"Good evening, sir. Can I do everything for you while you wait?"
Varför jag hade anställt denna lilla engelska var fortfarande en gåta som nu åter for genom mitt huvud samtidigt som jag passerade in genom min gedigna ekport. "Lönn!" minns jag att jag tänkte under de första två åren på mitt residens. "Lönn torde passa en sån här skön byggnad i bästa rokokostil!" Jag var förstås minst sagt pretentiös på den tiden, men vad annat kan man vänta av en liten sprätt som det flög in stekta sparvar i truten på så fort den öppnades. "Lönn är det ädlaste av oädla träslag och dessutom är det inte fult. Inte ens när en smutsig arbetarhand stryks över den!" brukade jag gå på och sucka djupt när folk i min omgivning inte tycktes vilja förstå det geniala med detta virke. En gång när jag befann mig på min sedvanliga promenad runt godsets utmarker var där en slusk som sa att han hade arbetat med trä i hela sitt, eländiga antar jag, liv och att det "minsann inte var så mycket att orda om"! Efter att jag hade häpnat en god stund piskade jag den satan med mitt ridspö som jag praktiskt nog allt som oftast bar med mig. "Tur för er, pöbelsvin, att jag inte är här i jaktaffärer med min bössa på axeln!" röt jag så läpparna fladdrade och blodet steg i ansiktet. De gånger som jag i efterhand har tänkt på det så tror jag att rösten sprack minst två gånger, vilket antagligen var anledningen till att slusken förstod vad det var för en liten dununge till friherre som han hade att göra med. Ett tu tre så hade han vänt på steken och slängt upp mig i en av de granar som min farfars far hade odlat till kungens silverbröllop. Jag satt som förstenad och undrade vad som hade hänt och jag minns att jag tänkte på döden. Snart var han i full färd med att hugga ner kungens celebra ceder (eller om det var ide eller bara en vanlig julgransjävel, jag vet inte så noga). Det tog den av arbete starke mannen ungefär femton hugg innan trädet började knaka och sedan snabbt föll till marken med mig hängande från en gren som en annan kotte. "Bah! Du eländiga troll!" bölade jag och sökte bryta mig loss från grenens alltför familjära famntag. Men det var lönlöst och jag började böna och be om en räddning från den opolerade främlingen som jag nu såg var barfota. "Jag ska inte bara köpa er nya stövlar utan även hatt, promenadkäpp och damasker!" lockade jag men möttes bara av två tysta smala ögon som plirade ner mot min risbädd. "Vafalls?! Nåväl, vi säger väl en hel kostym och ytterrock också!" Inget hände och jag sket lite i byxan. Skulle jag bli liggande här? Hur länge? Kunde någon någonsin hitta mig här? Skulle slusken vaka över omgivningen och skrämma bort eventuella räddningsförsök? Hur länge kunde jag klara mig under en gran och framför allt - hur mycket vatten kan man suga ur mossa och vilka näringsämnen innehåller egentligen kåda? Frågorna yrde runt i min arma skalle och snart svartnade det för ögonen. När jag vaknade till var det ljust men den lätta dimman talade om att det var gryning. Utan att tänka på min belägenhet vred jag mig sakta runt som för att ställa mig upp men inte förrän halva ryggen var uträtad insåg jag till stor förvåning att jag var befriad från grangrenens grepp. När jag stod och stirade på det stora trädet som för inte så länge sedan hade svajat majestätiskt emot himlen upptäckte jag att mina storstövlar var försvunna och att jag stod mitt ute i skogen i strumplästen. När jag välvde lite på fötterna och spretade med tårna som för att känna efter om mina ögon talade sanning kände jag något som skavde i strumpskaften. Jag förde sakta ner händerna och lät fingrarna krafsa runt kring anklarna. "Penningar!?" utbrast jag så högt att det ekade litet mellan träden och i ögonvrån skymtade jag en hare fara i väg som en skottspole från en rotvälta strax bredvid. Jag betraktade de prydligt ihopvikta sedlarna och till ännu större förvåning märkte jag att det stod skrivet något på en av dem. "Tänk att en sån som jag kan skriva till en sån som ni. Tänk att en sån som ni inte kan besegra en sån som mig. Tänk att en sån...v.g.v...som jag fick mig ett par stövlar till ett bra pris från en sån som ni. Tänk att en sån som ni var fångad av en sån som jag - som släppte er lös." Jag stod länge och bara läste sedeln om och om igen. Sedan började jag gå hemåt. "Aldrig mer ska jag tala om en port av lönn!" ropade jag till den susande skogen.