Här är ett semifylle-inlägg där jag visar den gode Fredde hur det här med bloggandet egentligen fungerar! Han gillar det inte riktigt men jag vill tvinga honom att starta en countryblog, vilket han inte verkar helt oäven till.

Ok, nu jävlar är det dags att ta in lite mer (och bli lite så där mjukis-skön som vi alla drömmer om till vardags)!

Slackern som kom in från kylan (på skolgården till det kaffedoftande lärarrummet)

Idag sänder vi naturligtvis tankar å gratulationer till Bojan som tar steget från studielån till avtalsenlig lärarlön. Frågan är givetvis densamma som alltid när en polare "blir" något: Hur kan han/hon vara så där...ni vet...ja, det måste nog uttryckas som vuxen? Minnen och uppfattningar om en person ställs i relation till dennes framsteg på vad som väl oftast betraktas som en karriärstege. Det borgar för vissa roliga och konstiga tankar som mynnar ut i en svårighet att föreställa sig vännen i en, för mig, totalt obekant situation.
Hur kan jag tänka mig intagsspecialisten från Funket i ett klassrum framför ett gäng kids i full diskussion om hur Kung Byxlös starka styre över Kalmarunionen påverkade regionens fortsatta framväxt, dock utan att underskatta Erik av Pommerns insatser.
Hur kan killen som valsade runt ett Hultsfred på kryckor med en fyraårig medelhavsbränna i nyllet, Trashermössa nerdragen över ögonbrynen och en helpanna Tequila i bakfickan nu sitta och snacka ungars förmåga att hantera tempus och syntax?
Naturligtvis är det egentligen inte så lustigt eftersom en person har många sidor som kommer till uttryck i olika skeden och beroende av externa omständigheter. Men jag kan inte upphöra att imponeras av mina vänners alltmer "ordnade livssituation" (jag skriver inom citationstecken eftersom det på ett sätt är bull, då arbetet inte alltid definierar personen). Jag antar att jag får anledning att återkomma till den här diskussionen, inte minst på grund av att det är intressant och roligt att reflektera över.

Men idag gläds jag med Bojan och önskar honom all lycka i framtiden - professionellt som privat som intagsmässigt!
Håll handen högt - nu jävlar ska det tas!

Gott Nytt år - Gott Nytt tema!

'Allo 'Allo!
Nu när årets säck drar ihop sig och det börjar bli dags för Albert Svanberg att så korrekt och hårt men rättvist som möjligt sammanfatta sporten som vi minns, och samtidigt som Jens Lind kokar ihop ännu ett pseudopoetiskt reportage om husvagnsrally i Toscana, så är Bloggen som gud glömde inne i slutförhandlingarna angående nästa års första stora tema. Vi kan ännu inte gå ut officiellt med några namn eller någon idiotsäker riktning, men som det ser ut kommer vi alla att stå inför ett rejält populärkulturellt taberas som torde kittla de flesta på rätt ställe. Går allt i lås blir det ett textuellt gästabud som inte skulle skämmas för sig ens under stormaktstidens frosserier. Återigen har vårt mål varit att uppmärksamma en av de där många fina skådespelarna som inte alls har fått så mycket erkännande som de borde ha haft. Egentligen är det inte själva erkännandet som är det väsentliga utan det faktum att det är dessa hantverkare som så ofta drar de tunga lassen av biroller och har mod nog att hugga i på ofta osäkra och/eller obskyra lågbudgetprojekt. De biter ihop, kavlar upp ärmarna, spottar i nävarna och hänger sig åt det de tror på - med eller utan ersättning eller respekt. Detta medan exempelvis Ben Affleck och Keanu Reeves gång efter annan "lyckas" med filmatiseringar av vedträn som klafsar runt i gödselstackar.
Nej, det är dags att sätta ner foten och säga ifrån på skarpen! Detta gör vi genom att ge de som förtjänar det en klapp i ryggen och, i den mån vi orkar bry oss, baktala, smutskasta och såga fullständigt sönder och samman de som inte har något att komma med men vägrar att inse det och istället envisas med att vräka ut sin smörja över världen. Men oftast ska vi bara noncha de senare och istället höja glaset en extra gång vid tolvslaget, och vid alla andra tillfällen då vi samlas i sus och dus, och ägna en tanke åt de som oupphörligen kämpar för att tränga igenom den fjärde väggen och skänka oss en gnutta hopp och liv. Jag hoppas att ni vill vara med oss i denna salut, att ni får ett riktigt gott 2006 och att vi ses under vår förestående piéce de résistance!

Som man bloggar får man ligga

Jaha, då var julstöket över för den här gången och det är med blandade känslor vi konstaterar att glögg, gröt och sötmandel har haft sin peak även det här nådens år 2005.
Av förra inlägget att döma var det också en god juldag i bästa tain-anda och jag experimenterade litet försiktigt med att fylleblogga, vilket ena halvan av The Unsexables hade utnämnt till att vara "det nya nu å de!". Det var kul. Dock ska det nog dröja ett tag innan ett sådant burleskt inslag ånyo tar sig ton på denna lilla digitala station. Hej på er, så länge och glöm inte att skilja på Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt (en är svensk och har oftare långt hår i kalkonfilmer än den andre som är dansk)!

Hjulet är rundare än idoten

Nu har allting kommit fram - brorsan försökte hälsa på bojjan men deb gamle drinken ratede honom! Ja, va kan man säga så häe åp en fylleblogg, d e ju kiul att de tas! Det vet jag iallafall em sxoom tycker! Fylleblogg.nu!!!!

I de levande ljusens tid fanns det en gång en eldens riddare som sjöng sig rakt in i våra hjärtan

och det var Cue. Men det var nu länge sedan vi fick njuta av hans dels sandblästrade dels honungslena stämma. Cue räddes inte Elden. Cue gjorde Elden till sin vän. Han tämjde den och lärde den att leva ett fullvärdigt liv i samklang med människor och djur - sedermera bjöd Cue Elden frukost på sängen. De hade något visst ihop som ingen eller inget skulle få förstöra och länge trodde vi väl alla att så skulle det förbli i tid och evighet. Cue brann för oss och i musikvideon till sin evergreen öppnade han sitt hjärta på vid gavel och lät Elden flamma upp till en gigantisk vårdkase som sprakade över Nordens kalla, klara himmel.

Men Cue brann, som så många före honom, för snabbt och måhända var vi inte redo för hans innerliga men samtidigt laid back attityd till såväl konsten som själva livet. Nu önskar åtminstone Bloggen som gud glömde Cue en riktigt God Jul.
Vi brinner, Cue! Vi brinner - för du satte våra hjärtan i brand!

Eternal Stopsign of the Hopeless Blogger

Ja, nu sitter vi här igen bland lutfisk, dopp i grytan och familjen Spendrups avslagna och varmt klibbiga julöl. Den enda skillnaden mot andra år är att det inte är då längre utan nu, vilket det i och för sig var då med fast inte nu längre.

Idag har det varit Lillajulafton (ja, ihopskrivning då det bör uttalas på detta sätt som ett ord) och kråset har smorts lite grann. I överensstämmelse med en sådan här uppesittarkväll tog jag just och backade om på Frestelsen samt de vita kroppkakorna. Det smakade gott och gav mig styrka att på allvar sätta igång med uppesittarbloggandet. Jag såg att The Unsexables hade uttryckt en mild förvåning och oro över att jag skulle ha övergett denna fina högtidsexklamation, men så är alltså inte fallet. Så sätt på er trällorna och släng klockorna så åker vi!

Det här bloggandet sker från min gode brors gods och i eftermiddags jagade vi räv och fasan på de omgärdande markerna. Vi hade god lycka och till kvällen kunde en präktig supé åtnjutas i det vinterbonade lusthuset. Esmeralda hade stekt en hel gris som vi tittade på innan vi for och eldade upp den framför fattigstugan, där hjonen grät blod vid denna skymf mot deras svultna, men icke längre frusna, magar. Nåväl, man kan inte få allt om man inte skövlar ett land utanför Europa, som vår gamle onkel Carruthers brukade säga.

Kärleksfulla lögner är det vi ska sprida i denna tid av ödmjukhet och matos.

För tillfället har vi inte kunnat undgå att en granne inte vill vara sämre än dem som gillar att supa till så här dan före dopparedan. Tvärtom verkar den kanaljen ha bjudit upp till ett intag som inte skäms för sig. Skämmmas för sig behöver de kanske inte göra men jag påbjuder en ursäkt för det basstinna stereoförfarandet de ägnar sig åt. Tyvärr är det inte heller någon grannlåt som strömmar igenom våra väggar utan en sörja av oldies but goldies från Svensktoppen och, får jag misstänka, diverse kompilationer med Absolute i titeln.

Julstämningen förhöjdes just ytterligare av att våra gamla vänner Svenson, Svensson hälsar på i rutan. Fotbollsromantikern och brevbäraren Gustav Svensson är å ena sidan naturligtvis så nära Sverige har kommit en egen Al Bundy, men å den andra så för hans stora hjärta honom mot Homer Simpson. Hursomhelst måste det tillstås att programmet är något så sällsynt som en bra svensk sitcom, känsligt tillyxad efter genrens alla regler.

Nu är det dags att ta å rimma lite så återkommer vi snart med sista minuten-tips för dig som inte har hunnit med riktigt allt inför denna gudsfruktiga högtid.

Åhoj-hoj, alla juleknuttar!

Ett smakprov från utlovade kapitel

KAPITEL 14

- vari problemen hopar sig och lille Lucifer springer till skogs.

Halt! Mot ett träd. Stopp! En stenmur. Mitt i skogen – men hur? Ja, ja. Hopp! Över en stubbe som inte skämdes för sig. Den hade en gång i tiden ansökt hos Statens Kulturråd om att få bli K-märkt. Såväl som stort träd som stubbe. Men ingenting kunde blidka statens bistra tjänsteman när denne beslutade sig för att det inte fanns en enda liten ynklig anledning att ens överväga att göra vare sig mäktig ek eller stolt stubbe till minnesmärke. Skit också! Byråkratiska paragrafryttare som ska hävda sig. Och mot en sjusärdeles ekkung till på köpet. Det hade nog varit annat ljud i skällan om eken hade haft referenser från tusen K-märkta ekar över hela landet. Eller också inte. Vem vet – om så hela rikets trädbestånd hade skrivit petitioner och demonstrerat så hade kanske inte tjänstemannastackarn ändrat sig ändå. Det här är något som man undrar över som medborgare. Varför kan inte alla träd, eller stubbar, som vill få bli kulturminnesmärke? Ska verkligen staten bestämma över deras val. Det lär ju ändå vara tillräckligt många träd kvar som vill bli olika slags pappersvaror, böcker och tapeter (om nu träd kan vara till nån nytta där). Å andra sidan minns vi väl alla med förskräckelse hur i stort sett hela nationens kaffefilterbestånd sinade i slutet på 1970-talet. Vild strejk bland träd: ”Vi vägrar filtreras!” löd parollen den gången. De verkade inte bry sig om att det inte ens var de per se som skulle filtreras. Medlaren från den enade pappersindustrin skickades ut i olika skogar för att lösa konflikten men han lyckades inte uppnå en överenskommelse, förutom en i praktiken meningslös klausul om alars rätt att inte behöva växa upp och rota sig vid vattendrag. Lagom till dess att folk hade vant sig vid kokkaffe med sump så hade träden tröttnat och gav nu fullständigt fan i om de blev filter eller ej. Den enade pappersindustrin smackade ljudligt när de återigen började frossa i miljontals träd och menade att befolkningen hade dem att tacka för att man nu slapp kasta sig ut på diverse loppmarknader och prylbytardagar i desperata försök att kränga kaffebryggare tillsammans med lagrat bryggkaffe i patetiska paketerbjudanden. Staten tillsatte omedelbart en snabbutredning som visade att det visserligen var av största vikt att kontrollera träden individuellt, men att man även måste fokusera på att utarbeta regelverk och handlingsplaner, eftersom en skog kan vara mycket besvärlig att hantera när man inte ser den för alla träd. Dessutom förordade utredningen en kaffefilterreserv så att folket aldrig mer skulle bli tvingade att koka sitt kaffe. Förslaget att placera detta enorma lager i Skåne, som är relativt skoglöst, godkändes av en enhällig riksdag. ”Kaffeburken” som reservbunkern kallades började byggas inom en månad och de flesta såg positivt på projektet. Men så började man vänja sig vid att utan problem kunna brygga sitt kaffe igen och den halvfärdiga ”Kaffeburken” föll i glömska hos såväl folk i allmänhet, som hos entreprenörer och byggnadsarbetare som helt enkelt glömde bort att fortsätta åka dit och bygga och satte igång med nya projekt och jobb. Innan man visste ordet av hade en vild skogsstrejk gett Skåne en mycket, mycket stor grop. Dock kunde ingen minnas vad som egentligen var syftet med denna väldiga grop, så därför lät man det bero och tänkte på annat istället. Sånt man mindes. Ett tag cirkulerade rykten om att en förmögen industrimagnat från Nieder-Sachsen hade visat intresse för det stora hålet, men ytterligare rykten sa att det rörde sig om ett rent skambud som gjorde att vem det nu var som i så fall skulle sälja knappt inte fick några pengar alls över till annat som de ville göra, vem det nu var.

UTAN BILEN STANNAR SVERIGE! Ja, till och med bilarna inledde nu en psykologisk kampanj mot staten som stod handfallna inför sådana här nya stratetgiska aktioner, iscensatta av slipade PR-konsulter, och med syfte att isolera folket från såväl staten som en egen fri vilja. Snart sagt så demonstrerade och protesterade i stort sett varenda kotte. De fick dock inte så stort genomslag eftersom alla nu hade något slags aktion för sig. Det spelade ingen roll om man var människa eller djur, natur eller maskin – göra sin röst hörd skulle man till varje pris! Men det var inte alltid som deltagarna höll sig inom sina artgrupper. Till exempel så ställde sig människorna, tillika barnviseskalderna, James och Karin främst på djurens och naturens respektive sidor. Men med sånger som ”Älgarna demonstrerar”, ”Flygarhunden från Mierlieu” samt den tydligt människofrånvända ”Den dag då skogen brann”, i vilken en grupp barn på utflykt sätter eld på en skog, stod det snabbt klart att man inte riktigt visste vilken stol man skulle sitta på utan tvärtom fjäskade runt. När den värsta proteststormen hade blåst över blev det även tydligt att duon insåg risken med att hängas ut som quislingar och man inspelade skyndsamt ett antal sånger med titlar som ”Jag vill ha vitaminer” och ”Tandborstvisan”, vilka betonade vikten av en medvetenhet om folkhälsan hos människor.

NU BLOMMAR LÖKEN! Ja, det gjorde den i alla fall hos vår gamle vän Ulf Schenkmanis så sent som i våras! Mediedrevet gick snabbt igång och snart befann sig representanter för hela den svenska medibranschen på plats i Schenkmanis kolonilott intill Gärdet i Stockholm. Schenkmanis bor själv naturligtvis i Upplands-Väsby, men ägde och brukade fortfarande den lott han köpt ”för en spottstyver”, som han själv uttryckte det i ett personporträtt publicerat i Allers 1987, av Sveriges Radio under sin tid som producent/programledare där som tog sin början i det tidiga 1960-talet. Efter att hans karriär gått in i ett nytt skede i och med de stora framgångarna med Livslust på TV förkastade Schenkmanis sina redan långt gågna planer på förväntade guldkalvar inom radion. Av dessa talades det mest om det surrealistiska sketchprogrammet And now for something completely different! i SR:s korridorer. Nästan tio år senare skulle detta tas över till England av ett gäng tokiga studenter med skojfriskt humör (studentikost?) för att utgöra stommen i ett nytt TV-program som BBC hoppades skulle ta över staffettpinnen från bl.a. Eric Sykes och Grevinnan och betjänten. Man ville dock inte tvingas att betala för de inhämtade idéerna och valde därför att ändra namnet till det tydligt framkrystade Monty Python’s Flying Circus – vilket teoretiker senare har påpekat måste ses som ett slag i ansiktet på Schenkmanis som under sin ungdoms somrar på farmor och farfar Schenkmanis lanthus i Mälardalen, år efter år brukade se en snok på vägen ner till sjön (huruvida det var Hjälmaren eller Mälaren är inte belagt och leder fortfarande till hetska debatter mellan scenkmanister och forskare över hela världen) som han under ivrigt påhejande från kusin Eva-Lotta döpte till Mynto. Schenkmanis själv säger sig inte ha varit medveten om den uppenbara stölden vid den tiden utan framhåller att han var strängt upptagen med att lära sig om åderbrock och liggsår för att fullt ut kunna gå in i rollen som programledare och ciceron i SVT:s satsning på ett magasin för sjuka och/eller gamla. Och han påstår sig än idag ”inte ha en förbannad aning om de där britterna, jag hade inget med det att göra har jag ju sagt! Nu får ni ge er, jag har aldrig sett programmet ifråga, jag har för fan knappt sett på TV de senaste trettio åren – jag har jobbat med det, det är väl mer än vad ni gör era jävlar! Jag har inte sett röken av nån royalty vare sig från England eller München, nu har jag inte tid längre! Adjö med er! Nej, sluta fråga nu, jag vet inte vad det är för något. Nu går jag härifrån! Tack och adjö!” (intervju i Söndagsöppet 4/4 2001)

Det här visade upp en helt ny sida av Schenkmanis och många uttryckte sin förvåning och bestörtning. T.ex. skrev Pierre Schori på DN Debatt: ”Jag förstår hur han känner sig samtidigt som jag inte gillar honom alls. Varken privat eller på TV.” (DN 6/4 2001)
Det här sågs dock av de flesta som ett desperat försök av Schori att komma tillbaka in i hetluften. Något som fick större genomslag och som schenkmanister hävdar direkt ledde till att SVT valde att bryta samarbetet med Schenkmanis var Janne Josefssons reportage om Shenkmanis kontakter i München, vilka han hade råkat nämna i citatet ovan. Josefsson luskade reda på att släkten Schenkmanis hade tyskt ursprung och sannolikt hade förfädrar blivit kvar i Sverige efter en affärsresa 1873 som de företog i syfte att upphandla koppar till tyska jubileumsmynt.

Skandalen var ett faktum och Schenkmanis sågs som en föredetting av branschen. En period efter brytningen med SVT kunde han ses utanför diverse galaförställningar, supéer och banketter som han enligt uppgift inte var inbjuden till, men som han strök omkring för att synas i diverse kvällstidningar och skvallerpress. En källa nära Schenkmanis sa sig ha sett honom stå framför hallspegeln iklädd frack på eftermiddagen innan P3 Guld 2002, mumlandes på vad som föreföll vara ett tacktal. Senare samma kväll gjordes iakttagelser av Schenkmanis i närheten av tillställningen och han syns mycket riktigt också i bakgrunden på ett foto i Aftonbladet som togs utanför galan där popgruppen Teddybears Sthlm recenserar damskor och lustiga hattar för tidningens fredagsbilaga.

Vad som än idag inte är utrett är de rykten som började spira ganska snart efter premiären av Monty Python’s Flying Circus om att Schenkmanis inte bara visste om utan också förhandlade med BBC om rättigheterna till And now for something completely different!. Detta skulle han ha gjort i lönndom enligt SR, som tillägger att de inte har haft någon kontakt med vare sig BBC eller England överhuvudtaget sedan den s.k. ”Sändare-fejden” 1976 då BBC Radio 1 spelade upp två utdrag ur ett specialprogram med Kalle Sändare kring julen 1975 och sedan, i sändning, sa: ”This piece of radio is a prank caller from Sweden, who is a bit of a loony I’m afraid.” Detta menade SR var fördomsfullt och generaliserande och man anklagade BBC för förtal av hela svenska folket.

Det här ger emellertid ingen förklaring till den eventuella kohandeln mellan BBC och Schenkmanis som om den har ägt rum bör ha utspelat sig under senvåren 1968. Misstankarna om ryktenas substans fick nytt liv efter intervjun i Söndagsöppet då den numera allmänt kända Schenkmanis-BBC-affären kom på tal, vilket uppenbarligen var ett känsligt ämne som retade gallfebern på huvudmannen själv. Schenkmanis som sällan ger intervjuer alls har tidigare vid upprepade tillfällen dementerat att detta skulle vara för att dölja ”nån gammal skröna som har övervintrat sedan kalla kriget” och att ”jag kan ju inte dölja nåt som inte har hänt om det inte redan har hänt, då jag skulle kunna dölja det. Men det vill jag inte.”

Det som är intressant med dessa något kryptiska uttalanden är att Schenkmanis använder sig av ”kalla kriget” för att beskriva den tid då de påstådda kontakterna med BBC och England skulle ha ägt rum. De här och fler liknande uttalanden har gett upphov till diverse konspirationsteorier, ofta utarbetade av informationskonsulter knutna till familjen Bonnier, som vid en presskonferens i november 1995 sade sig vilja ”gå till botten med det här för att få arbetsro i mediesverige, och framförallt inte missa en så uppenbar chans att nita till den där jävla Schenkmaniskuken en gång för alla.”

Snart uppdagades det dock att hela Bonniers privatutredning var ett försök att ytterligare dra Schenkmanis namn i smutsen, och som hade sin förklaring i den senares ovilja att betala sin andel i ett gemensamt reducerat stryktipssystem med joker som ska ha lämnats in stax innan första advent 1989. I ett av sina sällsynta framträdanden utanför programledarjobbet kommenterade Schenkmanis senare incidenten i en intervju med Arne Hegerfors i SVT:s lördagsunderhållning Det kommer mera. Där menade han bl.a. att ”jag betalade visst min andel, trots att vi hade en innestående vinst på 375 kronor per person” och att ”familjen Bonnier har fan blivit helt väck, jag skulle aldrig tippa med dem nuförtiden.”

Men trots att den här konspirationen kunde avskrivas kvarstod misstankar mot Schenkmanis som delaktig i Iran-Contras-skandalen. Detta eftersom han visat intresse för politiskt rävspel, bl.a. i citatet ovan där han nämner ”kalla kriget” och ”övervintrat” i samma mening, vilket fick Säpo att ”haja till” som kriminalkommissarie Bo-Inge Svartdahl uttryckte det i dokumentären Hjälp! Min man har en penis! (TV4 040903), där han talar om hur Säpo omkring 1980 listade alla som använde ord som kunde kopplas till försvarspolitik och vapenaffärer. ”Övervintrat” skulle enligt Svartdahl ha inneburit att Schenkmanis hade delaktighet i, kanske t.o.m. styrde, en politisk-militaristisk junta som hade vetskap om att efter att en atombomb fällts så kommer det en ”atomvinter”, vilket gjorde att ”övervintrat” inte kunde uteslutas från misstanke om ett kodat meddelande till medlemmar över hela landet. Schenkmanis hade ofrånkomligen en ovärdelig offentlig position som kunde nyttjas i okonstitutionell verksamhet som bl.a. kunde ha syftat till att undergräva Sveriges neutrala position i internationella militära konflikter, samt att vara allmänt besvärliga i folkomröstningen om kärnkraft 1980. Säpo informerade regeringen om dessa observationer men de valde att låtsas som om det regnade (en källa som arbetade i regeringskansliet på den här tiden menar att några i regeringen t.o.m. tyckte att det hela var ”lite häftigt”. ”Nu har vi fanimej vårt eget CIA, gubbar!” ska någon ha utropat vid ett möte. Huruvida det var Thorbjörn Fälldin eller ej är dock oklart.) och när de offentliggjordes många år senare menade man från Säpos sida att det mest handlat om att ”se på hur man kunde tala vid den här tiden. Ja, just det, ja. Språkforskning var det.” Vidare sa man att det aldrig varit tal om att göra direkta ingripanden mot individer eller sammanslutningar, men att det ”kändes bra att möjligheten fanns - det tyckte både vi, försvarsmakten och regeringen.”

Schenkmanis fick aldrig någon ursäkt vare sig offentligt eller personligen och det var i den här vevan man kunde märka att han i högre utsträckning drog sig tillbaka från det offentliga livet.

Snart på Bloggen som Gud glömde...

Grattis alla Fantomenälskare!
Snart publicerar vi näm ligen delar ur en kommande roman av undertecknade ordsnickare. Romanen har av en beroende källa beskrivits som lätt absurdistisk och frågan om det överhuvudtaget är att betrakta som en roman har ställts. Nja, svarar vi då. Det skulle kunna kallas novellsamling eller kåserier, men det vore samtidigt att till för stor del knuffa in skrifterna i allt slappare genrebeteckningar som ofta har förlorat sin ursprungliga styrka i det att de hänförs till gnällgubbar och tjatmostrar, istället för till observanta flanörer och finurliga stugsittare.
Än romanen, då? Jovisst är det likadant med den och med allt annat som genrebetecknas. Dock ska vi komma ihåg att genrerna är våra vänner - egentligen. Men tyvärr blir de allt för ofta föremål för ogenomtänkta generaliseringar som säger mer om den som uttalar dem än om verket i sig. Förvisso är genren av naturen en generalisering, men för den skull behöver den ej bli en självuppfyllande profetia som lydigt håller sig till normer och konventioner. Jag vill hävda att på samma sätt som genren hjälper oss att sortera vårt vardagliga kulturella intag så ska den sträva efter att utmana och överraska. En genreöverskridning kan dessutom ofta förstärka (den ursprungliga) genredefinitionen i det att såväl upphovspersoner som publiker får tillfälle att reflektera över texten samt dess utformning.
Givetvis finns det oerhört mycket mer att säga om genre och genreteori, vilket också ska göras längre fram, men för nu så nöjer jag mig med detta ytskrapande.
Alltså ska delar av vissa kapitel snart läggas på en virtuell lit-de-parade och fler än bara de närmast sörjande ges chansen att uppleva dessa språkliga lämningar. Så än en gång:

Grattis alla Fantomenälskare!

DET LAKKAR MOT JUL

"Hej, mitt vinterland - nu är jag här!"
Ja, det ska den gode Lakke ha utbrustit när han klev in på Vasateatern i Stockholm den första advent 1987. Ulf Brunnberg, som vid den här tiden var en eftertraktad publikdragare i farser och lustspel, minns det som om det var igår:

- Nej, jag hajade ju till, va! Jag menar här kommer en erkänd skådespelare och trallar fram det där gamla örhänget! Nä, jag bara baxnade, liksom!

Tilläggas kan att Brunnberg själv inte såg sig som någon underdog i slutet av 1980-talet. Exempelvis ska han under julruschen på NK samma år ha trängt sig före i inte mindre än två köer - både på parfymavdelningen (om det inhandlades parfym till någon dam eller till Brunnberg själv är ännu oklart, dock ska man ha i åtanke att det senare är mycket troligt då han av många beskrevs som "rena rama dandyn") och på Herrkläder. Det är smärtsamt tydligt att Brunnberg vid den här tiden var berusad av framgångarna med Jönssonligan, vilket ytterligare styrks av vittnesmål utanför Hamburger Börs där han mitt i vintern sågs med en utomordentlig solariebränna, ivrigt kurtiserande.

Nåväl, huruvida Lakke var inblandad i liknande operationer är inte känt men mycket osannolikt, då Lakke alltid varit "en hyvens tjomme med båda fötterna på jorden", som Nils-Petter Sundgren uttryckte det i en krönika 1990.

Snart fortsätter vi Lakke-veckorna som är förlängda fram till jul. Vi ska försöka hålla kvar dem året ut, men lovar inget!

Ha det bra, kamrater!

Den framskjutne...

Jaha, det visste man ju att Seinfeldboxarna skulle dröja ytterligare någon vecka! Vi får väl anta att distributören inte har hunnit med att dela ut gratisexemplar till familj, vänner och bekantar än, utan måste ha några dagar till för att känna sig exklusiv.
Nåväl - den som väntar på något gott sitter ofta i klistret redan efter två groggar, som man brukar säga på östra sidan.

PÅMINNELSE!

Ni glömmer väl inte att det är Lakke Magnusson-veckor på Bloggen som gud glömde hela november? I en serie plågsamt självutlämnande kåserier gör Lakke sitt hjärta tillgängligt för alla och envar, och för detta är vi honom evigt tacksam! Lakkes konstnärsskap släktes på tok för tidigt i februari 2004 men vi glömmer honom inte i första taget och tack vare anteckningar i gamla manus, intervjuer med vänner och kollegor samt genom små kom-ihåg-lappar från diverse loger får vi en inblick i livet som (karaktärs)skådespelare i 1900-talets teater- och filmsverige.
Vem kan hålla ögonen torra när Lakke i en skakande passage beskriver sitt första möte med teatern som nyfiken förstaklassare. Detta visar sig vara upprinnelsen till en långvarig och smärtsam process mot att kunna se konsten och sig själv i vitögat. Dessa bekännelser måste beskrivas som emotionellt sprängstoff som har sin tydligaste motsvarighet i Bergmans Laterna magica när den unge Ingmar för första gången konfronteras med kinematografen.
Bloggen som gud glömde ser fram emot ett par smått magiska veckor där den svenska skådespelarkonsten skärskådas genom en av dess trognaste lakejer - allas vår Lakke.

Dags för DVD-upphandling!

Den här veckan är det äntligen dags för Seinfeld säsong 5 och 6! Säsong 5 bjuder på tidlösa klassiker som The Lip Reader, The Cigar Store Indian, The Conversation, The Pie (med Poppie - den "aptitretande" hygiengastronomen) och The Raincoats Part 1 & 2 där Jerry hånglar loss under Schindler's List och den alltid härligt pensionärsoptimistiske pessimisten Morty Seinfeld börjar kränga regnkläder med Kramer!
Säsong 6 krutar på med bland annat The Mom and Pop Store, The Switch (Kramers mamma och förnamn uppenbaras, vilket torde få nördvattnet att rinna till för de flesta) (en timmes klippshow har väl möjligen förlorat något av sitt sammanfattande greatest hits-skimmer i DVD-mediet), Highlights of 100, The Beard (George dumpar en tjej för att hon är flintskallig - sjävbiografiskt material från herr David månne?) och The Understudy som grand finale med en skadad Bette Midler och entré av en viss J. Peterman!
Det här borgar för goda timmar i DVD-fåtöljen men den som inte nöjer sig med det kan ju alltid gödsla ut lite extraklöver på gåvoboxen för att kunna avnjuta de båda säsongerna med ett "handskrivet" manus i handen och en puffskjorta (piratskjorta) över bringan.
Tillsammans med några pavor glögg har vi något att värma oss med till sjunde säsongen av Simpsons har USA-release den 13:e december. Denna gång kommer härligheten i en Marge-box av samma typ som säsong 6!

- Ja, det var sannerligen på tiden, säger vän av cyberordning.
Det här är ingen ursäkt att skryta om kuriösa kunskaper om Alexander den Store, Iran-Contras-skandalen eller populärkultur i allmänhet. Det är heller inget forum för att på ett adekvat och nyktert sätt diskutera och resonera enligt god publicistisk sed. Däremot är det en hörna för diverse spekulationer, åsikter och kommentarer. Men framför allt är det en mötesplats för alla oss som hänger själ och hjärta åt lökavling. Vi förtjänar att tas på allvar och nu är timmen slagen för att göra allt som står i vår makt för att tvinga allmogen att inse vikten av en väl fungerande lökindustri! Nej, nu får jag ta mig i kragen. Löken blommar ju trots allt bara en gång om året - om det inte är skottår då den har en andra blomning strax innan höstdagjämningen.
Allvarligt talat så är det nu dags att dra igång maskineriet och smaka på en bloggkaka som är lite sötsurt bitterljuv i sin framtoning.

Håll till godo, kamrater!