Bra nu

# Världens bäste Bonny. På ep:n Ask Forgiveness spelar Will Oldham andras låtar igen. Men den här gången har han skitit i att be om lov - han ber om förlåtelse preventivt istället. Åtminstone om man ska tro skivetiketten. Naturligtvis är det hur bra som helst när den skraltiga gitarren kraxar i kapp med den där ensamma rösten som säger så mycket.


# Afrikanskt elektrifierat tumpiano. Innan EM-kvalmatchen mot Spanien satt Fredde, Tati och jag själv och diskuterade huruvida s.k. world music finns eller ej. Det är ju tveklöst en mycket konstruerad genre, antagligen mer än vad genrer är i allmänhet, som ska ha uppstått omkring ett skivbolag i London då man behövde en samlande term för vissa skivor (har jag för mig). Jag hävdade att det ändå finns en viss stil som kan kallas för world music och som ofta förekommer på folkmusikfestivaler samt i SVT-program som skildrar dessa. Även om det som andra hävdade egentligen borde förstås som 'folkmusik' kort och gott så tycker jag nog att man kan urskilja en viss sorts musik som världsmusik - det må så vara att den är skapad mer eller mindre medvetet utifrån det konstruerade begreppet.
Nå! Konono No1 är i alla fall en rejäl uppvisning i konsten att spela tumpiano, eller likembé, som man själv har elektrifierat med hjälp av delar från gamla skrotbilar. Huruvida det är world eller inte ger jag blanka fan i när det svänger så frestande! Rytmsektionen spelar på traditionella instrument samt bildelar och med sig har man tydligen även ett sjusärdeles sound-system. Gruppen är från ett område omkring gränsen mellan Kongo och Angola och bildades för drygt 25 år sedan. Congotronics är dock från 2004.


# Japanska tongångar. Hisato Higuchi plonkar på gitarren och kvider, stönar och viskar och det känns som om man står på en gata i Tokyo precis efter man har varit i ett buddhistiskt tempel. Åtminstone tänker jag mig att det skulle kännas så. Musiken på nysläppta Butterfly Horse Street förmedlar en bild man har av Japan och Tokyo, där Higuchi bor, som oerhört civiliserat men ändå med små fickor av utlevelse och spontanitet. Tänk exempelvis på karaoke och animé, vilket inte har något i övrigt att göra med den här musiken. Nån jämförde honom med Loren Connors a.k.a. MazzaCane, som också släppt skiva på Family Vineyard men även på Häpna tillsammans med David Grubbs, och det är väl inte helt fel. Sen är det ju konvolutet som är sanslöst vackert också!