Idrotten och den uttjatade musiken - tvillingsjälar eller den definitiva sisyfosstenen?

Under de pågående Olympiska spelen i Turin är den brittiska rockgruppen Queens gamla stadionvältare ”We Will Rock You” på god väg att bli det mest uttjatade musikstycket någonsin. Skulle detta bli en realitet de närmsta dagarna skulle gruppen inte bara gå förbi så universalt uttjatade kompositioner som Mozarts ”Für Elise” och ”Theme from The Pink Panther” av Henry Mancini, utan även sparka undan benen på sin egna slagdänga ”We are the Champions”, vilken framgångsrikt har plågat idrottspubliker vid allsköns mästerskap världen över i mer än två decennier.

(Vissa hävdar t.o.m. bestämt att låten borde ha bannlysts redan ett par månader efter att den släppts då tumult utbröt efter att fotbollslaget Dynamo Surte vunnit en lokalfinal i en gärdsgårdsserie mot annars välrenommerade IF Lilla Edet och låten spelades upprepade gånger. Detta antas ha haft avgörande betydelse för att vinnarlagets supportrar löpte amok och stormade planen på Fjäderfittans IP där man sköt av fyrverkeripjäser, kastade konfetti och stal matchbollen från det överraskade domarteamet, innan vansinnesuppbådet fortsatte till torget och skändade två bord utanför den danske entreprenören Fleming Ravens gatukök Korv på Torv. Vittnesuppgifter i polisens nedlagda (!) förundersökning talar om hur två hela special med extra gurka ska ha ”smetats ut över i princip hela bordet så det knappt gick att äta vid det sen”, medan ett annat vittne säger sig ha iakttagit flera T-skjortor med ”sådana där hårdrockargrupper som har hemliga meddelanden”. Den rapport som vakthavande befäl skrev ger oss möjlighet att se hur utredningen redan från början led av ödesdigra misstolkningar:

”Vittnet talar osammanhängande och är uppenbart skärrad över händelserna. Han har under fotbollsmatchen gjort flera iakttagelser av kassettbandspelare på Västra Stå där tillresta supportrar har skrålat för vittnet igenkänningsbara hejaramsor samt ’utomländska brölanden’ som vittnet menar saknar direkt innebörd för alla utom de som lärt sig att tyda dess hemliga meddelande. En av de senare allsångerna ska ha innehållit det engelska ordet champion. Detta styrks även av ytterligare vittnen. Observera att det alltså kan röra sig om handel eller annan slags distribution av någon form av svamp som mycket väl kan vara av haluscinogen (sic) karaktär.”

Den här rapporten tydliggör hur fel polismyndigheten tolkade vittnenas utsagor och, i kombination med en viss don’t-give-a-shit-attityd, koncentrerade sig på ett uppenbart felaktigt spår, vilket sedermera starkt bidrog till att utredningen lades ned i brist på bevis att narkotikaverksamhet hade bedrivits under själva matchen eller det efterföljande debaclet.

Men med vår utgångspunkt och alla senare liknande händelser måste vi gå vidare och fråga oss om det alltså kan ha varit ett hemligt meddelande i Queens ”We are the champions” som direkt uppmanade till attack mot gatukök och landsvägskiosker utanför storstäderna, eller t.o.m. ett slags allmän oordning? Nej, det är föga troligt. Naturligtvis kan man finna somliga textrader som i den här kontexten kan ses som uppviglande. En återkommande passus lyder exempelvis: ”We’ll keep on fighting ’til the end.” Men detta måste emellertid betraktas som alltför bristfälligt och pluralistiskt för att betydande åtgärder ska vidtas. Tilläggas kan att de som ville förbjuda låten ganska snart kunde begränsas till Köpmannaförningens avd 31, som på senare tid refererar till händelsen som ”en olycklig fadäs med harmlösa efterverkningar”.)

Den amerikanske populärkulturforskaren John Fiske ska nu i en studie undersöka hur publik, aktiva och funktionärer skapar egna meningar av ett visst antal mycket uttjatade idrottsörhängen. Fiske utgår ifrån att såväl personliga som sociokulturellt betingade preferenser har viss betydelse, men menar framför allt att han är ute efter att belägga hur olika populärkulturella uttryck kan användas i andra syften än de som premieras av samhällets hierarkier. Naturligtvis kommer Fiske att ha kontinuerlig nära kontakt med det brittiska populärkulturforskningsnästet Centre for Contemporary Cultural Studies vid universitetet i Birmingham. Där kommer inte minst den legendariske Stuart Hall leda ett forskarlag genom djupintervjuer och fältobservationer på större idrottsevenemang. Huruvida Birmingham City är inblandat i projektet är ännu oklart, men klubbens hemsida talade så sent som i januari 2006 om ”a certain amount of assistance from external agents during this season’s remaining home games”.

Exakt vad ett akademikerteam skulle kunna göra för att hjälpa City i deras spel är lika oklart och enligt vissa kritiker bör projektet, om det är sant, ses som ett desperat försök att skapa ett surr kring två av stadens främsta symboler och på så sätt uppnå högre status i den globala allmänna diskursen (jmf med Manchester där United & City länge verkat i kombination med en intensiv musikscen där bl.a. Factory Records var en tidig galjonsfigur). Kritiken menar vidare att Birmingham tror sig skapa en win/win-situation genom att spela på lokalbefolkningens provinsiella känslor, vilka de sedan förmodas ta med sig ut i såväl den fysiska som virtuella världen. Men enligt agitatorerna är det här resonemanget lika logiskt som att släcka en eld med bensin. Man menar att det endast kommer att späda på en postmodernistisk epistemologi som är en självuppfyllande profetia i det att den egentligen inte kan existera annat än i skaparnas medvetande, vilka i huvudsak närs av projektioner mellan raderna på gamla texter som sedan utvecklas till ett världsomspännande nät av påstått nya unika texter, men som i realiteten är en enda gigantisk hypertext. Summan av kardemumman blir att såväl fotbollen som forskningen misstas för att höra ihop på felaktiga grunder där riskerna för felaktig användning av data är uppenbar. Ytterst riskerar man exempelvis att ställa upp ett 4-5-1-system med släpande libero och spela på kontring, när det i själva verket är dags att gå in och föra spelet med ett 3-5-2 som kommer in mellan motståndarnas mittfält och backlinje, vilket gör att man kan möta upp, vända runt och gå på snabb skottavslutning, eller komma i djupledslöpningar på kanterna, fylla på med folk i straffområdet och söka avslut genom inlägg.

Hursomhelst verkar Fiske och britterna i dagsläget fast beslutna att genomföra projektet och vi får helt enkelt vänta och se vad det kan få för akademiska och idrottsliga konsekvenser på längre sikt. Vem vet, det kanske t.o.m. kan medföra helt nya oväntade och fantastiska sätt att se på idrott och uttjatad musik? Eller, om vi har tur, ett omfamnande av ett mer eklektiskt musikutbud på arenorna.