Det har varit en mörk fotbollssöndag idag. Först förlorade FF snöpligt mot Blåvitt och sedan snöt Real titeln mitt framför näsan på Barca. Naturligtvis vill man leta efter saker att skylla på och gärna finna det hos en fullkomligt undermålig plan som blivit massakrerad av monstertruckar, hos domare eller hos den gamla turen som inte helt sällan dyker upp lägligt för motståndarna, vilka även ofta har fått bättre lottning, några extra dagars vila eller bättre uppladdning. Sedan finns givetvis det allestädes närvarande vädret som en outtömlig källa av bortförklaringar att ösa ur när ingenting annat tycks hjälpa. Men sällan är det väl som vi själva egentligen tror på dessa desperata uttryck för besvikelse och misströstan. Oftare kan vi finna svaret i den bistra sanning att vårt lag var för dåliga helt enkelt. För dåliga på plan generellt eller i en viss situation spelar ingen roll. Men för dåliga när det gällde. För dåliga på att vara bra, som det antagligen skulle hetat hos Lönnå i Lekande lätt.
Men vad som än händer i en match, hur än planen och vädret ser ut och hur än motståndarna ställer upp så finns det en sak som är universell och som gäller för varenda fotbollsmatch. En sak som förenar knattefotboll med elitfotboll. En väsentlig detalj som kan kännas igen i dammet på en korpmatch såväl som på Ullevi eller Camp Nou. Matchen är inte slut förrän domaren blåser av. Även om vi väl alla minst nån gång har förbannat en domares sätt att räkna sekunder och minuter åt ena eller andra hållet i slutet av en match så kan vi nog också erkänna att det inte spelar någon roll att klaga över det. Det är ju trots allt också en del av matchen och därmed också tid som ska spelas. Men trots detta så verkar tilläggstiden ibland mest ses som en typ av formalia. Det förefaller som om vi alla - publik som spelare - ser skylten med extratid och matchuret men samtidigt tänker vi att "Jaha, det var det det. Nu skulle det smaka med en vurre till på vägen hem!"
Naturligtvis ser vi också motsatsen när ett lag kämpar frenetiskt för att trycka in en balja som kan rädda skinnet på dem i den där viktiga matchen. Men det är alltför sällan känns det som. Det sker nästan bara i just de där viktiga matcherna. Har fjärdedomarens skylt med den närmast obligatoriska ettan i första halvlek och trean i den andra blivit en markör som talar om att det nu är dags att sluta spela på allvar och istället vänta ut domarens kvittrande signal? Nej, inte om man ser på händelserna i dag och på det som ledde fram till en av dem.
För Kalmars del började det strålande med en Ari på språng och en träff i överliggaren efter elva minuter. Blåvitt skapade inte mycket och FF etablerade ett litet tryck på den grönare delen av Ullevis bedrövliga matta som var IFK:s planhalva. Från ingenstans dök så ledningsmålet upp när Ari dundrade in 1-0 från stillastående strax utanför straffområdet. Äntligen tänkte vi och jublade. Men i anfallet efter visade sig Kalmars för dagen värsta fiende - det egna försvaret. Kvittering och tungt att tappa ledningen omedelbart. Blåvitt fick smak och minuterna innan halvtid visade sig FF återigen oförmögna att få bort bollen ur det egna straffområdet, vilket blev den bestående bilden av lagets försvarsspel. Ledningsmål för IFK och jobbigt att gå till paus med en sådan avslutning. I andra tog göteborgarna över allt mer och med kvarten kvar kändes tillställningen mer död än stora delar av gräset. Men så slog Lasse till med en synnerligen kvalificerad frispark som pressade sig in vid första stolpen. Utjämnat och folk började lämna arenan. Killen snett framför prövade lyckan med en klyscha: "Ja, oavgjort är väl egentligen det mest rättvisa resultatet." Nu var väl matchen slut? Nej, för att det var ju så att man skulle lägga till tre minuter för byten och någon enstaka skada. Ett tu tre så hade Blåvitt naglat sig fast på Kalmars planhalva och fick till en hörna. För lång, men tyvärr tog den på en kalmarspelare. Ny hörna. Var är markeringen? Se upp! Fan också!! Segermål för IFK i 92:a och FF verkade undra vad som hänt. Vi får verkligen hoppas att Bagarn är tillbaka mot Malmö för det här försvarsspelet leder inte till någon topplacering. Allra minst i årets getingbo till Allsvenska.
Nederlag nummer två i afton var väl i och för sig ganska väntat men ändock smärtsamt - Barcelona förlorade ligatiteln till Real på inbördes möten. Men det hela avgjordes egentligen förra helgen när Real hämtade in underläge och fick oavgjort, men alltså tappade poäng, vilket gav Barca chansen eftersom guldkalven Messi fick med sig målet av Guds hand när han kopierade Maradona för andra gången den här säsongen och sedan satte en pytts till. 2-1 och så skulle man bara spela av de där tilläggsminuterna för att sedan kunna jogga hem ligan den här helgen mot jumbon Gimnastic. Men så släpper man in 2-2 i 93:e och så var årets sista chans till en titel i praktiken borta från horisonten. Visst jublade jag när Mallorca ikväll tog ledningen mot Real men i ärlighetens namn trodde jag nog inte att det skulle hålla i 80 minuter mot ett Real med skarp guldvittring. Det gjorde det natuligtvis inte heller även om madridlaget var riktigt härligt usla under större delen av matchen. En retsamt instudsande kvittering och så avgjorde man tyvärr med två mål till. Då hjälpte det föga att Barca bjöd upp till målkavalkad och krossade Gimnastic med 5-1.
Nej, den där tilläggstiden är en lurig fan. Men ibland är den ju bra också - om vi gör mål...
