Taxisnutn - den senmoderna stadens Atlas

Taxisnutn kör för det mesta runt på Philadelphias gator i sin gula taxibil. Han har ett dystert sinne och en bister uppsyn. Taxisnutn är trött på livets orättvisor och samhällets hårdhet som har kommit att bli ett ideal för alltför många, utan att de egentligen vet varför. Bara att det skapar en till synes god livsstandard på bekostnad av vanligt sunt bondförnuft och en viss anständighet, vilket Taxisnutn menar är rimligt att förvänta sig av ett så kallat civiliserat samhälle.

Att öppna dörren till Taxisnutns droska är att glänta på porten till en god och sann moraluppfattning, känna hur den förlorade stadens odygd stängs ute och om än bara för en kort resa få möta en själ som inte har gett upp kampen mot kriminalitet, korruption och allmänt förfall. ”Här är en jävel som fortfarande bryr sig och som ni aldrig får!”, tycks hans vakande blick skrika under de tunga ögonlocken som aldrig vill sluta sig helt för att ge lite vila och ro åt det grubblande huvudet de sitter på.

Taxisnutn är utbränd. Taxisnutn är syrak. Taxisnutn är en kringflackande krutdurk redo att explodera. Men ett starkt rättspatos är inget som premieras av Taxisnutns omgivning, vilket han ständigt blir påmind om av de juridiska trångmålen som oupphörligen faller rakt ned i knät på honom vecka efter vecka. Hur ska han orka? Hur kan en enda man göra någon skillnad i en värld som sedan länge är mer än bara galen? Hur kan han uthärda att köra igenom skiten och samtidigt klara av sitt personliga helvete?

Taxisnutn är ingen Travis Bickle. Taxisnutn lider inte av psykos, och han har inga direkt uppenbara psykosomatiska besvär. Men kan en människa verkligen stå upp så oförtröttligt mot koncentrerad ondska och en allmän jävlighet som verkar ha blivit legio? Utan att fälla tårar. Utan att gå bärsärkargång. Utan att förlora sin tro på att det goda en gång ska segra. Taxisnutn kan. Han har förlorat sina polisära befogenheter men vägrar att vända orättvisa och brottslighet ryggen. Med det lilla uns av tilltro till mänskligheten som han har kvar gör han vad han kan för att släppa in en liten strimma solsken i de olyckliga liv som korsar hans väg. De få vänner Taxisnutn har kvar inom kåren ger honom den hjälp de kan, även om det ofta innebär att deras egna karriärer sätts på spel. Taxisnutn känner sig tacksam för det. I den mån sådana känslor kan ge sig tillkänna i hans bittra vardag. Ty Taxisnutn har polisarbetet ingraverat i själen. Det är hans öde, hans Waterloo. Att vinningslöst offra sig för att upprätthålla de urholkade grundvalar som samhället numera vilar på är större än livet självt för Taxisnutn – det är en personlig Golgata hans gula droska rullar fram på dag och natt i ur och skur. Han vet så väl att han antagligen aldrig kommer att kunna lappa ihop sitt sargade snutliv, allra minst nu när det har växt ihop med ett taxiliv och blivit till ett skräckinjagande inferno där det är omöjligt att säga var den ena slutar och det andra tar vid. Kort sagt ett Taxisnutnliv.

Ändå känns det tryggt. Tryggt för oss som sitter i våra hem och ser ut på de regntunga skyarna och de dunkla gatorna där gatubelysningens ljus sveps in i en tjock dimma, att veta att det någonstans därute finns någon som inte har slutat bry sig. Någon som vägrar att lägga i backen på uppmaning av dem som sitter på maktmedlen, vara de lagliga eller ej. En ensam stadsriddare i sin solkigt gula plåtspringare på hjul, som gör vad han kan och gör det hårt. Denne urbana fältskär som har svurit att inte vila förrän allt det sjuka i samhällskroppen har hamnat under skalpellen på rättvisans operationsbord. Vi vet att han finns där ute någonstans och vi vet att han gör det vi alla egentligen drömmer om att ha mod till. Han får inga utmärkelser eller hjälteomnämnanden i massmedia, men han drar sig fram. Gata för gata och skurk för skurk under sin episka långa natts färd mot en gryende ny dag.
Där och då ska rättvisan och hederligheten stå som det rykande slagfältets segrare.
Där och då ska han äntligen få vila – Taxisnutn.