Fina skivor 2007 #1

Utan rangordning:

Robert Wyatt - Comicopera

För att...Robert Wyatt antagligen har en disktrasa i sin ofta fuktade strupe som har samlat ihop all smärta och skönhet som han nu vrider ur till sista droppen. Farbror'n har soul!




Angus & Julia Stone - A Book Like This

För att...Det här syskonparet från Australien har gjort en popskiva som jag egentligen inte borde tycka om speciellt mycket eftersom det handlar om gitarrbaserade stycken enligt konstens alla regler, vilket vanligen borgar för tråkiga skivor som man har hört på tok för många gånger tidigare, men som ändå innehåller flera örhängen som helt enkelt är prov på att även fyrkantiga ramar kan vara snyggt ibland.



Bonnie 'Prince' Billy - Ask Forgiveness

För att...jag inte ska bli tjatig (se tidigare inlägg) så säger jag bara ständigt denna William!








Erik Enocksson - Farväl Falkenberg O.S.T.

För att...den här musiken räddade en i övrigt relativt medioker indiefilm med sina avskalade men själfulla små tassande slingor.







Goldmund - Two Point Discrimination

För att...man vågar göra så lågmäld och anspråkslös musik som Goldmund (eller Enocksson för den delen) i en så högljudd värld. Tänk vad mycket två händer kan åstadkomma med piano och dator.





Grinderman - s/t

För att...Nick Cave överraskade mig fullständigt med den här uppsättningen vänner som skramlar på med gitarr, bas och trummor i sparsmakade arrangemang som minner om tidiga Bad Seeds eller till och med The Birthday Party. Även om singeln "No Pussy Blues" fläskar på med lite väl mycket gubblukt så finns det en del bra spår. Den stora frågan är väl dock hur de tänkte när det gäller omslaget: "Nä, fan grabbar, om vi skulle ta å smälla i med en neonapa på framsidan! Det borde väl göra susen?!"


Dungen - Tio bitar

För att...den här skivan sent om sider fick mig att sluta avfärda Dungen som populistiska JC-rockers vilket naturligtvis är helt felaktigt och bara visar hur något man får för sig kan byggas upp till en sanning för en själv. I själva verket är de tjänstemän på länsantikvarieämbetet där de har tagit på sig såna där vita tyghandskar som man har när bläddrar i Vasabiblar och lyft fram härliga gamla fragment från 1970-talets svenska folkrock som de sedan har pusslat ihop med moderna soundbits till en samtida fresk över naturens barn i innerstaden.


Nick Lowe - At my Age

För att...det är så jävla gutt med gamla gubbar som levererar sådan makalös känlsa och övertygar med berättelser från sina ofta trassliga liv utan att försöka inbilla sig själva och andra att de är fräsiga ungtuppar som "kör hårt".





Rafael Anton Irisarri - Daydreaming

För att...de där varsamt processade pianoslingorna letar sig in i mitt hjärta på stigar så ensliga som Daydreaming låter.
Kallt är fan det nya varmt.








Christian Fennesz & Ryuichi Sakamoto - Cendre

För att...de konstruerar en sanslöst vacker och spännande ljudvärld som är en musikalisk öppen spis att kura framför. Medtag: Pläd samt te.