När filmen kom till byn
Med början måndagen den 13:e mars inledde jag vad som skulle bli mitt återtåg till filmen. Femtimmarsversionen av Fanny och Alexander pockade på att bli sedd och jag satte mig till rätta. Dagen efter påbörjades ett hyrande av billiga filmer med ett par år på nacken i ett paketerbjudande om tio stycken åt gången. När tio dagar hade förflutit hade jag fått mig 32 filmer av högst skiftande kvalitet till livs och jag kände mig nöjd med att ha uppdaterat mig i filmens värld, även om vissa titlar var favoriter som lockade till att ses om. De senaste cirka två åren har jag nämligen sett väldigt lite film men nu fanns det verkligen ett sug efter att beröras på olika sätt och i olika riktningar av filmmediet.
Jag kommer därför nu att lägga in texter om de filmer jag rev av, vilket antagligen kommer att ta ett tag eftersom jag inte kan skriva små korta kärnfulla betraktelser som jag lovade mig själv. Det är inte några direkta recensioner utan mer diskuterande texter som reflekterar över filmerna i sig, men som även kan dras ut till att omfatta större frågor.
Här kommer ett sjok med fem filmer som bjuder på såväl hyllningar som åtminstone en fullkomlig sågning.
The Fog of War: Eleven Lessons From the Life of Robert S. McNamara, Errol Morris, USA, 2003
Dokumentärfilmsfantomen Morris tar sig an USA:s problematiska utrikes- och försvarspolitik med utgångspunkt i intervjuer med f.d. försvarsministern Robert S. McNamara som tjänstgjorde under JFK och Lyndon Johnson. Genom en biografi över McNamara presenteras det amerikanska samhället från hans uppväxt under första världskriget och depressionen, genom tjänstgöring i militären under andra världskriget fram till hans tid som försvarsminister under Kubakrisen och Vietnamkriget, under vilket han avgår efter det eskalerande missnöjet hos den amerikanska befolkningen. Men filmens diskussion pekar naturligtvis även vidare genom historien fram till dags dato. Morris använder framgångsrikt sin specialkonstruerade intervjumaskin ”Interrotron” där objektet ser intervjuarens ansikte samtidigt som han tittar rakt in i kameran och vi bjuds på ett mycket direkt tilltal där filmaren på samma gång är närvarande och frånvarande. Detta gör intervjusekvenserna till emotionella knutpunkter i filmen med publiken som potentiella frågeställare, samtidigt som de har funktionen av start och mål för den tidsperiod och/eller den specifika sakfråga som diskuteras. Filmen är nämligen indelad i kapitel som representerar 11 lektioner i utrikes-/försvarspolitik av McNamara. Morris och hans medarbetare har tagit till den stora spaden och grävt fram mycket och relevant arkivfoto som vid sidan av intervjuerna utgör stommen i filmen. Dessutom presenteras ljudupptagningar från kritiska politiska situationer med diskussioner mellan McNamara och olika beslutsfattare, fr.a. de båda presidenterna, vilka ställs i relation till det McNamara berättar idag. Filmen strävar fram mot en förståelse av vilka ödesdigra resultat som kan uppnås på grund av en mängd faktorer, inte minst tolkning av information och opinion, vilket känns igen från de senaste årens amerikanska spekulationer om massförstörelsevapen i en pinsamt öppen kombination av främst oljeintressen. Filmen når sin kulmen när frågan om McNamara kunde ha agerat annorlunda under Vietnamkriget kommer upp, vilket eventuellt kunde ha gett ett tidigare krigsslut och då också räddat många liv. McNamara förblir tyst på den punkten men antyder samtidigt att det finns personer och intressen som inte skulle uppskatta hans öppenhet i den frågan, varför den lämnas med en viss konspirationsteoretiskt bitter eftersmak.
Morris har som vanligt ett driv i sitt berättande och väjer inte för de stora och komplicerade frågorna som Kubakrisen och Vietnamkriget för med sig utan ger de istället huvudfokus, och även om han inte når ända till vägs ände (finns det ens någon i den här typen av infekterade politiska kluster?) så kantas färden av upplysande och intressanta diskussioner om ett lands problematiska syn på sig själv och omvärlden samt en mans sympatiska och kunniga reflektioner över såväl detta som sin egen del i historien.
Slutligen måste det nämnas att The Fog of War har ytterligare en huvudrollsinnehavare vid sidan av McNamara i den fantastiska musiken som är komponerad av Philip Glass. Som i tidigare samarbeten mellan Morris och Glass får musiken ta stor plats i berättandet och är en viktig, för att inte säga grundläggande, anledning till att montage av till exempel bombningar i Vietnam och toppolitikers sammanträden och medieframträdanden, som lätt kan bli ett stereotypt uppstaplande av audiovisuell skåpmat, känns nyanserade. Detta medför också att filmens problematiserande av stora frågor får en extra skjuts av den allt annat än arbiträra musiken och att publiken erbjuds vissa kontemplativa sekvenser där vi exempelvis kan tänka över det nyss sagda.
Morris är utan tvekan en av samtidens skickligaste dokumentärfilmare som vågar stå för den berättelse han driver i sina filmer samtidigt som han har en tilltro till publikens kritiska tolkningsförmåga av de argument som hans filmer presenterar, vilket inbjuder oss till resonemang istället för att mata oss med påstådda ”Sanningar” som tyvärr alltför många dokumentärfilmer ser som sin främsta uppgift.
Stolen nation/Last Party 2000, Rebecca Chaiklin & Donovan Leitch, USA, 2001
Med Phillip Seymour Hoffman (den förste Paul Giamatti) som ciceron får vi följa den amerikanska presidentvalskampanjen 2000 och det farsartade efterspelet med ogiltiga röstsedlar i Florida som gjorde att Högsta Domstolen fick avgöra valet och satte George W Bush i Vita huset. Filmen förefaller till en början vara en mer eller mindre slentrianmässig kritik mot det republikanska partiet, närbesläktad med Michael Moore till såväl form som innehåll. Men objektivet riktas även mot demokraterna och det lilla uppstickarpartiet med Ralph Nader i spetsen och har för avsikt att ställa själva systemet mot väggen. Utanför de två stora partiernas konvent demonstrerar aktivister av alla dess slag för glatta livet, och sedermera för livet överhuvudtaget när polisen dundrar på för allt vad de är värda. Den stora frågan i filmen byggs ut till att omfatta den representativa demokratin per se och vad den egentligen innebär för folket. Är det inte så att gamla pengar enkelt slår nya värderingar på fingrarna gång efter annan i detta påstådda frihetens land? Genom en dokumentär stil i cinéma vérité-tradition med filmarna som katalysatorer svarar Stolen nation ”jo, visst är det så!”. En sekvens som tydligt representerar filmens ståndpunkt är när man växelklipper mellan den nära nog frikyrkliga stämningen på demokraternas konvent och den gratiskonsert med Rage Against the Machine som arrangeras utanför där aktivister och demonstranter har samlats. Den senare stoppas av polisen med ett allmänt tumult som efterföljd medan det hurras vidare inne hos demokraterna.
Filmens narrativ grundas i Hoffmans resa på den geografiska och ideologiska kartan som väcker socialantropologen i honom, naturligtvis med avsikt att frammana densamma hos publiken. På färden får vi systemets brister förklarat för oss av en rad kända nyllen, bl.a. Noam Chomsky, Susan Sarandon, Tim Robbins, Jesse Jackson och inte helt oväntat den amerikanska statens nemesis Michael ”anti-Machiavelli” Moore. Men vår ledsagare hinner också med intervjuer med såväl hjälparbetare i samhällets och lagens utkanter, ledare för ett träningsläger för aktivister, folk på gatan och diverse förståsigpåare. Det hela rullar på i relativt upptrampade spår både vad gäller form och innehåll som inte minst nämnda Moore har tagit flera tunga steg på. Inte minst med Bowling for Columbine (2002) och Fahrenheit 9/11 (2004), men även med TV-programmet The Awful Truth (1999 - 2000) vilket antagligen bäst kan beskrivas som en blandning av Mediemagasinet och Faktum gånger tio. Filmen bygger som sagt på cinéma vérité-stilen som blommade upp i Europa på 1960-talet med Chris Marker som ofta nämnd förgrundsfigur. I USA under samma tid utvecklades direct cinema med filmare som D.A. Pennbaker, Albert och David Maysles och Frederick Wiseman i spetsen. Dessa två dokumentära estetiker har sedan dess ofta sammanblandats och inte minst har de getts delvis olika innebörd på Atlantens två sidor. Visserligen finns det likheter i t.ex. ett fritt kameraarbete och intresset för människors vardag, men samtidigt skiljer sig stilarna åt i fr.a. filmarnas relation till objekten. Medan cinéma vérité framhåller en aktiv filmare som ofta verkar framför kameran och diskuterar med objekten så är direct cinema-filmarna mer passiva och ser sig som flugor på väggarna med observation som honnörsordet framför andra.
Förutom Hoffmans roll som narrativ motor intar filmarna i Stolen nation en klart drivande position i bästa cinéma vérité-anda för att föra berättandet framåt. T.ex. har de problem med att komma in på republikanernas konvent men får reda på att de i sista minuten söker efter musikunderhållning och ringer då några kompisar i ett band för att de ska spela och på så sätt ta med sig filmarna in. Andra exempel är de sekvenser där filmarna och Hoffman framför kameran diskuterar nästa steg i filmarbetet och hur de ska gå till väga vid en intervju.
Det finns en viss charm i filmens transparenta berättande som stärker förtroendet för såväl filmarna som deras behandling av sakfrågor. Men samtidigt uppstår en slags bedräglighet där det är lätt att falla in i de tankebanor som framhålls av filmen och en risk att vi i publiken lägger våra kritiska förhållningssätt åt sidan till förmån för de ”Sanningar” om det amerikanska samhället som Stolen nation radar upp framför oss. Men om man är sugen på en stunds nedsabling av det sjuka amerikanska systemet och etablissemanget så kan man alltid suga i sig den här pastillen som varken är speciellt salt eller syrlig.
Det sjunde inseglet, Ingmar Bergman, Sverige, 1957
Ingen närmare presentation behövs av en av världens bästa filmer vars dödsångest harmonierar med en mörk humor som tillåter berättelsen att utforska människans farhågor och njutningar på ett såväl allvarligt som underhållande sätt. Att snart ett halvsekel har förflutit sedan filmens tillkomst har ingen betydelse eftersom vårt förhållningssätt till livet och döden är föremål för ständiga diskussioner och inte har något bäst före datum. Detta ges ytterligare tyngd av att berättelsen utspelar sig i ett pesthärjat medeltida Sverige där människans gudstvivel, representerat av riddaren Antonius Block (Max von Sydow) nyss hemkommen från korstågen, får vatten på sin kvarn genom den ohyggliga farsot som Döden (Bengt Ekerot) drar runt med. Men samtidigt söker andra människor lösningen i religionen vilket tar sig extrema uttryck hos flagellanterna som piskar och plågar sig själva land och rike runt, och rädslan för att somliga individer har bjudit upp Djävulen själv till en dödsdans som drar med sig död och förödelse frammanar kyrkans män till en häxjakt som obönhörligen slutar på bålet. Dikotomierna haglar över rollfigurerna och så även publiken när den eviga diskussionen om liv och död sveper in över oss utan några förutbestämda svar eller lättsmälta rättesnören.
Ekerots porträtt av Döden är sannerligen ett mästerverk i sig. En otäckt lugn bisterhet präglar honom, men det som verkligen ger Döden liv (!) är hans torra humor och en viss förkärlek för spel och lek – inte minst tydliggjort av hans schackduell med riddaren men även av det närmast gycklarmässiga uppträdandet när han sågar ner ett träd för att hämta en av skådespelarna samt känslan för tjuv och rackarspel när han uppträder i biktbåset och lurar rustningen av riddaren så att denne avslöjar sin taktik i schackspelet. Gunnar Björnstrand är som vanligt lysande i rollen som riddarens väpnare Jöns, vilken har en härlig skit-samma-attityd mot såväl människor som livet och döden samtidigt som han inte är främmande för att sträcka ut en hjälpande hand till den hunsade lilla människan i nöd. Även von Sydows riddare är fantastisk i sitt tvivel och sin trötthet på både sig själv och livet, vars dystra sinne återspeglas av det omgivande kaotiska samhället. Men för en kort stund får han en smakbit av lyckan och friden i form av nyplockade smultron och mjölk i sällskap med skådespelarfamiljen, fint spelade av Nils Poppe och Bibi Andersson, som blir representanter för människans hopp och livsglädje i världen vare sig den är ond eller god.
Det bitterljuva slutet där några i sällskapet klarar livhanken medan andra måste följa Döden på en sista vandring är helt i linje med filmens övergripande känsla, vilken för övrigt inte alls domineras av det blytunga allvar och svårmod som ofta påskins, utan mer en tolkningsvänlig betraktelse över livet och döden i en underhållande skepnad. Det bör alltså inte vara Det sjunde inseglet som Monica Törnell åsyftade när hon sjöng Ted Ströms strof ”det är då det stora vemodet rullar in”. Någon som däremot sjöng om filmen på ett mycket direkt sätt var Scott Walker som piskar upp en dystopisk men ändå förtröstansfull stämning inte olik den i filmen när han berättar dess historia i ”The Seventh Seal” på Scott 4 från 1969.
Myglaren, Jan Myrdal & Rune Hassner, Sverige, 1966
En dramadokumentär som sätter blåslampan i arslet på 1960-talets svenska beslutsfattare och oblygt spekulerar i vilka konsekvenserna blir för samhället när makthungriga karriärister spelar Monopol med den offentliga sektorn. Huvudpersonen Myglaren (Christer Strömholm) äter flerrättersluncher med näringslivet och galopperar upp för samhällsstegen i sin strävan efter att grunda och basa över ”Trivselinstitutet”, som han propagerar för eftersom trivseln, d.v.s. viljan att okritiskt rätta in sig i produktionsledet, hos Sveriges och egentligen hela världens befolkning är körd i botten.
Myrdal och Hassner presenterar en underhållande satir över det svenska samhällsbygget och myglarna som utnyttjar systemet, och trots att det är 40 år sedan filmens tillkomst så känns tematiken inte speciellt främmande i dagens Sverige. Privat välgång för vissa individer på bekostnad av det kollektiva samhällets förmåga och vilja att ta hand om sina medborgare är något som antagligen alltid kommer att behöva diskuteras.
Filmtekniskt lämnar Myglaren en del att önska i exempelvis kamera- och ljudarbete och somliga sekvenser är lite väl segdragna. Men samtidigt skapas en estetik som pendlar mellan dokumentär och diskbänksrealism, eller snarare gästabudsrealism med tanke på Myglarens ständiga frossande, som till stor del bär fram filmens genuint angelägna känsla av att något sjukt pågick/fortgår i det svenska samhället. Dessutom är Strömholm, som egentligen är fotograf till yrket, snudd på lysande som den självgode Myglaren och ger honom en förbluffande subtilt lismande karaktär, vilken inte minst märks i den välskrivna dialogen som ändå är mycket fritt framförd.
Myglaren skapade en stor debatt i svenska medier som dock var mer filmpolitiskt än samhällspolitiskt engagerad. Detta eftersom Myglaren först hade visats i Sveriges Television (vilket gör den till den första TV-filmen i Sverige) och inte haft en regelrätt biografpremiär, vilket inte berättigade till något efterhandsstöd enligt Svenska Filminstitutet med Harry Schein i spetsen. Myrdal och Hassner tog då fram en kopia för biografvisning och hade premiär men nekades ändå stöd, något som medförde en hätsk debatt över filmavtalet och Filminstitutets schablonmässiga regleringar. Beslutet om huruvida Myglaren var berättigad till stöd valsade runt länge och väl på olika nivåer och om jag har förstått saken rätt så vidhöll Filminstitutet sedermera sitt första beslut om att inte ge filmen något stöd.
Myglaren är en intressant samhällskritik som ger en viss bild av 1960-talets Sverige men som också kan appliceras på dagens samhälle. Där stryker Myglarens avkommor antagligen inte omkring i offentlighetens mörka korridorer med skumma avtal, utan bedriver troligen sin jakt på personlig vinning i fullt dagsljus runt demokratins sammanträdesbord som slumpas bort till högstbjudande.
Halva sanningen, Lars Johansson, Sverige, 2005
Endast de riktigt inbitna kalkonentusiasterna göre sig besvär med den här oredda fjäderfäsoppan. Det är en traditionell hemvändarhistoria där mannen som närmar sig medelåldern åker till en klassträff i hemorten i ett desperat försök att återfå sin ungdomskärlek innan hon gifter sig. Genrebunden är bara förnamnet när såväl textuella som visuella klyschor och floskler staplas om vartannat tills man inte vet om man ska skratta eller gråta eller bli förbannad för att det är en så fantasilös historia som är dåligt spelad och uselt berättad. Filmen är en enda stor longör som både vill vara en romantisk komedi och en allvarsam betraktelse över hur livet är och hur det kunde ha varit, men som bara lyckas med att vara pinsamt förutsägbar och skrattretande hobbyfilosofisk.
I småstaden dit huvudpersonen Eskil (Steve Kratz) återvänder tror alla att han är läkare medan han i själva verket är bagagestuvare på Arlanda efter att ha hoppat av medicinstudierna. Detta missförstånd bäddar naturligtvis för förvecklingar och fnurror på hans relationer med den gamla kärleken Lena (Martina Haag), den bäste barndomsvännen Juppe (Leif Lindh) som blivit kvar samt med fadern (Hans Wigren). Men detta kan verkligen inte bära en hel film vilket Johansson, som även har skrivit manus, verkar ha hoppats på. Filmen greppar förgäves efter tragikomiska halmstrån i allt från barndomsvännens rädsla för att ha orsakat sin sons CP-skada genom att ha tappat honom som liten, vilket han berättar om för första gången i det obligatoriska försoningssamtalet med huvudpersonen där de öppnar sina hjärtan på vid gavel (men där det tyvärr är lika dött som i filmmakarnas kreativa ådror), till den ensamme viljelöse och sjukt godtrogne fadern som hamnar på sjukhus, där huvudpersonen tror att han har dött och naturligtvis gråtande biktar sin livslögn för liket under täcket medan fadern står bakom honom (en sekvens som är lika subtilt berättad som ett calypsoband på en begraving).
Halva sanningen, vilket anspelar på huvudpersonens mytomaniska släktdrag, är ett rejält lågvattenmärke för svensk film. Detta gör att den åtminstone lyckas väcka någon känsla i mig, även om det är en gråtmild förfäran över den kalla grådassigt ointressanta och oinspirerade stereotypa vind som alltför ofta viner över den svenska långfilmen.