Ett smakprov från utlovade kapitel

KAPITEL 14

- vari problemen hopar sig och lille Lucifer springer till skogs.

Halt! Mot ett träd. Stopp! En stenmur. Mitt i skogen – men hur? Ja, ja. Hopp! Över en stubbe som inte skämdes för sig. Den hade en gång i tiden ansökt hos Statens Kulturråd om att få bli K-märkt. Såväl som stort träd som stubbe. Men ingenting kunde blidka statens bistra tjänsteman när denne beslutade sig för att det inte fanns en enda liten ynklig anledning att ens överväga att göra vare sig mäktig ek eller stolt stubbe till minnesmärke. Skit också! Byråkratiska paragrafryttare som ska hävda sig. Och mot en sjusärdeles ekkung till på köpet. Det hade nog varit annat ljud i skällan om eken hade haft referenser från tusen K-märkta ekar över hela landet. Eller också inte. Vem vet – om så hela rikets trädbestånd hade skrivit petitioner och demonstrerat så hade kanske inte tjänstemannastackarn ändrat sig ändå. Det här är något som man undrar över som medborgare. Varför kan inte alla träd, eller stubbar, som vill få bli kulturminnesmärke? Ska verkligen staten bestämma över deras val. Det lär ju ändå vara tillräckligt många träd kvar som vill bli olika slags pappersvaror, böcker och tapeter (om nu träd kan vara till nån nytta där). Å andra sidan minns vi väl alla med förskräckelse hur i stort sett hela nationens kaffefilterbestånd sinade i slutet på 1970-talet. Vild strejk bland träd: ”Vi vägrar filtreras!” löd parollen den gången. De verkade inte bry sig om att det inte ens var de per se som skulle filtreras. Medlaren från den enade pappersindustrin skickades ut i olika skogar för att lösa konflikten men han lyckades inte uppnå en överenskommelse, förutom en i praktiken meningslös klausul om alars rätt att inte behöva växa upp och rota sig vid vattendrag. Lagom till dess att folk hade vant sig vid kokkaffe med sump så hade träden tröttnat och gav nu fullständigt fan i om de blev filter eller ej. Den enade pappersindustrin smackade ljudligt när de återigen började frossa i miljontals träd och menade att befolkningen hade dem att tacka för att man nu slapp kasta sig ut på diverse loppmarknader och prylbytardagar i desperata försök att kränga kaffebryggare tillsammans med lagrat bryggkaffe i patetiska paketerbjudanden. Staten tillsatte omedelbart en snabbutredning som visade att det visserligen var av största vikt att kontrollera träden individuellt, men att man även måste fokusera på att utarbeta regelverk och handlingsplaner, eftersom en skog kan vara mycket besvärlig att hantera när man inte ser den för alla träd. Dessutom förordade utredningen en kaffefilterreserv så att folket aldrig mer skulle bli tvingade att koka sitt kaffe. Förslaget att placera detta enorma lager i Skåne, som är relativt skoglöst, godkändes av en enhällig riksdag. ”Kaffeburken” som reservbunkern kallades började byggas inom en månad och de flesta såg positivt på projektet. Men så började man vänja sig vid att utan problem kunna brygga sitt kaffe igen och den halvfärdiga ”Kaffeburken” föll i glömska hos såväl folk i allmänhet, som hos entreprenörer och byggnadsarbetare som helt enkelt glömde bort att fortsätta åka dit och bygga och satte igång med nya projekt och jobb. Innan man visste ordet av hade en vild skogsstrejk gett Skåne en mycket, mycket stor grop. Dock kunde ingen minnas vad som egentligen var syftet med denna väldiga grop, så därför lät man det bero och tänkte på annat istället. Sånt man mindes. Ett tag cirkulerade rykten om att en förmögen industrimagnat från Nieder-Sachsen hade visat intresse för det stora hålet, men ytterligare rykten sa att det rörde sig om ett rent skambud som gjorde att vem det nu var som i så fall skulle sälja knappt inte fick några pengar alls över till annat som de ville göra, vem det nu var.

UTAN BILEN STANNAR SVERIGE! Ja, till och med bilarna inledde nu en psykologisk kampanj mot staten som stod handfallna inför sådana här nya stratetgiska aktioner, iscensatta av slipade PR-konsulter, och med syfte att isolera folket från såväl staten som en egen fri vilja. Snart sagt så demonstrerade och protesterade i stort sett varenda kotte. De fick dock inte så stort genomslag eftersom alla nu hade något slags aktion för sig. Det spelade ingen roll om man var människa eller djur, natur eller maskin – göra sin röst hörd skulle man till varje pris! Men det var inte alltid som deltagarna höll sig inom sina artgrupper. Till exempel så ställde sig människorna, tillika barnviseskalderna, James och Karin främst på djurens och naturens respektive sidor. Men med sånger som ”Älgarna demonstrerar”, ”Flygarhunden från Mierlieu” samt den tydligt människofrånvända ”Den dag då skogen brann”, i vilken en grupp barn på utflykt sätter eld på en skog, stod det snabbt klart att man inte riktigt visste vilken stol man skulle sitta på utan tvärtom fjäskade runt. När den värsta proteststormen hade blåst över blev det även tydligt att duon insåg risken med att hängas ut som quislingar och man inspelade skyndsamt ett antal sånger med titlar som ”Jag vill ha vitaminer” och ”Tandborstvisan”, vilka betonade vikten av en medvetenhet om folkhälsan hos människor.

NU BLOMMAR LÖKEN! Ja, det gjorde den i alla fall hos vår gamle vän Ulf Schenkmanis så sent som i våras! Mediedrevet gick snabbt igång och snart befann sig representanter för hela den svenska medibranschen på plats i Schenkmanis kolonilott intill Gärdet i Stockholm. Schenkmanis bor själv naturligtvis i Upplands-Väsby, men ägde och brukade fortfarande den lott han köpt ”för en spottstyver”, som han själv uttryckte det i ett personporträtt publicerat i Allers 1987, av Sveriges Radio under sin tid som producent/programledare där som tog sin början i det tidiga 1960-talet. Efter att hans karriär gått in i ett nytt skede i och med de stora framgångarna med Livslust på TV förkastade Schenkmanis sina redan långt gågna planer på förväntade guldkalvar inom radion. Av dessa talades det mest om det surrealistiska sketchprogrammet And now for something completely different! i SR:s korridorer. Nästan tio år senare skulle detta tas över till England av ett gäng tokiga studenter med skojfriskt humör (studentikost?) för att utgöra stommen i ett nytt TV-program som BBC hoppades skulle ta över staffettpinnen från bl.a. Eric Sykes och Grevinnan och betjänten. Man ville dock inte tvingas att betala för de inhämtade idéerna och valde därför att ändra namnet till det tydligt framkrystade Monty Python’s Flying Circus – vilket teoretiker senare har påpekat måste ses som ett slag i ansiktet på Schenkmanis som under sin ungdoms somrar på farmor och farfar Schenkmanis lanthus i Mälardalen, år efter år brukade se en snok på vägen ner till sjön (huruvida det var Hjälmaren eller Mälaren är inte belagt och leder fortfarande till hetska debatter mellan scenkmanister och forskare över hela världen) som han under ivrigt påhejande från kusin Eva-Lotta döpte till Mynto. Schenkmanis själv säger sig inte ha varit medveten om den uppenbara stölden vid den tiden utan framhåller att han var strängt upptagen med att lära sig om åderbrock och liggsår för att fullt ut kunna gå in i rollen som programledare och ciceron i SVT:s satsning på ett magasin för sjuka och/eller gamla. Och han påstår sig än idag ”inte ha en förbannad aning om de där britterna, jag hade inget med det att göra har jag ju sagt! Nu får ni ge er, jag har aldrig sett programmet ifråga, jag har för fan knappt sett på TV de senaste trettio åren – jag har jobbat med det, det är väl mer än vad ni gör era jävlar! Jag har inte sett röken av nån royalty vare sig från England eller München, nu har jag inte tid längre! Adjö med er! Nej, sluta fråga nu, jag vet inte vad det är för något. Nu går jag härifrån! Tack och adjö!” (intervju i Söndagsöppet 4/4 2001)

Det här visade upp en helt ny sida av Schenkmanis och många uttryckte sin förvåning och bestörtning. T.ex. skrev Pierre Schori på DN Debatt: ”Jag förstår hur han känner sig samtidigt som jag inte gillar honom alls. Varken privat eller på TV.” (DN 6/4 2001)
Det här sågs dock av de flesta som ett desperat försök av Schori att komma tillbaka in i hetluften. Något som fick större genomslag och som schenkmanister hävdar direkt ledde till att SVT valde att bryta samarbetet med Schenkmanis var Janne Josefssons reportage om Shenkmanis kontakter i München, vilka han hade råkat nämna i citatet ovan. Josefsson luskade reda på att släkten Schenkmanis hade tyskt ursprung och sannolikt hade förfädrar blivit kvar i Sverige efter en affärsresa 1873 som de företog i syfte att upphandla koppar till tyska jubileumsmynt.

Skandalen var ett faktum och Schenkmanis sågs som en föredetting av branschen. En period efter brytningen med SVT kunde han ses utanför diverse galaförställningar, supéer och banketter som han enligt uppgift inte var inbjuden till, men som han strök omkring för att synas i diverse kvällstidningar och skvallerpress. En källa nära Schenkmanis sa sig ha sett honom stå framför hallspegeln iklädd frack på eftermiddagen innan P3 Guld 2002, mumlandes på vad som föreföll vara ett tacktal. Senare samma kväll gjordes iakttagelser av Schenkmanis i närheten av tillställningen och han syns mycket riktigt också i bakgrunden på ett foto i Aftonbladet som togs utanför galan där popgruppen Teddybears Sthlm recenserar damskor och lustiga hattar för tidningens fredagsbilaga.

Vad som än idag inte är utrett är de rykten som började spira ganska snart efter premiären av Monty Python’s Flying Circus om att Schenkmanis inte bara visste om utan också förhandlade med BBC om rättigheterna till And now for something completely different!. Detta skulle han ha gjort i lönndom enligt SR, som tillägger att de inte har haft någon kontakt med vare sig BBC eller England överhuvudtaget sedan den s.k. ”Sändare-fejden” 1976 då BBC Radio 1 spelade upp två utdrag ur ett specialprogram med Kalle Sändare kring julen 1975 och sedan, i sändning, sa: ”This piece of radio is a prank caller from Sweden, who is a bit of a loony I’m afraid.” Detta menade SR var fördomsfullt och generaliserande och man anklagade BBC för förtal av hela svenska folket.

Det här ger emellertid ingen förklaring till den eventuella kohandeln mellan BBC och Schenkmanis som om den har ägt rum bör ha utspelat sig under senvåren 1968. Misstankarna om ryktenas substans fick nytt liv efter intervjun i Söndagsöppet då den numera allmänt kända Schenkmanis-BBC-affären kom på tal, vilket uppenbarligen var ett känsligt ämne som retade gallfebern på huvudmannen själv. Schenkmanis som sällan ger intervjuer alls har tidigare vid upprepade tillfällen dementerat att detta skulle vara för att dölja ”nån gammal skröna som har övervintrat sedan kalla kriget” och att ”jag kan ju inte dölja nåt som inte har hänt om det inte redan har hänt, då jag skulle kunna dölja det. Men det vill jag inte.”

Det som är intressant med dessa något kryptiska uttalanden är att Schenkmanis använder sig av ”kalla kriget” för att beskriva den tid då de påstådda kontakterna med BBC och England skulle ha ägt rum. De här och fler liknande uttalanden har gett upphov till diverse konspirationsteorier, ofta utarbetade av informationskonsulter knutna till familjen Bonnier, som vid en presskonferens i november 1995 sade sig vilja ”gå till botten med det här för att få arbetsro i mediesverige, och framförallt inte missa en så uppenbar chans att nita till den där jävla Schenkmaniskuken en gång för alla.”

Snart uppdagades det dock att hela Bonniers privatutredning var ett försök att ytterligare dra Schenkmanis namn i smutsen, och som hade sin förklaring i den senares ovilja att betala sin andel i ett gemensamt reducerat stryktipssystem med joker som ska ha lämnats in stax innan första advent 1989. I ett av sina sällsynta framträdanden utanför programledarjobbet kommenterade Schenkmanis senare incidenten i en intervju med Arne Hegerfors i SVT:s lördagsunderhållning Det kommer mera. Där menade han bl.a. att ”jag betalade visst min andel, trots att vi hade en innestående vinst på 375 kronor per person” och att ”familjen Bonnier har fan blivit helt väck, jag skulle aldrig tippa med dem nuförtiden.”

Men trots att den här konspirationen kunde avskrivas kvarstod misstankar mot Schenkmanis som delaktig i Iran-Contras-skandalen. Detta eftersom han visat intresse för politiskt rävspel, bl.a. i citatet ovan där han nämner ”kalla kriget” och ”övervintrat” i samma mening, vilket fick Säpo att ”haja till” som kriminalkommissarie Bo-Inge Svartdahl uttryckte det i dokumentären Hjälp! Min man har en penis! (TV4 040903), där han talar om hur Säpo omkring 1980 listade alla som använde ord som kunde kopplas till försvarspolitik och vapenaffärer. ”Övervintrat” skulle enligt Svartdahl ha inneburit att Schenkmanis hade delaktighet i, kanske t.o.m. styrde, en politisk-militaristisk junta som hade vetskap om att efter att en atombomb fällts så kommer det en ”atomvinter”, vilket gjorde att ”övervintrat” inte kunde uteslutas från misstanke om ett kodat meddelande till medlemmar över hela landet. Schenkmanis hade ofrånkomligen en ovärdelig offentlig position som kunde nyttjas i okonstitutionell verksamhet som bl.a. kunde ha syftat till att undergräva Sveriges neutrala position i internationella militära konflikter, samt att vara allmänt besvärliga i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Säpo informerade regeringen om dessa observationer men de valde att låtsas som om det regnade (en källa som arbetade i regeringskansliet på den här tiden menar att några i regeringen t.o.m. tyckte att det hela var ”lite häftigt”. ”Nu har vi fanimej vårt eget CIA, gubbar!” ska någon ha utropat vid ett möte. Huruvida det var Thorbjörn Fälldin eller ej är dock oklart.) och när de offentliggjordes många år senare menade man från Säpos sida att det mest handlat om att ”se på hur man kunde tala vid den här tiden. Ja, just det, ja. Språkforskning var det.” Vidare sa man att det aldrig varit tal om att göra direkta ingripanden mot individer eller sammanslutningar, men att det ”kändes bra att möjligheten fanns - det tyckte både vi, försvarsmakten och regeringen.”

Schenkmanis fick aldrig någon ursäkt vare sig offentligt eller personligen och det var i den här vevan man kunde märka att han i högre utsträckning drog sig tillbaka från det offentliga livet.