Fotbollssagor med olika slut

För en vecka sedan släpptes TV-serien Åshöjdens BK på DVD och jag var inte sen att återse denna fotbollssaga om den lilla bollklubben i den nordskånska byn Åshöjden.

Max Lundgrens första roman om Jorma, Edvard, Bagarn, Blåbärskungen och de andra kom redan 1967, i början av 1980-talet blev berättelsen en serie i Buster och 1985 kom TV-serien. Den här fantastiska berättelsen om hur det lilla oorganiserade Åshöjden BK börjar klättringen i seriesystemet med hjälp av nyinflyttade f.d. landslagsspelaren Bagarn Olsson präglas naturligtvis av fotbollsskildringar men det är även en skildring av vägen från barn/ungdom till vuxen och en lektion i föreningsteknik. Det senare ges det bl.a. prov på när Bagarn uppmuntrar Jorma och de andra ungdomarna att ta över makten i klubben genom att bli medlemmar och rösta in en "egen" ordförande på årsmötet, vilken givetvis är ingen mindre än Bagarn själv. Bagarn spelas av Björn Nordqvist som faktiskt är en f.d. mittback med proffsmeriter från bl.a. PSV och 115 A-landskamper under 1960-70-talen, vilket skådespeleriet skvallrar om även om han klarar sig med godkänt.
Med Bagarn som ordförande och tränare blir det andra bullar i föreningen. Hård träning och en entusiasm som bara oskuldsfulla ungdomar kan uppbringa gör att man lämnar gärdsgårdsserien och springer igenom division efter division samtidigt som även samhället utvecklas och nya tider inleds när Europavägen dras förbi.
Som sig bör i en ungdomsberättelse måste drömmarna hållas vid liv, vilket naturligtvis innebär att man får tänja en smula på det mått av realism som historien ändå har. Sannolikheten för en sådan här klättring är väl inte den högsta direkt även om det antagligen skulle kunna inträffa (och kanske har gjort det också, vad vet jag?). Men den största skrällen är när lagets anfallsstjärna Edvard (spelad av Johan Hedenberg som sedan blev känd för den äldre TV-publiken i och med sin medverkan i en av Sveriges första tvåloperor - Varuhuset) tas ut till landslagstruppen mot Mexiko på Malmö stadion av förbundskapten George "Åby" Ericsson! Åshöjden BK spelar då i trean. Kanske är det en sådan fullkomlig idiotuttagning som det snart är dags för i dagens verkliga svenska landslag för att få ordning på försvarsspelet? En roligt skön detalj är att Åby och TV-sportens gamla kalenderbitare Bo Hansson spelar sig själva. Hur det går i landskampen för Edvard? Han startar och kvitterar till slutresultatet 1-1 naturligtvis - en matchavgörande balja hade väl blivit lite väl magstarkt.

Visst är det osannolikt, men som sagt så måste man ju hålla drömmarna vid liv och det är just det som gör berättelsen så bra. Denna rena optimism och vilja att lyckas och samtidigt ha roligt präglar serien samtidigt som ett visst mått av lutheransk arbetsetik och hyllningar av kollektivet naturligtvis pyr strax under den omedelbara texten. Ingen får bli större än laget och det knorras när Bagarn vill förstärka med spelarköp inför spel i division tre. Man värvar en spelare med landslagsmeriter från Hammarby till en priset av en bil och löfte om ingenjörsjobb i det växande samhället. Likheterna med Åtvidaberg FF och dess intima förhållande till ortens framgångsföretag Facit är ganska många och i det här fallet blir de närmast omedelbara. Detta är egentligen inte så märkligt om man ser till att det var vid tiden då Lundgren skrev böckerna (i slutet av 60- talet och början på 70-talet) som Åtvids storhetstid tog fart och kulminerade. I Åshöjden är det Blåbärskungen som är starke man och som måste smörjas för att få resurser till klubben. Men då kommer också kraven på profit och den ideella glädjen över något som har byggts upp från ingenting av kollektivet byts nu delvis mot en insikt att det kostar att ligga på topp och att fotbollen inte längre bara handlar om att kämpa, ha roligt och att vinna. Det handlar också om att driva ett företag som räknar varv i entréns vändkors lika mycket som mål och vunna matcher.

Sensmoralen är tydlig och naiv men man får tänka på att det är en ungdomsberättelse som skrevs för 40 år sedan. Vad som dock är intressant är att se på dagens fotboll och hur det har blivit hundra resor värre avseende sportens numera legitima sängkamrat ekonomin, än vad man antagligen kunde föreställa sig vid den tiden. Nu slutar ändå Åshöjdens BK ganska så lyckligt där en ljus framtid skymtar vid horisonten.
Men alla fotbollssagor har inte lika lika lyckliga slut. Snart är det dags att öppna ännu ett transferfönster och i vanlig ordning försöker somliga ställa upp det på vädring för att kunna känna om det osar fläsklägg eller oxfilé. Nu ska det göras affärer om hundratals miljoner kronor för enskilda spelare medan andra utan kontrakt kan gå vart de vill utan att ett rött öre måste betalas klubbar emellan. Det senare naturligtvis tack vare Jean-Marc Bosman. Belgaren som härsknade till när hans klubb i belgiska div 1 ville ha betalt för hans övergång till franska Dunkerque trots att kontraktet hade gått ut och drog klubben samt i förlängningen hela det europeiska fotbollssystemet inför rätta.

Europadomstolen gav honom rätt och numera är det inte ovanligt att spelare går som Bosman när transferstöket tar vid efter julstöket. Men hur många är det som idag ägnar en tanke åt Jean-Marc som fick gå ifrån hus och hem för att betala den kostsamma processen, och som nu tydligen lever på arbetslöshetsersättning och bor i sin mors hus efter att hans fru dessutom har lämnat honom? Inte många skulle jag tro. Därför kan vi väl ägna Jean-Marc en tanke under julhelgen och den efterföljande avtalscirkusen som han betalade ett högt pris för att förändra. Låt vara att han inte var någon storspelare men hade verkligheten bara varit lite mer lik Åshöjden skulle han nog åtminstone ha fått jobb på Bagarns motell.