Bearded Wyatt found at a merry-go-round in south east England

Nä, men vad kan man säga? Så jävla god! Nya albumet Comicopera är lysande och släpps på Domino i början av oktober!

Det trettioåriga jobbet

Boxen "Works: 1965 - 1995" presenterar Steve Reichs arbeten under trettio år över 10 skivor, och är precis så fantastisk som minimalism, avant-gardism, konstmusik, eller vad man nu vill kalla det kan vara. Smaskiga orkesterstycken tar plats bredvid upphuggna loopar och bildar en fullständigt galet bra helhet som man bara vill ligga och försvinna i. Och det gör man också. Och avbryts bara av en stunds skrattande från datorn tillbaka till soffan när FF hittat tillbaka och "tråkat" till sig tre sjukt välbehövliga pinnar mot DIF.

Dagligvaruhandelns topp tre v. 34

#1 Fruktavdelningen: Efter en tids icke orsaksbundet ratande av frukt har jag nu återfunnit charmen med persikor, nektariner och plommon. Äpple finns kvar i min korg, men fungerar för tillfället snarare mest som inslag i sallader än som handfrukt. Jag gör här också en distinktion som kan tyckas något vidlyftig när jag räknar in nötter i Fruktavdelningen. Men betänk att åtminstone nötter, samt övrigt "naturgodis", på lösvikt ofta förekommer i mer eller mindre direkt anslutning till Fruktavdelningen. Med detta i beräkningarna är förstaplatsen ingen överraskning eftersom min nya kombinationsätning består av bananchips i yoghurt samt salta cashewnötter. De gifter sig oerhört fint!
(Observera att Grönsaksavdelningen INTE ingår i denna kategori!)


På Fruktavdelningen händer det mesta: "Seså, ät nu upp soläpplet så vi slipper betala för det!"


#2 Kolonialvaror: Konserverad mat i alla dess former är som alla vet oftast väldigt billigt, enkelt att förvara och har cp-lång hållbarhet. Kolonialvarans stora akilleshäl är givetvis att den ofta kan smaka sula och vara rent ut sagt dålig vid själva tillagningen. Men fördelarna får här lysa igenom och dessutom kan det ju alltid vara en nagel i ögat på saluhallspuritaner som vurmar för de färska råvarorna.


Vi fick mycket nya, spännande varor hos bodknodden när stölderna av länder/landområden tog fart redan i och med inkvisitionen.


#3 Mejerier: Att Mejerier återfinns på veckans tredjeplats beror framför allt på att jag här räknar in ägg. De senaste veckorna har mitt äggätande eskalerat och från att tidigare har fokuserat på stekt och scramblat ("äggröra") har nu kokt tagit över som främsta form av tillagat ägg i mitt hushåll. Bland de främsta fördelarna märks äggets mångsidighet, roliga form och konsistens samt goda smak. Men, och jag kan inte understryka det här nog, det måste vara från frigående höns och helst ekologiska! Vid sidan av ägg är det främst mjölken som drar upp Mejerier till en topplacering.

När dissikerade du ett ägg senast?

På rivieran

På rivieran är det lugnt och skönt. Här kan man sitta och se ut över stad, hav och skog. Det blåser men det är bara bra, så länge det inte är för mycket. Men å andra sidan har man ju smakat på Fåken så lite fårad är man ju ändå! På rivieran kan man ha det fint.

Tur att jag har nära till Hisingens rivieraberg - Ramberget.

Krampkänning

Usch och fy vilken match det blev mot de blåvita kamraterna. Måste bli revansch i cupfinalen (om nu inte semin går käpprätt åt helvete)!









Vadå - Jag dyster?

Anfallschocken som kom av sig

Ikvälll kan FF mycket väl ha gjort sin sämsta match för säsongen - möjligen undantaget av när man torskade hemma mot jumbon Trelle. Hammarby var förvisso riktigt bra stundtals och återigen skakade rumsteringen i backlinjen hela laget. Både Bagaren och Sorin var ju avstängda men ska det verkligen behöva vara ett så stort problem som det föreföll vara för laget i Allsvenkans topp? Visst, Ari är borta och vad som än sägs och skrivs så är han uppenbart saknad eftersom ingen har klivit fram tillräckligt som targetplayer för att ta emot de långbollar som FF bevisligen vill alternativt känner sig tvingade att spela.

Kvällens match kunde dock ha slutat rejält orättvist efter stolpnicken av David Elm i 90:e. Det hade jag jublat åt. Inte på sportsliga grunder utan tvärtom på de osportsliga som i det här fallet stavas Sleyman (eller nåt liknande, jag orkar inte ens kolla stavning på det jävla stolpskottet). Efter den våldsamt satsande hockeytacklingen med knä i magen på Santin skulle han givetvis ha fått se rött även från domaren, men Ingvarsson nöjde sig med det gula och Hammarby kunde fortsätta som om inget hade hänt i andra medan FF fick se en blek Santos istället för en brännhet Santin på topp. Ok, hade det stannat vid detta kunde man antagligen ha stannat vid att vara lite småtjurig som brukligt är vid förlust. Men tyvärr skulle Hammarbyidioten slå till igen. Denna gång i matchens sista minut genom en skum situation med Santos när FF panikspelade upp bollar för att söka nå en kvittering. "Armbåge" i en duell, assisterande går in och Santos blir utvisad! Ingen tung förlust skrattar den skadeglade, men jag ska säga att om Slädmannen fick vara kvar på plan efter att ha spelat Amerikansk fotboll med Santin så skulle väl Santos tilltag på sin höjd vara värt gult det med.

Nåväl, det här är inga bortförklaringar - FF var verkligen skitdåliga (ungefär som Svenne-Rubins på Borgholms Sol & Vatten Festival ca 1998 då jag gav dem fingret och en raggare i publiken rasade mot mig). Men klagar Hammarby på Fredriksskans gräs så kan väl jag klaga på att somliga av dem beter sig som idioter. Så: Skit på dig Solstol eller vad du nu heter.

Eller vad säger ni Ölands-/Kalmar-stockholmare som jag antar/hoppas var där?

Idiot-Henry

- It hurts to breathe.

- Of course it does.

Skivomslag man vill kliva in i #3

Bonnie 'Prince' Billy - Strange Form of Life (EP)

En fors som samtidigt verkar dåna och viska där den smeker sig fram genom jord, berg, mossa och gräs. Det ser ut som ett bra ställe att vara på. Där kunde man nog trivas. Där kunde man nog andas. Men jag skulle verkligen försöka att inte skräpa ner. Det lovar jag. På hedersord.

Tilläggstiden - en hjälpare och en stjälpare

Det har varit en mörk fotbollssöndag idag. Först förlorade FF snöpligt mot Blåvitt och sedan snöt Real titeln mitt framför näsan på Barca. Naturligtvis vill man leta efter saker att skylla på och gärna finna det hos en fullkomligt undermålig plan som blivit massakrerad av monstertruckar, hos domare eller hos den gamla turen som inte helt sällan dyker upp lägligt för motståndarna, vilka även ofta har fått bättre lottning, några extra dagars vila eller bättre uppladdning. Sedan finns givetvis det allestädes närvarande vädret som en outtömlig källa av bortförklaringar att ösa ur när ingenting annat tycks hjälpa. Men sällan är det väl som vi själva egentligen tror på dessa desperata uttryck för besvikelse och misströstan. Oftare kan vi finna svaret i den bistra sanning att vårt lag var för dåliga helt enkelt. För dåliga på plan generellt eller i en viss situation spelar ingen roll. Men för dåliga när det gällde. För dåliga på att vara bra, som det antagligen skulle hetat hos Lönnå i Lekande lätt.

Men vad som än händer i en match, hur än planen och vädret ser ut och hur än motståndarna ställer upp så finns det en sak som är universell och som gäller för varenda fotbollsmatch. En sak som förenar knattefotboll med elitfotboll. En väsentlig detalj som kan kännas igen i dammet på en korpmatch såväl som på Ullevi eller Camp Nou. Matchen är inte slut förrän domaren blåser av. Även om vi väl alla minst nån gång har förbannat en domares sätt att räkna sekunder och minuter åt ena eller andra hållet i slutet av en match så kan vi nog också erkänna att det inte spelar någon roll att klaga över det. Det är ju trots allt också en del av matchen och därmed också tid som ska spelas. Men trots detta så verkar tilläggstiden ibland mest ses som en typ av formalia. Det förefaller som om vi alla - publik som spelare - ser skylten med extratid och matchuret men samtidigt tänker vi att "Jaha, det var det det. Nu skulle det smaka med en vurre till på vägen hem!"

Naturligtvis ser vi också motsatsen när ett lag kämpar frenetiskt för att trycka in en balja som kan rädda skinnet på dem i den där viktiga matchen. Men det är alltför sällan känns det som. Det sker nästan bara i just de där viktiga matcherna. Har fjärdedomarens skylt med den närmast obligatoriska ettan i första halvlek och trean i den andra blivit en markör som talar om att det nu är dags att sluta spela på allvar och istället vänta ut domarens kvittrande signal? Nej, inte om man ser på händelserna i dag och på det som ledde fram till en av dem.

För Kalmars del började det strålande med en Ari på språng och en träff i överliggaren efter elva minuter. Blåvitt skapade inte mycket och FF etablerade ett litet tryck på den grönare delen av Ullevis bedrövliga matta som var IFK:s planhalva. Från ingenstans dök så ledningsmålet upp när Ari dundrade in 1-0 från stillastående strax utanför straffområdet. Äntligen tänkte vi och jublade. Men i anfallet efter visade sig Kalmars för dagen värsta fiende - det egna försvaret. Kvittering och tungt att tappa ledningen omedelbart. Blåvitt fick smak och minuterna innan halvtid visade sig FF återigen oförmögna att få bort bollen ur det egna straffområdet, vilket blev den bestående bilden av lagets försvarsspel. Ledningsmål för IFK och jobbigt att gå till paus med en sådan avslutning. I andra tog göteborgarna över allt mer och med kvarten kvar kändes tillställningen mer död än stora delar av gräset. Men så slog Lasse till med en synnerligen kvalificerad frispark som pressade sig in vid första stolpen. Utjämnat och folk började lämna arenan. Killen snett framför prövade lyckan med en klyscha: "Ja, oavgjort är väl egentligen det mest rättvisa resultatet." Nu var väl matchen slut? Nej, för att det var ju så att man skulle lägga till tre minuter för byten och någon enstaka skada. Ett tu tre så hade Blåvitt naglat sig fast på Kalmars planhalva och fick till en hörna. För lång, men tyvärr tog den på en kalmarspelare. Ny hörna. Var är markeringen? Se upp! Fan också!! Segermål för IFK i 92:a och FF verkade undra vad som hänt. Vi får verkligen hoppas att Bagarn är tillbaka mot Malmö för det här försvarsspelet leder inte till någon topplacering. Allra minst i årets getingbo till Allsvenska.

Nederlag nummer två i afton var väl i och för sig ganska väntat men ändock smärtsamt - Barcelona förlorade ligatiteln till Real på inbördes möten. Men det hela avgjordes egentligen förra helgen när Real hämtade in underläge och fick oavgjort, men alltså tappade poäng, vilket gav Barca chansen eftersom guldkalven Messi fick med sig målet av Guds hand när han kopierade Maradona för andra gången den här säsongen och sedan satte en pytts till. 2-1 och så skulle man bara spela av de där tilläggsminuterna för att sedan kunna jogga hem ligan den här helgen mot jumbon Gimnastic. Men så släpper man in 2-2 i 93:e och så var årets sista chans till en titel i praktiken borta från horisonten. Visst jublade jag när Mallorca ikväll tog ledningen mot Real men i ärlighetens namn trodde jag nog inte att det skulle hålla i 80 minuter mot ett Real med skarp guldvittring. Det gjorde det natuligtvis inte heller även om madridlaget var riktigt härligt usla under större delen av matchen. En retsamt instudsande kvittering och så avgjorde man tyvärr med två mål till. Då hjälpte det föga att Barca bjöd upp till målkavalkad och krossade Gimnastic med 5-1.

Nej, den där tilläggstiden är en lurig fan. Men ibland är den ju bra också - om vi gör mål...

Adios Amigos

Inför sista episoden i måndags kände jag mig mycket nervös och jag ville sluka den med hull och hår, men samtidigt inte eftersom det sedan skulle vara ohjälpligt över. Stämningen var minst sagt bitterljuv och inte blev det bättre efter ungefär en timmes sista umgänge med New Jerseys finaste banditer. Även om jag kan tycka att slutet inte kändes helgjutet, kanske t.o.m. något ogenomarbetat, så var det fint. Ja, det var det...fint.

Skivomslag man vill kliva in i #2

Ja, jag vet inte...men trenchcoat, snugga och apambulans gör mig knäsvag. Egentligen vill jag nog inte kliva in i det här omslaget lika mycket som jag vill vara det.

Skivomslag man vill kliva in i #1

Saint Etienne - Tiger Bay (1996 Reissue)

Det här konvolutet får mig att drömma om livet på en pinne vid en riviera. Men inte en glassig pinne med flådiga fordon och svart kavaj-kväll på kasinot, utan mer en stillsam tillvaro med utsikt över havet, vin, kvinnor och sång av typen som Tiger Bay innehåller. Stämningen som det här omslaget för in mig i är inte helt olik den som förmedlas av bilden på baksidan på Cohens Songs From a Room. Förvisso i kombination med diverse utsagor om livet på Hydras klippor - och kanske är det där som min förtjusning och romantisering av det här motivet tar sin början?

De är lite tokiga med alla sina ljud. Men det är väl därför jag gillar dem alla så mycket.

Andrew Chalk - Goldfall







Ghosts On Water - s/t







Vikki Jackman - Of Beauty Reminiscing











Frequency In Cycles Per Second & Maurizio Bianchi -
Chaotische Fraktale + Letzte Technologie

Snart har sagan nått sitt slut

Såg nyss näst sista episoden av The Sopranos och är nu sjuk av oro! Det här kan väl aldrig sluta väl? Men man hoppas ju...

Några exempel på vad som snurrar runt därhemma om dagarna och nätterna

Tjikago och folket

Funeral Dirge Ov Thee Crowe King med Cloud Temple är en mycket fin gitarr-och-sångskiva med vissa ambienta inslag av konstnären och musikern John Miller från Chicago. Om jag inte förstått saken helt fel ska han även dölja sig bakom Black Moss som sysslar med aningen mörkare ambient. (Den högintressanta "Den uendelig skog" från förra året är ett synnerligen spännande alster bestående av två spår där endast distpedal och en trasig förstärkare används. Tyvärr är den tydligen gravt limiterad till 25 ex, så då är det tur att det finns internet.) Dessutom sköter han spakarna på etiketten Bickering Bray som gett ut en dubbel 3" cd-R med Cloud Temple, vilken jag tyvärr inte har hört.


Och Häpna klöser mig som vanligt där det kliar:















Marcus Schmickler with Hayden Chisholm - Amazing Daze

Nu känns allt bara tomt och lite fult. Men fint runtomkring.

Freddes 30-årsfest var mycket rolig och allt fortlöpte enligt planen, d.v.s. att man blev mycket glad framåt kvällen (det sista jag minns är att Fidde räcker över gitarren och ber mig spela lite Höglund - dock är jag vid det laget på tok för packad och får snart ge upp).

Men efter ungefär en och en halv vecka med många händelser- förutom 30-årskalabaliken i Biskopsgården har jag varit i Prag, gjort om hemma och varit förkyld - har vardagen nu blivit en pina (igen) och jag kan knappt göra nånting. Ytterst illa vald tidpunkt med en magisteruppsats som hugger i hälarna dag efter dag och det faktum att det snart är slut med pluggandet vilket innebär att den bistra verkligheten griper tag i en hux-flux. Nåväl, är det inte det ena så är det det andra som han sa. Man får väl se vad som händer och hur det gör så.

Upp till fest emot kvalen

Ja, vid det här laget har det väl inte undgått någon att Fred (a.k.a. Fidde) fyller gubbe om några dagar och har bjudit in till tabberas för att salutera denna begivenhet! Jag var tvungen att hissa en flagga för den preparerade kartan som jubilaren själv har ordnat till i Paint och sänt ut! Framför allt fick det mig att inse att det fotoshoppas för mycket och paintas på tok för lite!!
















Och nu ett smakprov på hur det kan komma att se ut bland groggar, svängande ben och hurrarop på lördag:

Sometimes They Come Back

Den här gången är det dags för den gode Cohens gamla fina tre första skivor att i moderna ordalag få en makeover och draperas i nytt ljud (vilket det vanligen stoltseras med genom teknisk mumbojumbo - gärna genom en sticker på framsidan). Naturligtvis har man också gjort den obligatoriska källarstädningen och hittat några alster att slänga in som extraspår. Detta brukar ju som ni vet allt som oftast resultera i demoversioner (vilka inte sällan förefaller vara inspelade på en klockradio), alternativa versioner som kan vara allt från demoversioner till riktigt bra arrangemang av utgivna låtar, samt det klassiska sol-och-vårar-knepet med s.k. "outtakes" som i allmänhet innebär att vi får höra misslyckade och avbrutna tagningar - det bästa är om musikerna här också tjatar lite så där kärvänligt med varandra som bara musiker i en studio kan, eller något ovanligare tjurar ihop helt och hållet (jmf Blixa under en inspelning med The Bad Seeds: "There's NO guitar in the HEADPHONES!!").

En fjärde kategori av bonusspår vid återutgivningar är den så kallade "previously unreleased" där vi faktiskt får chansen att höra något nytt. Dock är det värt att slänga in en brasklapp eftersom den här varianten mycket väl kan vara en ulv i fårakläder och bara dölja inspelningar av de tre ovanstående kategorierna som inte har släppts på skiva innan. Dessutom kan spåren mycket väl ha släppts innan men då på icke-officiella skivor eller numera även florerat på nätet. Alltså kan vi inte vara helt säkra på att få höra något nytt utan bör istället oftast utgå ifrån att vi inte kommer att få göra det. Både för att inte bli så besvikna vid lyssning och med tanke på att (de fem stora) skivbolagen endast hava en uppgift och en uppgift allena här på jorden: Dollares.

Nå, tillbaka till allas vår kanadick utan hockeyrör.

Songs of Leonard Cohen innehåller två nya gamla låtar som jag tror är helt osläppta tidigare - jag har i alla fall inte hört dem tidigare. "Store Room" och "Blessed Is the Memory" har starka samband med de övriga låtarna på albumet och valdes väl helt enkelt bort av utrymmes- eller kvalitetsskäl. Dock måste jag säga att de båda är fina sånger som det känns bra att höra. Naturligtvis skrivs det här med en jättereservation för att undertecknad tycker om Cohen lite för mycket för att hålla huvudet kallt och sålunda kan mitt omdöme ha grusats av att jag faktiskt fick höra nya låtar från hans finaste timmar.



På Songs From a Room bjuds vi alternativa versioner av två sånger: "Like a Bird (Bird on a Wire)" och "Nothing to One (You Know Who I am)". Båda har något annorlunda takt och mer framträdande basspel än de traditionella versionerna. Det är väl i ärlighetens namn inte så bra så man firar med en extra kopp te av ren och skär lycka, men som entusiast är det väl "kul å höra" som det brukar heta.


På den uppkäftiga tredje plattan har man lagt till blott ett spår vilket är en alternativ version av "Dress Rehersal Rag". Den här gör mig dock gladare än versionerna på Songs From a Room och den skiljer sig också mer från originalet med annorlunda frasering och instrumentering. Bland annat hör vi en elgitarr spela en slinga som inte överlevde till den slutliga versionen men som ger sången en helt annan klang, och dessutom innehåller det piano med en intressant basgång. Vidare finns det inga stråkar med och det hela är lite mer jazz än skivversionens dystra aire.


Så där ja, det var lite nygammalt och som jag har skrivit tidigare verkar det här årets nostalgiska inledning hålla i sig.

Loopningar och rop

Det blir gott om tut i luren när Mats Gustafsson är i farten. Den här gången i lag med Yoshimi (Boredoms, OOIOO) i en inspelning på Malmö konserthus 2005 som resulterade i Words on the Floor. Det här alstret var faktiskt riktigt utmanande att lyssna till vilket måste ses som ett mycket gott betyg. Förutom lite loopar är det bara Gustafssons saxofoner och Yoshimis märkliga men hänförande trakterande av sin röst som de två spåren består av. Tankarna går mot ett slags (semi-)akustisk noise som byggs omkring två personers lungkapacitet, vilket får mig att sitta och spänt lyssna till i stort sett varenda liten variation i det här utmanande mötet mellan två sätt att ta ton. KA-KIA-KO-KOO!