Jaha, gott folk för ett par veckor sedan såg jag äntligen "Inland Empire" av konstighetsminister Lynch. Men är hans alster egentligen så konstiga som så ofta påskins? Det beror givetvis på vad man utgår ifrån och vad man väljer att sätta in dem i för perspektiv. Generellt skulle jag vilja säga att det inte är så jävla krångligt i mäster Lynchs verk - om man inte själv vill ha det så. Och här hittar vi redan en kärna i en "förståelse" av hans skapelser, nämligen att mycket av filmens eller TV-seriens berättelse och dramaturgi ligger i betraktarens tolkningar. Visst finns det väl en inbyggd rörelse i berättelserna eftersom de är just berättelser som någon berättar. Men vad Lynch har specialiserat sig på är att göra slarvsylta av vårt djupt rotade tolkningssystem av den västerländska traditionella dramaturgin och inte erbjuda åskådaren att lösa en enkelbiljett till berättelsen från A genom B till C. Istället styckar han skoningslöst upp narrativet i en sjusärdeles massa bitar, antingen utan märkning eller med en kryptisk sådan, och skickar sedan iväg dem till berättelsens fyra hörn innan han sjasar iväg oss ut på en odyssé efter betydelser och upplevelser av hans verk.
Att tala om Lynchs förhållande till dramaturgi och narratologi är naturligtvis att ge sig in i Cheops pyramid (i sann Lynchanda får ni själva välja att tolka metaforen som den riktiga byggnaden eller det pedagogiska matematikdatorspelet som fanns på 3- & 486:orna i Skansenskolans datasal de IT-arma åren innan informationssamhället bröt ut på allvar) och irra omkring tills man själv inte vet var man började. Eller åtminstone ta sig an en diskussion som har material så det det räcker och blir över för en bok. Kärnan i den boken skulle i alla fall nödvändigtvis vara Lynchs bruk av metaperspektiv som tycks ha satt naglarna i vår käre regissör då han gång på gång återkommer till denna typ av berättar-/stilgrepp.
I korthet innebär metabegreppet att berättelsen har minst en annan berättelse, eller nivå, som vi också får ta del av - d.v.s. en berättelse om en berättelse. Dock har Lynch naturligtvis varit framme med potatisstöten och mosat till även det här berättandet, vilket innebär att hans alster inte sällan har fler än två nivåer, eller berättelser, som vävs samman mer eller mindre. Men det som gör det extra intressant är att han inte gör det helt tydligt vilket inbördes förhållande nivåerna har till varandra, utan blandar istället friskt om i narrativet där man kastas mellan de olika diegeserna (som förenklat betyder just olika nivåer i berättandet och berättelsen). På så sätt ges vi inte en historia på silverfat utan får möjlighet att själva konstruera mycket av inte bara berättelse utan också själva berättandet. För mig är detta storheten i Lynchs verk, även om han också erbjuder intressanta rollfigurer och till viss del dialog (jag tänker här framför allt på Twin Peaks). Alldeles för få regissörer, manusförfattare och producenter idag litar på sina publiker och att de kan "använda" berättelsen efter egen förmåga. Vilket känns ganska märkligt med tanke på den (påstådda?) interaktivitet som det har talats om framför allt sedan nätets genombrott. Och vi i publiken accepterar allt som oftast detta förhållande och är i värsta fall helt beroende av att upphovspersonerna inte bara lägger fram våra kläder utan också klär på oss, snyter oss och öppnar dörren för oss. Med andra ord har vi blivit så matade med ett färdigförpackat berättande att det blir svårt att ta till oss något som bryter mot detta mönster, vilket är fallet med Lynch. Det är naturligtvis synd för det är en otroligt intressant tankevärld som skapelser som Lynchs öppnar upp och det är väl egentligen det som är åtmistone en av konstens grundvalar. Dessutom kan det vara viktigt att inse att man inte alltid kan eller behöver förstå precis allting. Inte sällan är ju resan själva målet, eller som man uttryckte det i inledningen av varje episod av Bank für alle: "Kära vänner, i fiktionen precis som i verkligheten är det så att man inte alltid förstår".
Häromdagen såg jag också äntligen Du levande och den var lika fantastisk som jag hade trott och hoppats på. Med tanke på diskussionen ovan är Roy Andersson ytterligare ett strålande exempel på en regissör som har utvecklat ett berättande som inte till punkt och pricka följer en traditionell dramaturgi. Att han anklagas för att vara för långsam är bara skitsnack som följer av okunnighet, brist på tålamod och rädsla för såväl det annorlunda som att se inåt och konfronteras med sina egna tankar och värderingar. Det sistnämnda är enligt min mening en annan av konstens uppgifter som alltför sällan dyker upp i såväl det allmänna samtalet som i själva konsten. Men vad annat är att vänta när det mesta utom att visa lökar eller pung i TV-övervakade hus betecknas som svårtillgängligt och avskrivs som pretentiöst? Fan vet om inte Lasse Åberg kan uppfattas som avant-garde i dagens Sverige...
Till sist måste jag ju berätta att jag ytterligare ett äntligen har sett Control som var bra och får tjäna som exempel på att ett traditionellt berättande inte per definition behöver vara dåligt. Dock hade jag nog väntat mig lite mer av bildspråket och fotot, även om det är snyggt i jämförelse mycket annat, med tanke på Corbijns sanslösa portfolio. Jag har ingen klar analys att bjuda på eftersom jag inte har tänkt igenom det så noggrannt, men den lider väl lite av den vanliga problematiken med adaptioner där man kan uppleva att filmen känns något tunn eftersom man lärt känna figurerna i bokens mer fylliga format. I det här fallet förstärks naturligtvis den känslan av att filmen skildrar en mytomspunnen person, ett mytomspunnet band samt den mytomspunna Manchesterscenen. Å andra sidan kan det vara så att man nickar av igenkänning, vilket i och för sig känns lite effektsökande, men det är väl upp till betraktaren och dennes tolkningsram...
