Ett nytt dygn har börjat - till en viss agents förtret
Så var det ånyo dags att följa amerikas Carl Hamilton (vad är Coq Rouge för täcknamn, förresten?) Jack Bauer i hans kamp mot terrorister och klockor. Den här gången är det Bauers gamla vapenbroder ex-president David Palmer som har bragts om livet av en lönnmördare som dessutom passar på att spränga två andra CTU-agenter som vet att Bauer är i livet (minns förra säsongsavslutningen där agenthjälten traskar iväg i solnedgången efter att ha iscensatt sin egen död). Det hela är naturligtvis planlagt för att Bauer ska bli syndabocken som myndigheterna bränner iväg efter, med den okarismatiskt nonchalanta president Charles Logan i spetsen, medan terroristerna kan jobba ostört med schemalagda kafferaster och allt därtill.
Nu är ju dessvärre det här inlägget lite försenat och det har hunnit gå ett par timmar till i 24:s fabulatid, men varför gråta över spild mjölk när man kan se på TV?
Nå! Programmet verkar till mångt och mycket harva på i tidigare års hjulspår, vilket jag ändå kan förstå eftersom man har ett starkt konceptualiserat narrativ som för med sig såväl potentiell stagnation som utvecklingsmöjligheter. Visst känns det som att man vill säga "nu igen" och "det är ju samma saker som händer hela tiden"? Jag ska erkänna att jag var på god väg att låta sådana här klyschor rulla över mina läppar, men i sista stund slog eftertanken till och jag fick bita mig i tungan. TV-mediets, och dess flesta genrers, generella konformitet bjuder onekligen in till den här typen av förutfattade meningar, och relativt ofta ligger det oroväckande mycket i dem. Samtidigt måste vi naturligtvis ta hänsyn till kontexter såväl inom som utom mediet ifråga. Hur många sitcoms utspelar sig inte i ett amerikanskt medelklasshem med kärnfamiljen, eller varitioner av denna, i centrum? TV-mediets genresystem underbygger naturligtvis dessa former, samtidigt som såväl annonsörer som publiker är säkra på vad de får och kan agera därefter.
Alltså är 24 inte något undantag i televisionssystemet. Även om programmet har utvecklat en delvis egen berättarstil faller man inom ramarna för en text som bygger på publikernas genrekunskap och förförståelser av populärkulturella uttryck. Inte minst i sina presentationer av rollfigurer och miljöer som oftast är stereotypa och innebär att berättelsen i sig inte sticker ut hakan speciellt långt, om alls överhuvudtaget.
Slutligen tycker jag att 24 har vissa intressanta narrativa och formmässiga grepp som gör programmet sevärt, samtidigt är det en relativt stereotyp text som drar sitt strå till televisionens konforma stack.
Men vafan, det är ju ganska spännande ibland så jag kollar nog lite på ytterligare en säsong.
5 kommentarer:
Det känns ganska skönt att läsa det som jag kännt några säsonger med 24. Innan jag inför förra säsongen slutligen släppte taget om den och våra liv tog skillda vägar. Detta var anledningen till att jag la ned att titta, vilket ledde till att man gick över till liknande produktioner som vägrar släppa sitt grepp om en.
Nu sitter man bänkad varje måndag framför Prison break och där irriterar mig på den bristande storyn. Nåväl både Bauers och mitt liv går väl vidare ändå.
Syns imorn
När skriver du den stora Jean Beauvoir-specialen?
Ah, la Joachimè - comment ca va?
Svaret på din fråga är enkelt: Vem är det?
Jag bollar tillbaka med: Syns aldrig Martin till på det världsvida nätet?
Håller helt med om 24, lade ner det för någon säsong sen men har tagit upp det igen. Jag gillar sändningstiden har liksom inget bättre för mig då. Fan Stoffe vi borde ta vår halvårsträff snart igen. Har faktiskt en hyfsat lugn vecka nästa vecka. Hör av mig.
Imorgon kl tre är det första utomhusträningen på Heden, jag nämner det bara här så har du en ursäkt att komma undan, annars väntar jag mig att du dyker upp ombytt och med ett friskt humör.
Skicka en kommentar