07 februari 2006

Pelé & Beckenbauer i samma person?


F. Murray Abraham kan antagligen bäst beskrivas som den kinematografiska motsvarigheten till den där tysta killen i hörnet av klassrummet som hade svaret men inte prackade på någon annan det, och som läraren stack till en guldstjärna då och då utan att för den skull utnämna honom till vare sig guldkalv eller odåga. En till synes medioker tillvaro i den breda mittfåran av universum och allting. F. Murray har dock åtskilliga gånger visat att han kan förvandla vatten till vin - åtminstone på vita duken där hans precisa och känslofyllda behandlingar av vad som förefaller vara platta kartongfigurer inte sällan resulterar i porträtteringar av såväl emotionellt som psykologiskt mångbottnade personer, vilka tyvärr alltför ofta har en perifer position i narrativet.
F. Murray känns väl av den filmseende allmogen främst igen från Brian de Palmas kanonstämplade gangsterepos Scarface (1983), där han briljerar i rollen som Omar Suarez - kokainkungen Frank Lopez högra hand som inte verkar ha helt rent knark i påsen utan faller offer för den paranoida Sosa (och dennes butler/lönnmördare Alberto The Shadow underbart minimalistiskt gestaltad av Mark Margolis), samt Milos Formans fritt tolkade biopic Amadeus (1984) där F. med rätta stjäler hela föreställningen som Antonio Salieri, vars
patologiska beundrande av Mozart leder till såväl teologiska tvivel som en mera profan vendetta mot den unge kompositören. F. Murrays porträtt av Salieri, såväl som medelålders hovkompositör som anser sig hamna på dekis efter Mozarts intåg i Wien samt som den åldrade sjuklingen som stundtals deliriskt koketterar om sin relation till det musikaliska geniet, är så sammanhållet och så komplext att det närapå förtjänar en egen avhandling.

Naturligtvis har F. Murray Abraham gjort ett skitlass av andra roller i filmer av blandade framgångar, men hans intensitet och känsla för rollernas karaktär, om det så är den minsta biroll, går aldrig att ta miste på.
Därför uppmärksammar jag här och framöver denne rolltrollare som den konstnär han är, vars arbete inte kan, eller ska, mätas i filmbolagens intjänade dollars!

3 kommentarer:

Joakim Sandström sa...

Fan va bra!!! Jag diggar också F. Murray Abraham. Så jävla kul i Simpsons när Homer har sjukt bråttom hem för att inte missa F. Murray Abraham-night på tv!

johan sa...

Mannen med världens coolaste namn.

"som inte verkar ha helt rent knark i påsen".

Hihi.

Stoffe sa...

Ja, Homers fascination är underbar och något jag tänkt ta upp vad det lider! Kanske nån intertextuell passus om F. i det senmoderna mediebruset...
Även detta närmast mytiska namn förtjänar en diskussion!

Fick den goda Ondskan igår! En riktigt rolig, intressant och spännande läsning!