Taxisnutn - den senmoderna stadens Atlas

Taxisnutn kör för det mesta runt på Philadelphias gator i sin gula taxibil. Han har ett dystert sinne och en bister uppsyn. Taxisnutn är trött på livets orättvisor och samhällets hårdhet som har kommit att bli ett ideal för alltför många, utan att de egentligen vet varför. Bara att det skapar en till synes god livsstandard på bekostnad av vanligt sunt bondförnuft och en viss anständighet, vilket Taxisnutn menar är rimligt att förvänta sig av ett så kallat civiliserat samhälle.

Att öppna dörren till Taxisnutns droska är att glänta på porten till en god och sann moraluppfattning, känna hur den förlorade stadens odygd stängs ute och om än bara för en kort resa få möta en själ som inte har gett upp kampen mot kriminalitet, korruption och allmänt förfall. ”Här är en jävel som fortfarande bryr sig och som ni aldrig får!”, tycks hans vakande blick skrika under de tunga ögonlocken som aldrig vill sluta sig helt för att ge lite vila och ro åt det grubblande huvudet de sitter på.

Taxisnutn är utbränd. Taxisnutn är syrak. Taxisnutn är en kringflackande krutdurk redo att explodera. Men ett starkt rättspatos är inget som premieras av Taxisnutns omgivning, vilket han ständigt blir påmind om av de juridiska trångmålen som oupphörligen faller rakt ned i knät på honom vecka efter vecka. Hur ska han orka? Hur kan en enda man göra någon skillnad i en värld som sedan länge är mer än bara galen? Hur kan han uthärda att köra igenom skiten och samtidigt klara av sitt personliga helvete?

Taxisnutn är ingen Travis Bickle. Taxisnutn lider inte av psykos, och han har inga direkt uppenbara psykosomatiska besvär. Men kan en människa verkligen stå upp så oförtröttligt mot koncentrerad ondska och en allmän jävlighet som verkar ha blivit legio? Utan att fälla tårar. Utan att gå bärsärkargång. Utan att förlora sin tro på att det goda en gång ska segra. Taxisnutn kan. Han har förlorat sina polisära befogenheter men vägrar att vända orättvisa och brottslighet ryggen. Med det lilla uns av tilltro till mänskligheten som han har kvar gör han vad han kan för att släppa in en liten strimma solsken i de olyckliga liv som korsar hans väg. De få vänner Taxisnutn har kvar inom kåren ger honom den hjälp de kan, även om det ofta innebär att deras egna karriärer sätts på spel. Taxisnutn känner sig tacksam för det. I den mån sådana känslor kan ge sig tillkänna i hans bittra vardag. Ty Taxisnutn har polisarbetet ingraverat i själen. Det är hans öde, hans Waterloo. Att vinningslöst offra sig för att upprätthålla de urholkade grundvalar som samhället numera vilar på är större än livet självt för Taxisnutn – det är en personlig Golgata hans gula droska rullar fram på dag och natt i ur och skur. Han vet så väl att han antagligen aldrig kommer att kunna lappa ihop sitt sargade snutliv, allra minst nu när det har växt ihop med ett taxiliv och blivit till ett skräckinjagande inferno där det är omöjligt att säga var den ena slutar och det andra tar vid. Kort sagt ett Taxisnutnliv.

Ändå känns det tryggt. Tryggt för oss som sitter i våra hem och ser ut på de regntunga skyarna och de dunkla gatorna där gatubelysningens ljus sveps in i en tjock dimma, att veta att det någonstans därute finns någon som inte har slutat bry sig. Någon som vägrar att lägga i backen på uppmaning av dem som sitter på maktmedlen, vara de lagliga eller ej. En ensam stadsriddare i sin solkigt gula plåtspringare på hjul, som gör vad han kan och gör det hårt. Denne urbana fältskär som har svurit att inte vila förrän allt det sjuka i samhällskroppen har hamnat under skalpellen på rättvisans operationsbord. Vi vet att han finns där ute någonstans och vi vet att han gör det vi alla egentligen drömmer om att ha mod till. Han får inga utmärkelser eller hjälteomnämnanden i massmedia, men han drar sig fram. Gata för gata och skurk för skurk under sin episka långa natts färd mot en gryende ny dag.
Där och då ska rättvisan och hederligheten stå som det rykande slagfältets segrare.
Där och då ska han äntligen få vila – Taxisnutn.

I svängen fanns en bro (men gick det att fara över den?)

En hetsig lönelördag, men med skönt väder som påminner om att en vår mycket väl kan komma ifråga även i år, parerades idag skickligt av undertecknad.
Jag visste att en vagntur till centrum med stor sannolikhet skulle kunna innebära ny musik att bära hem, men fruktade naturligtvis kommersen som ger sig till känna i vartenda litet gathörn. Lockelsen var förvisso stor och jag kunde känna en viss saknad över att rota runt i vinylbackar och CD-ställ och kanske fynda nån gammal funk eller, med litet tur, en tidig Höglund-LP. Nu var goda råd duktigt dyra och jag rannsakade mig själv.
Skulle jag palla för trycket? Hade jag styrkan att kasta mig in bland folks eskapistiska helgutflykter? Kunde jag berättiga en färd med en dogmatisk (över)tro på att ändamålet helgar medlen? Kort sagt: Var jag redo?
Nej, naturligtvis inte. Redan efter en kort stund insåg jag dumdristigheten att över huvud taget göra ett försök, och med ens kunde jag ana det stora vemodet rulla in över tröskeln och vidare in i min lilla lägenhet. Men jag stretade emot med det inte så hemliga vapnet TV där masstarten i skidskytte över 12,5 km bjöd på spänning och visade att Anna-Carin Olofsson äntligen kunde hålla nerverna i schack, en session av musikinförande i iTunes (vilket jag tycker är mycket tillfredsställande att jobba med, speciellt i kombination med Gracenote CDDB som överraskade mig med en diger katalog) samt en promenad bort till den lokala bibliofillialen. Den senare resulterade i några CD-lån som åtminstone kunde släcka min omedelbara törst efter nya toner samt Dylans "Chronicles - Volume One", vilken jag inte haft tillfälle att läsa än, och "Nattens barn" av den gamla porrstjärnan Traci Lords, vars filmiska karriär fortsatte i ett annat träsk med den enda skillnaden att prefixet nu oftast istället stavades kalkon istället för porr. Ja, och så har ju gitarren varit framme lite också - ingen bluestolva men väl ett spännande plock blev resultatet.
Nu är det dags att avnjuta ett slags mellanmål som blev över efter att jag helt oväntat firade gårdagens semifinalvinst med att grädda pannkaka.
Ja, se där, det blev ju en ganska trevlig dag ändå och nu kan jag lungt luta mig tillbaka och invänta morgondagens OS-final.

(OBS! Lycka till med flytt till ny stad, Bojan! Vi har alltid Funket...)

Idrotten och den uttjatade musiken - tvillingsjälar eller den definitiva sisyfosstenen?

Under de pågående Olympiska spelen i Turin är den brittiska rockgruppen Queens gamla stadionvältare ”We Will Rock You” på god väg att bli det mest uttjatade musikstycket någonsin. Skulle detta bli en realitet de närmsta dagarna skulle gruppen inte bara gå förbi så universalt uttjatade kompositioner som Mozarts ”Für Elise” och ”Theme from The Pink Panther” av Henry Mancini, utan även sparka undan benen på sin egna slagdänga ”We are the Champions”, vilken framgångsrikt har plågat idrottspubliker vid allsköns mästerskap världen över i mer än två decennier.

(Vissa hävdar t.o.m. bestämt att låten borde ha bannlysts redan ett par månader efter att den släppts då tumult utbröt efter att fotbollslaget Dynamo Surte vunnit en lokalfinal i en gärdsgårdsserie mot annars välrenommerade IF Lilla Edet och låten spelades upprepade gånger. Detta antas ha haft avgörande betydelse för att vinnarlagets supportrar löpte amok och stormade planen på Fjäderfittans IP där man sköt av fyrverkeripjäser, kastade konfetti och stal matchbollen från det överraskade domarteamet, innan vansinnesuppbådet fortsatte till torget och skändade två bord utanför den danske entreprenören Fleming Ravens gatukök Korv på Torv. Vittnesuppgifter i polisens nedlagda (!) förundersökning talar om hur två hela special med extra gurka ska ha ”smetats ut över i princip hela bordet så det knappt gick att äta vid det sen”, medan ett annat vittne säger sig ha iakttagit flera T-skjortor med ”sådana där hårdrockargrupper som har hemliga meddelanden”. Den rapport som vakthavande befäl skrev ger oss möjlighet att se hur utredningen redan från början led av ödesdigra misstolkningar:

”Vittnet talar osammanhängande och är uppenbart skärrad över händelserna. Han har under fotbollsmatchen gjort flera iakttagelser av kassettbandspelare på Västra Stå där tillresta supportrar har skrålat för vittnet igenkänningsbara hejaramsor samt ’utomländska brölanden’ som vittnet menar saknar direkt innebörd för alla utom de som lärt sig att tyda dess hemliga meddelande. En av de senare allsångerna ska ha innehållit det engelska ordet champion. Detta styrks även av ytterligare vittnen. Observera att det alltså kan röra sig om handel eller annan slags distribution av någon form av svamp som mycket väl kan vara av haluscinogen (sic) karaktär.”

Den här rapporten tydliggör hur fel polismyndigheten tolkade vittnenas utsagor och, i kombination med en viss don’t-give-a-shit-attityd, koncentrerade sig på ett uppenbart felaktigt spår, vilket sedermera starkt bidrog till att utredningen lades ned i brist på bevis att narkotikaverksamhet hade bedrivits under själva matchen eller det efterföljande debaclet.

Men med vår utgångspunkt och alla senare liknande händelser måste vi gå vidare och fråga oss om det alltså kan ha varit ett hemligt meddelande i Queens ”We are the champions” som direkt uppmanade till attack mot gatukök och landsvägskiosker utanför storstäderna, eller t.o.m. ett slags allmän oordning? Nej, det är föga troligt. Naturligtvis kan man finna somliga textrader som i den här kontexten kan ses som uppviglande. En återkommande passus lyder exempelvis: ”We’ll keep on fighting ’til the end.” Men detta måste emellertid betraktas som alltför bristfälligt och pluralistiskt för att betydande åtgärder ska vidtas. Tilläggas kan att de som ville förbjuda låten ganska snart kunde begränsas till Köpmannaförningens avd 31, som på senare tid refererar till händelsen som ”en olycklig fadäs med harmlösa efterverkningar”.)

Den amerikanske populärkulturforskaren John Fiske ska nu i en studie undersöka hur publik, aktiva och funktionärer skapar egna meningar av ett visst antal mycket uttjatade idrottsörhängen. Fiske utgår ifrån att såväl personliga som sociokulturellt betingade preferenser har viss betydelse, men menar framför allt att han är ute efter att belägga hur olika populärkulturella uttryck kan användas i andra syften än de som premieras av samhällets hierarkier. Naturligtvis kommer Fiske att ha kontinuerlig nära kontakt med det brittiska populärkulturforskningsnästet Centre for Contemporary Cultural Studies vid universitetet i Birmingham. Där kommer inte minst den legendariske Stuart Hall leda ett forskarlag genom djupintervjuer och fältobservationer på större idrottsevenemang. Huruvida Birmingham City är inblandat i projektet är ännu oklart, men klubbens hemsida talade så sent som i januari 2006 om ”a certain amount of assistance from external agents during this season’s remaining home games”.

Exakt vad ett akademikerteam skulle kunna göra för att hjälpa City i deras spel är lika oklart och enligt vissa kritiker bör projektet, om det är sant, ses som ett desperat försök att skapa ett surr kring två av stadens främsta symboler och på så sätt uppnå högre status i den globala allmänna diskursen (jmf med Manchester där United & City länge verkat i kombination med en intensiv musikscen där bl.a. Factory Records var en tidig galjonsfigur). Kritiken menar vidare att Birmingham tror sig skapa en win/win-situation genom att spela på lokalbefolkningens provinsiella känslor, vilka de sedan förmodas ta med sig ut i såväl den fysiska som virtuella världen. Men enligt agitatorerna är det här resonemanget lika logiskt som att släcka en eld med bensin. Man menar att det endast kommer att späda på en postmodernistisk epistemologi som är en självuppfyllande profetia i det att den egentligen inte kan existera annat än i skaparnas medvetande, vilka i huvudsak närs av projektioner mellan raderna på gamla texter som sedan utvecklas till ett världsomspännande nät av påstått nya unika texter, men som i realiteten är en enda gigantisk hypertext. Summan av kardemumman blir att såväl fotbollen som forskningen misstas för att höra ihop på felaktiga grunder där riskerna för felaktig användning av data är uppenbar. Ytterst riskerar man exempelvis att ställa upp ett 4-5-1-system med släpande libero och spela på kontring, när det i själva verket är dags att gå in och föra spelet med ett 3-5-2 som kommer in mellan motståndarnas mittfält och backlinje, vilket gör att man kan möta upp, vända runt och gå på snabb skottavslutning, eller komma i djupledslöpningar på kanterna, fylla på med folk i straffområdet och söka avslut genom inlägg.

Hursomhelst verkar Fiske och britterna i dagsläget fast beslutna att genomföra projektet och vi får helt enkelt vänta och se vad det kan få för akademiska och idrottsliga konsekvenser på längre sikt. Vem vet, det kanske t.o.m. kan medföra helt nya oväntade och fantastiska sätt att se på idrott och uttjatad musik? Eller, om vi har tur, ett omfamnande av ett mer eklektiskt musikutbud på arenorna.

Veckans F.

Idag skrattar vi med den gode F. Murray Abraham! Men varför i allsindar är karln så glad och nästan fryntlig? Ja, det kan vi naturligtvis endast spekulera i, men ett rimligt antagande är att han tänker på någon av Karl Gerhards 4000 kupletter. Kan det rent av röra sig om den skandalomsusade och bannlysta "Den trojanska hästen" som nära nog grusade den svenska regeringens relationer med Tyskland under andra världskriget? Nej, antagligen inte. Det här antagandet är egentligen inte ens speciellt rimligt. Men är det ändå möjligt att F. just har sett Jazzgossen (1958), Hasse Ekmans bearbetning av Karl Gerhards liv (som visas på SVT tisd. 21/2 14.15), och funnit de delvis omarbetade kupletterna samt det intensiva spelet mellan huvudrollsinnehavarna Hasse Ekman och Maj-Britt Nilsson?
Kanske inte heller helt troligt. Dock är det klart att F. här visar sin soligaste sida och bjuder in oss alla till en stunds hjärtlig kontemplation som kan värma oss.

Pelé & Beckenbauer i samma person?

F. Murray Abraham kan antagligen bäst beskrivas som den kinematografiska motsvarigheten till den där tysta killen i hörnet av klassrummet som hade svaret men inte prackade på någon annan det, och som läraren stack till en guldstjärna då och då utan att för den skull utnämna honom till vare sig guldkalv eller odåga. En till synes medioker tillvaro i den breda mittfåran av universum och allting. F. Murray har dock åtskilliga gånger visat att han kan förvandla vatten till vin - åtminstone på vita duken där hans precisa och känslofyllda behandlingar av vad som förefaller vara platta kartongfigurer inte sällan resulterar i porträtteringar av såväl emotionellt som psykologiskt mångbottnade personer, vilka tyvärr alltför ofta har en perifer position i narrativet.
F. Murray känns väl av den filmseende allmogen främst igen från Brian de Palmas kanonstämplade gangsterepos Scarface (1983), där han briljerar i rollen som Omar Suarez - kokainkungen Frank Lopez högra hand som inte verkar ha helt rent knark i påsen utan faller offer för den paranoida Sosa (och dennes butler/lönnmördare Alberto The Shadow underbart minimalistiskt gestaltad av Mark Margolis), samt Milos Formans fritt tolkade biopic Amadeus (1984) där F. med rätta stjäler hela föreställningen som Antonio Salieri, vars patologiska beundrande av Mozart leder till såväl teologiska tvivel som en mera profan vendetta mot den unge kompositören. F. Murrays porträtt av Salieri, såväl som medelålders hovkompositör som anser sig hamna på dekis efter Mozarts intåg i Wien samt som den åldrade sjuklingen som stundtals deliriskt koketterar om sin relation till det musikaliska geniet, är så sammanhållet och så komplext att det närapå förtjänar en egen avhandling.

Naturligtvis har F. Murray Abraham gjort ett skitlass av andra roller i filmer av blandade framgångar, men hans intensitet och känsla för rollernas karaktär, om det så är den minsta biroll, går aldrig att ta miste på.
Därför uppmärksammar jag här och framöver denne rolltrollare som den konstnär han är, vars arbete inte kan, eller ska, mätas i filmbolagens intjänade dollars!