Snart på Bloggen som Gud glömde...

Grattis alla Fantomenälskare!
Snart publicerar vi näm ligen delar ur en kommande roman av undertecknade ordsnickare. Romanen har av en beroende källa beskrivits som lätt absurdistisk och frågan om det överhuvudtaget är att betrakta som en roman har ställts. Nja, svarar vi då. Det skulle kunna kallas novellsamling eller kåserier, men det vore samtidigt att till för stor del knuffa in skrifterna i allt slappare genrebeteckningar som ofta har förlorat sin ursprungliga styrka i det att de hänförs till gnällgubbar och tjatmostrar, istället för till observanta flanörer och finurliga stugsittare.
Än romanen, då? Jovisst är det likadant med den och med allt annat som genrebetecknas. Dock ska vi komma ihåg att genrerna är våra vänner - egentligen. Men tyvärr blir de allt för ofta föremål för ogenomtänkta generaliseringar som säger mer om den som uttalar dem än om verket i sig. Förvisso är genren av naturen en generalisering, men för den skull behöver den ej bli en självuppfyllande profetia som lydigt håller sig till normer och konventioner. Jag vill hävda att på samma sätt som genren hjälper oss att sortera vårt vardagliga kulturella intag så ska den sträva efter att utmana och överraska. En genreöverskridning kan dessutom ofta förstärka (den ursprungliga) genredefinitionen i det att såväl upphovspersoner som publiker får tillfälle att reflektera över texten samt dess utformning.
Givetvis finns det oerhört mycket mer att säga om genre och genreteori, vilket också ska göras längre fram, men för nu så nöjer jag mig med detta ytskrapande.
Alltså ska delar av vissa kapitel snart läggas på en virtuell lit-de-parade och fler än bara de närmast sörjande ges chansen att uppleva dessa språkliga lämningar. Så än en gång:

Grattis alla Fantomenälskare!