia (som möjligen är lite väl under the spell of Explosions in the sky) och The Spheres som bygger upp härligt trevande ljudlandskap. Föresten behöver jag väl knappast säga att nämnda Explosioners nya platta naturligtvis är högvilt i Stoffeland?

#7: Jag kan rekommendera tillägget FoxyTunes till Firefox. En liten kontrollpanel till valfri mediaspelare som ligger nere i webbläsarens stausfält. Det funkar bra och är synnerligen bekvämt!

#8: Så verkar det som om neovintern bjuder in till några lovande konserter.

3/2 Hypo & Edh samt O.Lamm på Koloni @ Galleri Oro (med bl.a. den gode Tilliander som dj)

5/2 Ass, Jean Louis Huhta och Idiot Kid - på samma plejs som ovan

18/2 Jason Molina på Woody West @ Pustervik

So long!

Sopranos, Sopranos, Sopranos

De senaste dagarna har verkligen gått i den organiserade brottslighetens tecken, åtminstone på min TV. Efter att ha tillskansat mig säsong ett av av världens bästa dramaserie The Sopranos (endast målfoto kunde skilja den från Scener ur ett äktenskap) kunde jag givetvis inte motstå den underbara ynnesten att särskilja mig från omvärlden och bara ta in David Chases magnum opus under ett par dagar.

Eftersom jag inte har sett de gamla säsongerna sen de visades på SVT var det naturligtvis ett kärt återseende och på ett sätt kändes det som om rollfigurerna fick ytterligare dimensioner när man nu såg dem för första gången igen (fast ändå inte, om ni förstår vad jag fikar efter...). Så här i början står Tonys panikattacker som spön i backen och hans labila mor spelar ut Junior mot honom.
En sekvens som jag mindes, och såg speciellt fram emot att återse, är den när Tony är riktigt vilse i pannkakan och bl.a. hallucinerar fram en italiensk skönhet på granngården. Hans tilltagande vansinne skildras i en sekvens där han ligger i sängen, går upp för att knapra piller och sätter sig i duschkabinen och stirrar ut i tomma intet. Över detta spelas "Tiny Tears" med Tindersticks och den gode Stuart & c/o summerar naturligtvis Tonys situation på ett makalöst sätt med den smygande musiken och texten som börjar: "You've been laying in bed for a week now..."
När detta gick på TV kommer jag ihåg att vänkretsen hade hört talas om att en låt med Tindersticks skulle vara med i Sopranos och vi satt som på nålar för att se hur det hela skulle gå till - om jag inte är ute i ogjort väder var det hemma hos Tati och Jonas på Västra Sjögatan i samband med ett intag eftersom programmet då sändes på fredagkvällar.

Jag har dessutom just påbörjat säsong två där Sil är i högform med sina imitationer ur Gudfadern och Tonys beslut att förneka sin mor försvåras av att hippiesyster Janice kommer tillbaka.

Annars lyssnar jag mest på kraut uppblandat med lite punk och metal. Idag var till exempel Dead Kennedys Fresh Fruit For Rotting Vegetables huvudakt i iPod på vagnen till pluggets projektarbete med en dokumentär om Göteborgs biografhistoria. "Holliday in Cambodia" och "Kill the Poor" var bäst. Dokumentärprojektet kan förresten följas här.

Tattis "Favourite Game"!

Att dra ner persiennerna och smyglyssna på FUCK kan bli ett självbedrägeri, Tatts!






(förlåt, jag kunde inte låta bli.)

Var det länge sedan du stenade ett troll?

I så fall kan det vara idé att knalla iväg till närmsta arkadhall och knäppa i ett par femmor i ett av de bästa flipperspel som har tillverkats.

Inte helt oväntat så är det klassiska Williams som ligger bakom mitt absoluta favoritflipper Medieval Madness (MM) som anlände till salongerna 1997. Vem kunde egentligen ana att ett flipperspel med medeltidstema skulle kunna bli ett snillrikt bord med inte bara en mycket bra grundidé, utan även oerhört givande och underhållande uppdrag på väg mot målet - att besegra The King of Payne och hans män i Battle for the Kingdom?
Ganska många, antagligen. Framför allt eftersom designteamet bakom det kanoniserade (och överskattade enligt undertecknad) Attack From Mars även har gjort MM, men naturligtvis även tack vare att Williams hade tillverkat flipperspel i närmare ett halvsekel.

Det som gör MM till ett bord man hela tiden längtar efter att återvända till är, som så ofta gällande populärkulturella verk, dess förmåga att knyta an till oss på flera nivåer och leverera en helhetsupplevelse som bygger på delarnas inneboende potential och dess förhållande till varandra, vilket leder till en komplex sammansättning gjord av mottagaren (spelaren i det här fallet). I MM finns det exemeplvis sex uppdrag som är oerhört underhållande i sig och som ska klaras av ett antal gånnger men som också leder fram emot det slutgiltiga målet:

• Master of Trolls
• Defender of Damsels
• Patron of the Peasants
• Catapult Ace
• Joust Champion
• Castle Crusher

Utöver dessa sex sysslor så finns det naturligtvis även en hel del andra småsaker att pyssla med (multiball, stava F-I-R-E i inlanes/outlanes ett vissta antal gånger för videomode, Madness Multiball som erhålls efter att något av de sex uppdragen har klarats första gången, etc.).

Som lök på laxen är såväl ljudeffekter som röster (bl.a. Tina Fey från SNL!) mycket fint infogade i spelet och skänker en extra dimension till helhetsupplevelsen. Inte minst är de bannor man får från de olika regenterna när man river deras borgar riktigt roliga, vilket leder till att man ofta kommer på sig själv med att stå och citera ett flipperspel och det kan ju allmogen tycka lite vad den vill om...

Nåväl, nu längtar jag bara efter att få skaka om spelet lite igen. Det var alltför länge sedan sist.

Under lövhögarna den senaste brittsommarveckan har främst följande musik ljudit ikapp med vinden som viner genom de allt kalare trädkronorna utanför mina fönster.

# Yo La Tengo - I'm Not Afraid of You and
I Will Beat Your Ass [KLICK-KLACK]

# Bert Jansch - The Black Swan [KLICK-KLACK]

# The Album Leaf - Into the Blue Again [KLICK-KLACK]

# Tim Hecker - Harmony in Ultraviolet [KLICK-KLACK]

# Tristeza - En Nuestro Desafio [KLICK-KLACK]