All over Gothenburg some hope and some despair

Morrissey bjöd under lördagskvällen på en fin konsert i Scandinavium där huvuddelen av materialet hämtades från pinfärska "Ringleader of the Tormentors" och succén "You are the Quarry".
Ribban sattes omedelbart högt med den makalösa inledande trojkan "First of the Gang to Die", "Still Ill" och den nya kioskvältaren "You Have Killed Me", och resten av kvällen kunde i stort sett leva upp till den nivå som detta satte. Dock blev väl publikens generella förtjusning över den klaviaturledda allsången av "Helan går" litet väl överdriven, och fick mig nästan att undra om jag hade hamnat på Frölundas semifinalspel. Nåväl, ibland når publikfrieri oanade höjder. Det var i alla fall en underhållande konsert med gamle fine Moz i högform.

Nu är det dags för ytterligare några filmtexter som jag har försökt hålla relativt korta så att man orkar läsa dem. Men det är svårt när det alltid finns så mycket att diskutera och så många ord som måste skrivas.
Den här gången bjuder jag på en blandning av tyskt och svenskt som väl knappast har skådats sedan Zara Leander brände ner till nazisterna och blev stjärna på anrika filmbolaget UFA som de hade lagt rabarber på.

Djävulens öga, Ingmar Bergman, 1960
En underbar liten historia om hur Djävulen (Stig Järrel) plågas av en vagel i ögat eftersom den unga kvinnan Britt-Marie (Bibi Andersson) på jorden är på väg att gifta sig som oskuld. För att förhindra detta potentiella segertåg för konkurrenten i himmelen sänder han Don Juan (Jarl Kulle) på uppdraget att förföra kvinnan och upprätthålla människans moraliska förfall.

En historia vars ämne vid första anblicken lätt kan te sig en smula moraliserande förvaltas oerhört väl av Bergman och den strålande ensemblen, vilket resulterar i en fryntlig kärlekskarusell runt ett nav av frågan om hur livet egentligen ska levas. Kulles gestaltning av en fördömd Don Juan på dekis i Skärselden som lever upp och får ompröva sin lättjefulla uppfattning av kärleken och erotiken är utmärkt tragikomiskt balanserad. Nils Poppe glänser som den unga kvinnans godtrogne prästfar som bjuder hem Don Juan och hans medhjälpare Pablo (fint spelad av Sture Lagerwall) och fångar en djävul i sitt skåp.

Bergman använder sig av ett episodiskt berättande där filmen delas in i akter som presenteras på ett pseudovetenskapligt sätt av Berättaren (Gunnar Björnstrand), vilken har en härligt ironisk övertro på sagans sedelärande förmåga.

Var uppmärksam på den syrliga slutsekvensen där höjdpunkten är Allan Edwalls demon med djävulskt god hörsel (jämför Max Schreck som Nosferatu!) som lyssnar sig till det lyckliga slutet!

Aguirre – Guds vrede/Aguirre: Der Zorn Gottes, Werner Herzog, 1972
Kolonialismen är grunden i flera av Herzogs filmer och det här är kanske den bästa av dem. I likhet med Fitzcarraldo (1982) utspelar sig berättelsen i Amazonas djungel där européerna drar fram utan hänsyn till indianerna och naturen som är deras hem. Men medan Fitzcarraldo porträtterar kolonialismens påtvingande av ”riktig” kultur genom en ensam mans storvulna plan om att föra den italienska operan till djungeln, så tar Aguirre sin utgångspunkt i det uppenbara erövrandet och skoningslösa skövlandet av människan och hennes omgivning.

Klaus Kinski gör sin kanske bästa rolltolkning som conquistadoren Don Lope de Aguirre som genom myteri tar ledningen över en expedition som färdas på Amazonasfloden för att finna det mytiska El Dorado och erövra dess påstådda rikedomar. Filmen tar oss allt djupare in i djungeln och Aguirres tilltagande vansinne, präglad av en megalomani som närs av förakt för medmänniskan och Gud, vilket leder till en kamp mot den goda ursprungliga naturen som slår tillbaka på inkräktarna. Aguirres självbild som den slutgiltiga härskaren över världen blir en närmast parodisk symbol för den eurocentrism som alltför ofta gör sig gällande än idag, vilket extrapoleras genom kolonisatörens arrogans över sin omgivning som till slut även blir hans undergång.

Aguirre – Guds vrede har ett närmast poetiskt men ändå omedelbart bildspråk där mäktiga panoreringar över den obesegrade naturen blandas med kamerans närgångna slingrande omkring människorna. Genom detta skapar Herzog ett berättande som skulle kunna jämföras med t.ex. Andrej Tarkovskijs suggestiva estetik i Stalker (1979). Men om den senare filmen sätter ett visst hopp till att människan kan återskapa sig själva i den sammanbrutna omgivningen som de har orsakat, så gör den förra snarare tvärtom i sin tro på naturens kraft och förmåga att besegra den moderna människans galenskap.

Den stämningsfulla musiken av krautbandet Popul Vuh – ambientpionjärerna som ofta har stått för musiken i Herzogs filmer – ger det stilla berättandet med bilden i centrum ytterligare en dimension.

Kinskis sjuka uppspärrade blick och förryckta yranden i slutet av filmen, där han ensam driver omkring på en flotte som har belägrats av en flock apor, är ett tragikomiskt crescendo av yppersta klass. Bara det är nästan anledning nog att se Aguirre – Guds vrede.

Woyzeck, Werner Herzog, 1978
Soldaten Franz Woyzeck (Klaus Kinski) deltar i ett näringsexperiment som får ödesdigra konsekvenser när hans diet av främst gröna ärtor börjar tära på verklighetsuppfattningen och driver honom mot vansinnets brant. Det här är en fint berättad undergångshistoria där mycket sägs mellan raderna och uppmanar till eftertanke om bl.a. människovärde och samhällens hierarkiska strukturer. Vi kommer nära huvudpersonen utan att riktigt få grepp om honom vilket överensstämmer med den situation som han befinner sig i och skapar ett visst fönster mot den groende galenskapen. Det här förmedlas mycket bra av ett fint kameraarbete som exempelvis innebär ett uppmärksamt betraktande av rollfigurerna som ofta dröjer sig kvar och tänjer ut de välspelade scenerna, vilket ger filmen ett makligt men effektfullt tempo. Berättandet eskalerar lite väl fort mot slutet och jag hade gärna sett att Herzog drog ut ytterligare på Woyzecks oundvikliga väg mot sammanbrott i stil med filmens generella tempo. Dock kan det tolkas som ett uttryck för hans subjektiva upplevelse av sin omvärld som ter sig mer och mer obegriplig och får okontrollerbar fart i en neråtgående spiral av sinnenas förvridna intryck. En sådan läsning gör det snabbare berättandet mer acceptabelt men kanske skulle det i så fall ha accentuerats ännu mer genom ett djupare intåg i Woyzecks huvud.

Det är en berättelse som drivs av individens allt trassligare irrfärd in i depression och ångest, och vi som tycker om Joy Division får naturligtvis en extra klump i halsen eftersom det sägs att det var Woyzeck som Ian Curtis såg på innan han tog sitt liv. Det är där tankarna hamnar i den tablå som utgör den fint lågmälda slutscenen där allt är över och stillheten råder i såväl berättelse som berättande.

Cobra Verde, Werner Herzog, 1987
Werner Herzogs och Klaus Kinskis sista samarbete är en i grunden intressant berättelse om den brasilianske 1800-talsbanditen Francisco Manoel da Silva (Kinski), alias Cobra Verde, som får anställning hos en förmögen plantageägare, gör hans döttrar gravida och därför skickas iväg på ”uppdrag” (varifrån man räknar med att han inte ska återvända) till Östafrika för att återuppta slavhandeln. Väl där lyckas Verde sätta fart på den här sortens ruljangs som större delen av övriga världen äntligen har givit upp, men bedras och utnyttjas av såväl sina uppdragsgivare i hemlandet som av lokalbefolkningen med en sinnessjuk kung i spetsen.

Som så ofta i Herzogs filmer spelar människans omgivning, och speciellt naturen, en viktig roll för såväl historien som det visuella berättandet vilket märks i foto och mise-en-scene. Tyvärr saknas dock den närvaro i relationen mellan kamera, subjekt och omgivning som brukar utmärka Herzogs filmer, vilket bl.a. Aguirre – Guds vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982) är goda exempel på. Istället får jag känslan av att både Herzog och Kinski går lite på tomgång och inte verkar riktigt engagerade – kanske var de inte tillräckligt goda ovänner för att uppbåda den energi som annars oftast finns i deras samarbeten och som skildras fint av Herzog själv i dokumentärfilmen Min bäste ovän - Klaus Kinski (Mein liebster Feind – Klaus Kinski, 1999).
Det ska emellertid sägas att jag hade oturen att se en DVD-version som var illa dubbad till engelska och i efterhand förbannade jag mig själv för att inte ha kontrollerat om det tyska ljudspåret fanns tillgängligt. Det hade inte räddat filmen men borde åtminstone ha gett dialogen ”rätt” Herzog-känsla.